Harry Hole är i Los Angels för att bokstavligen supa ihjäl sig. På en bar möter han en vän som har lånat pengar av en knarkkartell. Trots sitt ädla uppdrag försöker han hjälpa sin vän. Allt detta sammanfaller med att en fastighetsmagnat blir anklagad i pressen för att vara inblandad i två unga kvinnors försvinnande i Oslo. Så när Hole får frågan om han kan försöka rentvå fastighetsmagnat och samtidigt kunna hjälpa sin vän tackar han ja. Men knarkkartellen sätter en tidsram på 10 dagar. Det gör att vi får en förutsättning där den legendariske Harry Hole har obegränsat med pengar för att lösa försvinnandet av två unga kvinnor på 10 dagar. Ni hör ju, det blir åka av. Det blir inte sämre för oss som gillar Nesbøs universum när han drar ihop ett riktigt ”rövarband” som sitt team. Taxichauffören Øystein, den avstängda polisen Truls Berntsson och Psykiater Ståle Aune.
Väl igång med arbetet är igång blir det en balansgång. En balansgång med att hjälpa sin uppdragsgivare, hjälpa och få hjälp från polisen och en balansgång med pressen och den intresserade allmänheten. Trots Holes grava alkoholmissbruk har han forfarande en riktig skarp hjärna som både är bra på att ta in information och kunna dra smarta slutsatser. Där har vi enligt mig det som är Holes storhet. Det här är en historia med många vändningar. Så många att det till och med känns som några för många innan Nesbø till slut knyter ihop säcken. Det gör han så bra så att han till och med lyckas krångla in himlakropparnas tillstånd i form av Blodmånen i upplösningen.
Jonas Malmsjö visar varför han är den absolut bästa uppläsaren när han med fast hand tar oss igenom den här i många bitar rätt invecklade historien.
När vi för trettonde gången får möta Harry Hole handlar det om att på tid lösa två kvinnors försvinnande.
Jo Nesbø är en mästare när det kommer till spänning, driv och underhållande berättande, så mästerverket Blodmåne kan bara belönas med en femma i betyg.
Uppläsare: Jonas Malmsjö
Betyg:

Nesbø är en av de bästa deckareförfattarna i Norden, om inte den bästa. Nu har han kommit över den magiska gränsen tio böcker i serien om Harry Hole. Det normala är att det börjar gå på tomgång då. Men tomgång är inte ett ord som kommer upp i huvudet när man lyssnar på den boken. Trots att den är över 21 timmar. Boken är som en rysk docka. När man tror att man hittat lösningen upptäcker man en docka till. Så håller det på fram till sista meningen. Ett beprövat grepp är att låta huvudpersonens närmaste utsättas för faror och dramatiska händelser, allt för att göra karaktärerna mer mänskliga. Något Nesbø också använder. Men till skillnad från flera av hans kollegor i branschen blir det bara en bihistoria, det är fortfarande deckarhistorien som är huvudhistorien. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör Hole böckerna så spännande, men att dom är välskrivna och innehåller minst ett hämskt mord/tortyr redskap kan vara två anledningar.

Jonas Malmsjö gör en riktigt bra uppläsning med sin lugna och nästan lite släpiga röst som passar väldigt bra till Hole och hans lite lite gråmulna värld.

Uppläsare: Jonas Malmsjö 

Betyg:

Boknr: 986

https://www.storytel.se//books/84992-Toerst?appRedirect=true

När en Oslopolis hittas mördad vid samma datum och på samma plats där han många år tidigare utrett ett mord kan det knappast betraktas som en slump. Och när samma sak drabbar två andra poliser inom loppet av några månader är mönstret lika tydligt som skrämmande. Inget av de gamla brotten blev någonsin uppklarat. En brutal mördare med bestialiska metoder går lös.  Polisen står helt utan spår och, vad värre är, de saknar sin allra bästa utredare.  Samtidigt ligger en svårt skadad man i koma på sjukhuset. Ingen får veta hans namn. Inte ens de vaktande poliserna får komma patienten nära.

Min kommentar: Under tiden jag lyssnade på boken försökte jag sätta fingret på vad det är som gör Nesbøs böcker så mycket bättre än andra deckare. Storyn är naturligtvis bra, i det här fallet väldigt invecklad(vilket är ett vågspel om man inte får ihop det på slutet) men bra storyn finns det fler av. Det jag kom fram till är blandningen mellan den tuffa jargongen och de trovärdiga personberskrivningarna. En sak som bidrar till den trovärdiga personbeskrivningen är att huvudbersonen Harry är långt ifrån perfekt. Själv har jag inga erfarenheter av inre demoner eller sug efter alkohol men Nesbøs beskrivningar av Harrys kamp känns i mina oskuldsfulla amatör öron mycket trovärdiga, och det är ju det som det hela går hela går ut på, att jag som lyssnar på det ska tro på det. Sammanfattningsvis ännu en spännande deckare från vårt västra grannland, kryddad med en bra uppläsning av Jonas Malmsjö.

Uppläsare: Jonas Malmsjö

Betyg: