CIA-agenten Kane skickas till gränsområdet mellan Iran, Afghanistan och Pakistan för att samla hemlig information om ett planerat terrordåd som hotar västvärlden. Uppdraget visar sig vara extremt farligt och komplicerat, och Kane måste navigera genom en labyrint av faror och förräderi för att lyckas. 

Under sitt uppdrag möter Kane en av världens farligaste män, som har planer på att utföra ett terrordåd som är ännu mer förödande än attackerna den 11 september. 

Äntligen kommer en ny bok av journalisten och manusförfattaren Terry Hayes. Alla vi som älskade Jag är pilgrim har väntat i åtta år på den här boken. 

Vi måste börja med elefanten i rummet när det kommer till den här boken nämligen dess längd. Jag är pilgrim är nästan 26 timmar, vilket är långt. Den här boken är 39 timmar och 21 minuter lång! Det är nästan i klass med Shantaran som är på 42 timmar. Ska man ge sig på så långa böcker så måsta man ha en känsla för att man gillar dom, för det är väldigt långt. Men alla dom tre böckerna jag nämnt här är bra, riktigt bra. Något som gör att de inte känns riktigt så långa. 

Ska man våga ge sig på och tycka om den här boken så bör man gilla agentromaner av typen Le Carré eller Baldacci, något jag gör. För jag tycker det är riktigt spännande och tempot är högt. Vi får följa Kane när han med rutin och intelligens tar sig an de mest svårlösta situationer. Samtidig så finns det delar med etiska dilemma Kane måste hantera. 

Boken en vändning i slutet som är en riktig vattendelare. Jag är lite lätt tveksam till slutet men kommer inte nämna mer om det för att inte förstöra något för dig som tänker lyssna på boken.

Att det är spionthrillernas konung i uppläsarbåset Magnus Roosmann som läser är en fröjd. 

När Terry Hayes följer upp tungviktaren Jag är Pilgrim så gör han det med en ännu tyngre spionthriller. Gräshoppans år än nästan en arbetsvecka lång fylld med spänning och en twist på slutet som går att diskuteras.

Jag delar ut årets tyngsta fyra.

Uppläsare: Magnus Roosmann