Likdelar har flutit iland i havet utanför Norrköping under tio års tid och nu är det dags igen. Den här gången en fot. Den, ja inte bokstavligt, hamnar på kriminalkommissarie Edvard Nordenmarks bord.

Samtidigt så ska succéförfattaren Amina Almroth hålla ett föredrag på ön Morbrorsklabben i ovan nämnda hav. Bland åhörarna är det endast kvinnor och en hel del influensers. Amina hade tänkt sig några lugna spadagar på ön men blir istället indragen i en polisutredning kring en försvunnen kvinna. så där korsas Edvards och Aminas vägar.

Det finns två saker som gör att den här boken sticker ut. Det helt underbara språket och karaktärerna, och då framförallt Edvard.

Två saker som förvisso hänger ihop. Edvard är en rätt bedrövlig utredare med handen på hjärtat. Och när det kommer till honom som person är det inte så mycket bättre. Han har en kollega som tycker om honom och det bord han vara väldigt tacksam över. Utan att dra liknelsen för långt så finns det drag av både Öhrlunds Ewert Truut, GWs Bäckström och Westbergs Conny Ericsson i Gourmand. Alltså både självgod och lite gammaldags. Allt detta återspeglar sig sedan i språket. Ta som exempel när Edvard ska beskriva sin chef:

”Sture ser ut som en sparris men utan den charm och karisma en sparris har”.

Boken är full med liknande citat och meningar som gör att iallafall jag satt med ett leende på läpparna när jag lyssnade. Allt detta blir ju inte sämre när man träffat mitt i prick när det kommer till uppläsare. Fredde Granberg är som klippt och skuren för att leverera just den här historien.

Att historien ibland innehåller delar som i mina öron inte blir så trovärdiga har jag inga problem att bortse ifrån.

Erik Thulin levererar med Den tjuvaktiga författarinnan en historia med ett underbart roligt språk. Lägg till en självgod och gubbig polis och jag har inga problem att sätta upp en fyra på betygstavlan.

Uppläsare: Fredde Granberg

Betyg: