Ett värdigt farväl till Hanne Wilhelmsen

En liten pojke gör ett makabert fynd ute på en åker. I ett badkar ligger en naken död äldre kvinna. Det visar sig att hon arbetat som språkgranskare och bland annat haft kontakt med deckarförfattaren Kristine Hoff, som råkar vara sommargranne med Hanne Wilhelmsen.
Mot sin vilja tillbringar Hanne sommaren i familjens nya hus i Vestfold. För att lindra tristessen börjar hon umgås med Kristine, och när det visar sig Kristine och den döda kvinnan kände varnadra väcks Hannes aldrig riktigt slumrande lust att lösa brott till liv igen.
Parallellt med mordutredningen får vi lära känna den döda kvinnan, hennes familj och inte minst den norska författareliten från 1990-talet fram till metoo-eran. Det är en mörk berättelse om vänskap, svek, makt och offentlig förödmjukelse där Anne Holt väver samman personliga tragedier med en skarp blick på kulturvärlden.
Redan på omslaget får vi veta att detta är den sista boken om den före detta poliskommissarien Hanne Wilhelmsen. Det känns nästan lite sorgligt redan innan man har börjat lyssna. Hanne har genom åren utvecklat en alldeles egen form av bitterhet sedan hon gått från hyllad polis till vresig rullstolsburen grubblare. Men om kroppen begränsar henne är det inget fel på hjärnan. Med skarp analysförmåga och en hel del manipulativ skicklighet lyckas hon få människor i sin omgivning att både agera och berätta sådant hon behöver veta.
Det är också här som Anne Holts styrka ligger. Spänningen uppstår inte främst genom högt tempo eller spektakulära actionsekvenser, utan genom att Hanne är så mycket smartare än de flesta omkring sig. Hon ser samband som andra missar och kan dra slutsatser långt innan resten av omgivningen har förstått vad som egentligen pågår. I dagens spänningslitteratur, där tempot ofta är högt och dialogen rappt underhållande, kan den här typen av berättelser nästan kännas lite gammaldags. Men det är inte ett problem. Tvärtom. Jag skulle snarare vilja kulturminnesmärka serier som Anne Holts böcker om Hanne Wilhelmsen, Håkan Nessers Barbarotti-serie och Jørn Lier Horsts böcker om William Wisting. Inte för att de är mossiga utan för att de representerar något som inte får försvinna, den långsamma, intelligenta kriminalromanen där människor och motiv är viktigare än tempot.
Jag brukar annars hävda att många bokserier är för långa. Här har vi tretton böcker utspridda över tre decennier, och ändå känner jag redan en viss saknad när jag vet att det här är slutet. Det är väl ännu ett bevis på att man ska vara försiktig med att vara alltför tvärsäker.
Apropå saker man får äta upp så har jag också ofta sagt att författare helst inte ska skriva om författare eller om bokbranschen. Risken är att det blir alltför mycket navelskåderi. Men två av det tre senaste böckerna i serien har haft bokvärlden som fond, och jag har älskat båda. Så även där får jag snällt svälja mina tidigare invändningar.
När det gäller ljudboken vill jag också lyfta fram Magnus Roosmann. Jag har nämnt det i tidigare recensioner av serien, men det är fortfarande ganska ovanligt att en manlig uppläsare läser en bok med en kvinnlig huvudperson. I den här berättelsen är dessutom nästan alla centrala karaktärer kvinnor. Ändå fungerar det utmärkt. Magnus Roosmann är undantaget som bekräftar regeln, och ett väldigt bra undantag om du frågar mig. Hans lugna och precisa inläsning passar Hanne Wilhelmsens värld perfekt.
En äldre kvinna hittas död i ett badkar långt hemifrån, det är upptakten i Anne Holts Diamaner och rost. Det här är den trettonde och sista boken om Hanne Wilhelmsen. Lite vemodigt men vi känner igen den alltid kluriga intrigen och det generar en fin final fyra i betyg.
Uppläsare: Magnus Roosmann
Betyg:











