
En sekt med rötterna i Jehovas vittnen har bosatt sig på en ensligt belägen bondgård på Söderslätt. När en tonårsflicka hittas död i ett badkar på gården så avskrivs det först som ett självmord men när Gunni Hilding och hennes kollegor på Trelleborgspolisen börjar gräva i fallet så kommer de snart fram till att det är något som inte stämmer med dödsfallet. Vid en rekonstruktion så stämmer vittnenas historier lite för bra, som om någon instruerat dem vad dom ska säga. Samtidigt slits Gunni mellan plikten, sitt förflutna och lojaliteten med sin egen familj som står den karismatiske sektledaren nära.
Det här är den tredje delen i serien Brottsplats Söderslätt och det känns som vi börjar känna Gunni och hennes kollegor. Efter att ha letat efter en försvunnen pojke i Gravglänta och jagat en mördare i Vykort från en mördare så är de nu dags att ge sig in i en kristen sekt. Då allt utspelar sig på 90-talet så är det antingen Jehovas vittnen eller Livets ord som skulle kunna vara aktuella i Sverige. Men då den sistnämnda var väldig centrerade i Uppsala så känns just Jehovas vittnen rätt naturlig. För vi ska komma ihåg att det här utspelar sig före Knutby och dagens alla konspirationsteoretiker på nätet. Det finns något kittlande i just sekter, där vanliga regler inte gäller. Där för sekten karismatiska ledare kan göra nästan vad som helst, ja naturligtvis i samråd med någon form av gud eller Jehova.
I den här boken och serien så bygger mycket på karaktärerna, som i många deckare. Gunni är en intressant huvudperson, just för att hon som person inte sticker ut så mycket. Själv är jag också lite extra svag för Hasse. En bufflig polis som längtar efter pension, ser mellan fingrarna för delar av reglementet men ändå har rättvisa i första rummet. Han ska också ha en extra fjäder i hatten då han bjuder sina kollegor på mazariner. Jag tycker det är intressant att handlingen utspelar sig på 90-talet. Vi får vår dos av populärkulturella referenser som gör att man blir varm i hjärtat av nostalgi. Samtidigt så är jag inte säker på att det finns plats för en Hasse i dagens poliskår.
Det är precis som i de två tidigare böckerna Anna Maria Käll som läser. Vid en första anblick så kan hon nästan kännas lite tråkig när hon läser. Det sticker inte ut någonstans, men med en huvudkaraktär som Gunni så är det ju precis så det ska vara.
I Flickorna vid altaret beger vi oss för tredje gången till Söderslätt och den här gången står en sekt i centrum. Mattias Edvardsson låter både karaktärerna och historien ta plats. Lägg till kryddan av 90-tals känsla och jag delar ut en fin fyra i betyg.
Uppläsare: Anna Maria Käll
Betyg:












