David Baldacci – Ingenmansland

När John Puller var liten försvann hans mamma spårlöst och nu 30 år senare anklagas hans demenssjuke far, den aktade tre stjärniga generalen, för att vara inblandad i försvinnandet. Samtidigt släpps en mördare ur fängelset. Dom här två historierna löper parallellt genom boken. Sin vana trogen tar Puller hjälp av sin sidekick Veronica Knox i sin jakt på sanningen om sin mor och viljan att rentvå sin far.

Om jag räknat rätt är det här de 28:e boken jag lyssnar på av Baldacci. När t.ex. Lee Child har en och samma huvudperson/serie så använder sig Baldacci av ett antal olika, samtidigt. Något som både har sina för och nackdelar. Just serien om John Puller är nog den som ligger närmast Lee Childs Jack Reacher då båda är, eller har varit, militärpoliser. Jag tycker Puller serien har lite värme i sig i all spänning och våld. Det är Knox och hans relation till sin far som bidrar till det. Just den här boken kanske inte är Baldaccis bästa men han håller en så pass hög nivå när det gäller deckare och spänningsromaner så man blir sällan besviken.

Uppläsare: Reine Brynolfsson

Betyg:

Camilla Grebe – Dvalan

Precis som i Grebes senaste bok, Husdjuret, är det en ung kille som står i centrum. Samuel är en kille i en av Stockholms södra förorter som är på väg in i kriminalitet och efter att den hjälpsamma mamman försöker sätta ner foten måste han fly. Samtidigt hittas ett antal kroppar i vattnet och en liten flicka faller ut från ett fönster. Vi får följa dessa något spretiga historier genom 4-5 olika personers perspektiv. Allt utvecklar sig till en klassisk deckare, polisen jagar okänd brottsling. Välskrivet och spännande fram till det är en fjärdedel kvar av boken. Där tappar jag förtroendet för boken och när jag tappat det är det svårt att hämta upp det igen. I den här boken skedde det när polisen börjar jaga brottslingar utifrån tolkningar av en dikt dom tittat. Att polisen skulle agera på de sättet känns så osannolikt så att det ät svårt att tro på något efter det. Så en i övrigt spännande och intressant bok faller platt.

Så tyvärr inte ens Katarina Ewerlöfs uppläsning räddar den haltande historien.

Uppläsare: Katarina Ewerlöf

Betyg:

Jan Guillou – De som dödar drömmar sover aldrig

Nu har Brobyggarserien kommit fram till 70-talet. Ett årtionde som präglades av tyska terrorister, Vietnamkriget, Watergate och i Sverige IB affären. Den sistnämnda något som författaren själv var i högsta grad inblandad i. Som i flera av hans andra böcker gestaltas han själv av Erik Ponti. Även om det här är en roman så är det ju verkliga händelser som boken bygger på. Just IB affären är ju en händelse där verkligheten i allra högsta grad överträffar dikten. Att vi i en socialdemokratiskt Sverige kan ha en hemlig polis, utanför vår vanliga säkerhetspolis, vars uppgift är att åsiktsregistrera och buggar andra svenska medborgare. Organisation avslöjas och trots det sitter samma socialdemokrater som tillsatte organisationen kvar vid regeringsmakten. Nixon fick ju iallafall avgå efter Watergate. Jag gillade den förra boken i serien,1968. Mycket för att jag var fascinerad över engagemanget hos hela vänsterrörelsen. Visst förstår att även 70-talet också präglat av vänsteridéer samt att dom ligger Guillou varmt om hjärtat. Men till skillnad från dom första sju böckerna i serien som alla har haft olika teman så känns den här bara som en fortsättning på 1968-boken, samma huvudperson och samma vänsterrörelse. En annan sak som drar ner mitt betyg är att det är väldigt mycket juridik och rättegångar i boken. På plussidan sätter jag upp Guillous driv i språket och framförallt underbara Tomas Bolmes uppläsning. Nästa bok i serien kan bli riktigt intressant med tanke på bokens sista mening, ännu en gammal bekant på ingång.

Uppläsare: Tomas Bolme

Betyg:

Hjort/Rosenfeldt – En högre rättvisa

Det är så skönt när huvudpersonen är ett riktigt ärkesvin. Met till skillnad från till exempel Evert Bäckström har Sebastian Bergman självinsikt. Något som gör honom till en av de värsta i klassen. I den här boken jagar Torkel, Vanja och dom andra i Riksmordkommissionen en serievåldtäcktsman i Uppsala. Sebastian Bergman ramlar naturligtvis som vanligt in i utredningen på ett bananskal. Förutom Sebastian så har Hjort/Rosenfeldt lyckas få in ytterligare en in intressant karaktär i serien i form av Billy. Hans närvaro i gruppen gör att man aldrig riktigt kan slappna av. Efter att ha tillbringat min studietid i Uppsala så tycker jag att författarna lyckas fånga den gråa och blåsiga hösten staden på Upplandsslätten riktigt bra. Så check även på miljöbeskrivningarna. Då återstår själva historien, brotten och lösningen. Som i de flesta böckerna i serien så lösningen på brottet som ska lösas relativt komplex. Så spänningen finns kvar fram till sista meningen i boken. Niklas Falks uppläsning ska också ha ett omnämnande. För trots att det var Rolf Lassgård som gestaltade Sebastian Bergman i tv serien så är det Niklas Falk som är min Sebastian Bergman, både röst och bildmässigt.

Uppläsare: Niklas Falk

Betyg:

Anders De La Motte – Vintereld

Jag har gillat Anders De La Mottes böcker sen den första, Geim. Då tycket jag han kom med något nytt. Riktigt snabba deckare i storstadsmiljö. Efter hand har han sänkt tempot och flyttat ut på landet. I den här boken är landet lika med hans hemtrakter i Skåne. En lucianatt 1987 brinner det på dansbanan på den lilla orten och en av de 6 vännerna från den tiden brinner inne. Den tragiska branden splittrar Goonies gänget som dom kallade sig, efter den från den tiden så populära ungdomsfilmen. När Laura återvänder till orten 30 år senare för att begrava och hantera arvet efter sin faster hänger förfarande skuggan efter branden över henne och orten. Det här är en ganska klassisk deckare där hela boken går ut på att får reda på vad som egentligen hände decembernatten 1987. Det är svår att sätta fingret på vad det är som gör att jag inte riktigt går igång på den här historien. För visst är den spännande, aven om det går lite långsamt. Mirja Turstedt gör en bra uppläsning och skapar en mystisk känsla genom hela boken. Det kanske är persongalleriet som känns lite tunt, eller inte så trovärdigt. Jag gilla Laura tycker hon är en intressant kvinna. Men skulle vilja se mer av hennes förmåga att läsa av människor som är hennes ”superkraft”. Har också lite svårt när författare blandar in övernaturliga väsen i berättelsen. Boken är absolut inte dålig men jag kan konstatera att jag är mer svag för De La Mottes snabbare böcker i storstaden än de långsammare på landet.

Uppläsare: Mirja Turstedt

Betyg:

Mons Kallentoft – Himmelskriket

På en av sommarens varmaste dagar blir Malin Fors kallad till en parkering utanför ett företag. Allt tyder på att en mamma har glömt sin lilla son i sin bilen, med konsekvensen att pojken dör. Trots den massiva stormen på sociala media är det inget brott att vara glömsk i Sverige. Den här tragiska händelsen är startskottet för flera händelser. Kallentoft har nu passerat den magiska gränsen på 10 böcker i samma serie med två. Det är inte så många serier som gör det med värdighet. Men jag tycker att han lyckas hålla Malin, Tove, Zeke och dom andra intressanta fortfarande. En anledning kan också vara att brotten som historierna bygger på inte alltid behöver vara så spektakulära. Jag kan ibland tycka att författare vänder ut och in på dig själva gör att få till det värsta eller grymmaste brotten. Något som sen är svårt att ”ro i hamn” med någon form av trovärdighet. Kallentoft utgår ifrån det enkla och behåller på det sättet trovärdigheten.

De första nio böckerna lästes in av Torsten Wahlund, inget ont om inläsarnas grand old man, men Mirja Turnstedt gör det betydligt bättre. Hon fångar Malins kamp mot spriten och dig själv på ett mycket bra och även det trovärdigt sätt.

Uppläsare: Mirja Turnstedt

Betyg:

Lars Kepler – Lazarus

Joona Linna är ute ur fängelset men har inte fått börja som riktig polis än. Men efter fynd vid ett mord i Oslo och ett till i Rostock blir han inkallad. Fynden och morden får honom att börja tvivla på om hans ständiga kombattant, seriemördaren Jurek Valter verkligen är död. Jag är ju svag för riktigt smarta och duktiga poliser, som Bosch, Hole och Joona Linna. Men för att dessa poliser ska få visa sig på styva linan måste dom ju ha en värdig motståndare. Lite som Agent Cooper har din Hannibal Lecter i När lamen tystnar. En liknelse som jag tänkt på flera gånger under serien om Joona Linna. Det gäller även liknelsen till Nessbøs böcker om Hole. Det finns en råhet i hur man beskriver mord och andra hemska handlingar som man känner igen från Harry Holes värld. Paret Kepler i kombination med uppläsare Malmsjö har en fantastisk förmåga att göra alla situationer blir spännande och skrämmande. De håller pulsen uppe från start till mål. Så nästan 18 timmar gör att man nästan får träningsvärk. Men samtidigt får man en känsla att dom vill trycka in så mycket i historien så att det nästan ”rinner över”, det blir lite för mycket av det goda. Jag tror att historien skulle må bra med lite lugnare partier också. Som vanligt en bra uppläsning av Jonas Malmsjö.

Uppläsare: Jonas Malmsjö

Betyg:

Carin Gerhardsen – Det som göms i snö

En tragisk bilolycka en kall vinterdag på Gotland är den centrala händelsen i den här boken. En man dör men det står klart att trots att ravinen han kört ner i ligger ödsligt är det en eller flera personer som vet vad som hänt. Merparten av historien utspelar sig kring olyckan och fyra år senare. För i spåren av bilolyckan nystas en rad av brott, svek och tragiska livsöden upp.

Carin Gerhardsen har lämnat sin kriminalkommissarie Conny Sjöberg från Hammarbypolisen och skriver nu den här deckaren med många trådar. Hon låter oss lyssnare flera gånger tro att vi vet hur bokens olika händelser hänger ihop för att lika många gånger dra undan mattan för oss. Det är en skickligt skriven pusseldeckare där vi aldrig kan vara säkra på men som är lojal med vem. Stefan Sauk läser som vanlig med en stor inlevelse, men när han försöker sig på gotländska blir det inte alltid så bra. Boken är spännande men den sticker inte ut i mängden med andra liknande böcker och Gotland som spelplats för deckare börjar bli som Morden i Midsumer, trångt bland liken.
Uppläsare: Stefan Sauk
Betyg:

Lena Ebervall, Per E Samulsson – Domardansen

Precis som Ebervall/Samulssons tidigare böcker så får vi följa med på en resa där en medborgare blir orättvist behandlad av det svenska rättssamhälle. Den här gången är det rike, bohemiska, konstnären Gustaf Unman som kommer i kläm för rättvisan. Efter en smutsig vårdnadstvist blir Gustaf omyndigförklarad. Tyvärr korsas hans väg då med rådsman Folke Lundquist som då börjar förskingra hans förmögenhet. Det blir början på en historia om svek och maktmissbruk av sällan skådade mått i svensk historia. Till skillnad mot de flesta av huvudpersonerna i Ebervall/Samulssons tidigare böcker är Gustaf själv ingen rättshaverist. Det är en snäll och ganska harmlös man som blir skinnad på allt han äger och där alla i det rättskipande Sverige, från jurister upp till stadsministern skyddar den genom ruttna Lundquist. Som genom sin upphöjda ställning kunde lura till sig stora summor pengar. Det som slår mig är gemene mans blinda tro på rättssamhället. Något som jag tycker är bra, men om den interna kontrollen i det inte fungerar kan få katastrofala följder. Då den här historien utespelare sig parallellt med historien om Kurt Haijby och Olle Möller så dyker det upp en hel del kända personer även från de böckerna. Då det idag ges ut väldigt många True crime böcker så tycker jag Ebervall/Samulssons böcker sticker ut och skiljer sig från mängden. De de första andra känns som faktaböcker där du får detaljrika gärningsbeskrivningar så är de här böckerna romaner. En del i det är att man får en känsla av den tid händelserna utespelare sig. De använder ord och uttryck som inte används idag. Något som sen förstärks av Helge Skoogs underbara uppläsning. Jag tycker inte det är Ebervall/Samulssons bästa bok, men den tar kanske upp en av de största rättsskandalerna under 1900-talet. För då jag verkligen tror att vart enda ord är sant i boken så blir den inte bara underhållande, den blir ruskigt skrämmande.

Uppläsare: Helge Skoog

Betyg:

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑