Anders De la Motte – Bortbytaren

I Bortbrytaren får vi möta den något egensinniga kommissarien Leonore Asker. När två unga försvinner så är Asker säker på att hon ska få hugga i och kanske på sikt bli chef för avdelningen för grova brott. Istället blir om degraderad till källaren och avdelningen för förlorade själar. Det är svårt att inte dra paralleller till avdelningen Q i Adler Olsens böcker.
Boken tar oss med till platser vi vanliga inte ens visste fanns. Samtidigt så är det Leo Asker som är bokens stora behållning. Vi får lära känna henne med hjälp av tillbakablickar på hennes uppväxt vilket jag gillar.
Jag lärde känna Anders De La Motte i Geim serien för mer än 10 år sen. Böckerna om HP och Rebecca kom som var en ny frisk fläkt på den tiden. Sen växlade han över till årstids serien som var en mer klassisk spänningsserie.

Bortbytaren diskuteras även i Avsnitt 3 i Ljudboksklubben.
Anders De La Motte startar på en ny serie med den egensinniga Leo Asker. Lägg till en spännande historia så är Bortbytaren väl värd sin fyra i betyg.
Uppläsare: Gunnilla Leining
Betyg:

Lars Kepler – Spindeln

Det har gått två år sen vi senast mötte Joona Linna och Saga Bauer. Nu är det åter dags för dem att ge sig ut på seriemördarjakt. När det kommer till spänningsromaner av den här sorten är det lätt att författaren gasar på lite för mycket. Att pusslet blir för oroligt och morden blir för spektakulära. När det sker tappar i alla fall jag intresset. När det gäller Kepler så gäller visst inte den regeln. För ja pusslet och ledtrådarna är otroliga och morden minst sagt spektakulära. Lägg sen till att den här mördarjakten sker i realtid. Och jag är helt fängslad.Lite intressant är att det finns flera detaljer där den här boken liknar Anders De La Mottes Bortbytaren.I den förra boken Spegelmannen så gjorde förlaget ett experiment genom att låta både Gunilla Leining och Jonas Malmsjö läsa in boken. Nu har man återgått till att låta Jonas Malmsjö läsa boken. Något han gör med fröjd.
Lars Kepler bjuder på seriemördarjakt i realtid och det i ett högt tempo. Boken Spindeln är spännande som attans och väl värd sin femma i betyg.Uppläsare: Jonas Malmsjö
Betyg:

Anna Karolina – Mullvaden

Efter att Anna Karolina har skrivit två böcker med Mons Kallentoft i Hercules serien samt några andra böcker är Amanda Paller äntligen tillbaka igen. Jag var tvungen att koll upp, det är sex år sen vi träffades henne senast.
Den här gången ska Amanda infiltrera en av Sveriges ledande tillverkare av metaanfetamin. Men det är inte i en ruffig förort utan i ett välordnat radhusområde. Just det välordnade radhusområdet är signifikant för den här boken, i jämförelse med de tidigare böckerna i serien. I Stöld av babian fick vi möta en riktigt rå och tuff Amanda i en rå och tuff miljö. En bra bit från radhusområden.
Men även om serien blivit snällare så har den forfarande en rapp, kul och snabb dialog. Men ”The devil is in the details” heter det ju och det är detaljerna som får den här boken att lyfta. En sådan detalj är grannen Blondie som har väldigt många drag med en viss Birgitta Backlund som nu mer är en hyllad författare. En annan detalj jag gillar är när det lyser igenom hur osäker den tuffe Adnan är.
Fredde Granberg gör en som vanligt en stabil insats. Intressant att det är en manlig uppläsare till en kvinnlig huvudperson vilket är rätt ovanligt. Men det funkar. Vill du höra mer om boken så diskuteras den i Ljudboksklubbens första avsnittet.
För att vara en bok i Amanda Paller serien så är Mullvaden rätt snäll. Men en rapp dialog och intressanta detaljer som tex grannen Blondie gör att jag ger Anna Karolinas bok en fyra i betyg.
Uppläsare: Fredde Granberg
Betyg:

Christian Svahn – Sakrament

Poliskommissarie Lenny Haraldsson i Linköping är tillbaka. Efter det senaste uppmärksammande fallet har han blivit lite av en TV kändis. Men när en lastbil med ett 30-tal döda flyktingar påträffas på en rastplats utanför Linköping får Lenny och hands kollegor kavla upp ärmarna. Det blir en riktig rivstart på boken och det sätter ramarna för historien. Bara det brottet är stort och uppmärksammat. Att sen blanda in den unga migrationsministern med sina rötter i Linköping gör nästan svämma över. Men Svahn balanserar alla dessa ingredienser på ett riktigt bra sätt. Historien nystas snyggt upp bit för bit.
Ska man vara lite kritisk så finns det några saker som gör att historien tappar lite i trovärdighet. En sådan är att en polis som är ansvarig för Sveriges största brottsutredning skulle åka bort över helgen utan att ta med sig sin mobil känns inte så troligt. Nu ska vi inte hänga upp oss på detaljer då boken tar upp ett lika aktuellt som viktigt ämne.

Sakrament är en bättre bok än den första boken i serien Inkarnation enligt mig.
Jag tycker också att Fredde Granberg är en starkt bidragande till att hålla upp tempot i boken.
Christian Svahn växlar upp i den andra bok om Lenny Haraldsson. Sakrament är lika spännande som aktuell och väl värd en stark trea i betyg.
Uppläsare: Fredde Granberg
Betyg:

Dag Öhrlund – Där korparna skriker

En ung rik kvinna försvinner i Stockholm. Ett fall som hamnar på Truut, Herrera och Kahns bord. Men det är inte alltid handlingen utan vad Truut hittar på som är den stora behållningen i Truutböckerna. I den här boken har tex polisledningen köpt in kinesiska elbilar. Alla som känner sin Truut vet ju det inte är en match-in-heaven. Det är ju så böckerna i serien till mångt och mycket är uppbyggda, Ewert ställs inför en massa av dom saker han föraktar eller iallafall ogillar. Ibland ändrar han uppfattning men oftast fortsätter han att ogilla företeelsen, som med dom kinesiska elbilarna.
Jag tycker Dag Öhrlund är en av sveriges bästa deckarförfattare. Han har ett driv i sitt språk och har under åren tagit fram riktigt intressanta karaktärer som Silfverbielke och Truut. Men precis som med Silfverbielkeböckerna så tycker jag att det blev lite för mycket av det goda, eller onda, på slutet av serien. Nu tycker jag böckerna om Ewert Truut är påväg dit. Så för min det får Öhrlund gärna börja på en ny serie. Missförstå mig rätt, jag vill ha mer av Dag Öhrlund och hans drivna språk.
Så måste jag ta upp elefanten i rummet, det faktum att det inte är Stefan Sauk som läser boken. Att populära uppläsare blir en trång sektor får vi nog vänja oss med är jag rädd. För det är en klasskillnad mellan Öhrlund och Sauk när det kommer till uppläsning tycker jag. Att läsa med olika röster för olika karaktärer är en konst, något som gör att dom populära uppläsarna kan bli en bristvara.
Dag Öhrlund är tillbaka med den åttonde boken om den truligs kriminalkomisarien Ewert Truut. Trots ett driv i språket i Där korparna skriker tycker jag serien börjar trampa vatten. Så jag kan inte ge den mer än en trea i betyg.
Uppläsare: Dag Öhrlund
Betyg

Linda Ståhl – Elden ska falna

Jag lärde känna Reub och Estrid i Linda Ståhls första bok i Möllviken serien. Så nu känns det som man har ett par nya vänner på middag. Jag gillar att få den känslan av en bok.
En flyktingförläggningen sätts i brand och när man tror att man räddat alla görs ett makabert fynd i brandresterna, ett dött spädbarn. Ett spädbarn ingen vill kännas vid. Kort där efter hittas en ung kvinna mördad. Precis när Estrid är påväg tillbaka till jobbet från en kort föräldrar ledighet råkar hennes man ut för en oprovocerad misshandel. Många saker som gör att det är mycket att göra på den lilla polisstationen i Vellinge.
Jag nämnde, jag recenserade Syndaren ska vakna, att jag gillar att trots att det skull kunna vara en klassisk svensk deckare är det inte det. Linda Ståhl vågar ta upp viktiga ämnen och hon gör det med rak rygg. Ämnen som mina fördomar säger är extra viktigt att ta upp och sätta in i rika områden som Höllviken. Precis som att det är viktigt att ta upp att allt inte är nattsvart i områden som Rosengård.
Tillbaka till boken. Den har precis som den första ett driv och jag älskar hur Reub och Estrid skaver lagom mycket.
Maria Lyckow har en röst och uppläsningsstil som passar den här berättelsen som handen i handsken. Det är en fröjd när man hittar en harmoni mellan författare och uppläsare.
Driv och spänning är det som präglar den andra boken i den välskrivna Höllvikenserien. Linda Ståhl tvekar inte att ta upp viktiga ämnen vilket gör att jag inte tvekar att ge Elden ska falna en glödhet fyra i betyg.
Uppläsare: Maria Lyckow
Betyg

Linda Ståhl – Syndaren ska vakna

En hemmafru försvinner från sitt hem i Höllviken. Polisen blir inkallad och bit för bit nystas försvinnandet upp.
Så långt ser det ut som den klassiska svenska deckaren. Ett brott, en svensk småstad och en uppsättning poliser. Inget fel med det, samtidigt som det är en genre som det är svårt att sticka ut i. Så då behöver boken/serien något som sticker ut från mängden. Det har den här, för när poliskommissarien brukar vara en försupen man som gillar opera eller en ensamstående kvinna som försöker få livet att gå ihop så väljer Linda Ståhl polisparet Reub och Estrid. Det som sticker ut med det är att Reub definierar sig som icke-binär och Estrid är höggravid. Två saker som skaver lagom mycket i ett rikt område utanför Malmö. Samtidigt räcker det inte bara med normbrytande karaktärer, och nej en höggravid kvinnan är inte så normbytande, för att lyfta en bok.
Så då lägger vi till ett viktigt samhällsämne, mäns våld mot kvinnor. Men det fina med boken är att det är drivet i historien som är den stora behållningen. Författaren gör ingen stor sak av varken Reub könstillhörighet eller den viktiga samhällsfrågan vilket jag tycker är bra.
Måste också kommentera Maria Lyckow uppläsning som jag tyckte passade väldigt bra till boken. Den lyfte historien.
Syndaren ska vakna kan vid första anblicken se ut som en klassisk svensk deckare. Men genom att blada spännande karaktärer, viktiga frågor och framförallt ett bra driv i historien lyckas Linda Ståhl fånga mig och är väl värd sin fängslande fyra i betyg.
Uppläsare: Maria Lyckow
Betyg

Anne Holt – Det elfte manuset

Nordens okrönta deckardrottningen är tillbaka. I den elfte boken om den nu före detta poliskommissarien Hanne Wilhelmsen är det pandemi. Jag har funderat mycket hur man ska skriva böcker som utspelar sig under pandemin, då det är skiljer sig så mycket från det vi är vana vid. Anne Holt har avstamp i den och gör att det blir lite liv i Hanne Wilhelmsen. Boken har från början två historier, ett ansiktslöst lik och ett försvunnet manuskript. Jag är normalt sätt lite allergisk ä när konstnärer ska göra konst av sitt eget skapande. Likt en film om hur man spelar in en film eller en teaterpjäs om en teater. Alltså en tro att det man själv gör är så himla intressant. Så med det sagt var jag lite skeptisk när boken handlar om ett försvunnet manus. Men det fick jag på skam. Anne Holt navigerar skickligt förbi dom klyschorna med all sin rutin. Även om jag har en känsla av att man i den här boken beskriver en förlagsbransch som är på väg att försvinna. En bransch med upphöjda och diviga författare som kräver att bli kammade medhårs. Det är inte min bild av dagens förlagsbransch. Tillbaka till boken. Jag brukar kommentera tempot i berättelsen och Anne Holt, likt Jørn Lier Horst, har ett ganska lågt tempo. Det låter kanske lite tråkigt, men med en skicklig författare är det rätt skönt och du hinner ta till dig all klurig information. Anne Holt har ett rätt spretigt persongalleri i böckerna om Hanne Wilhelmsen. Visst saknar man Billy T men Henrik Holme som inte kan ta människor är inte så tokig han heller, på sitt sätt.
Som nordens okrönte deckardrottningen är Anne Holt är en mästare på att skriva kluriga och spännande historier. Att få följa Hanne Wilhelmsen i jakten på Det elfte manuset är en fröjd och värt en fängslande fyra i betyg.
Uppläsare: Magnus Roosmann
Betyg:

Pascal Engman, Johannes Selaker – Till minne av en mördare

Efter 4 böcker om Vanessa Frank har nu Pascal Engman hittat en ny lekkamrat i form av Johannes Selåker. En kollega från kvällstidningsbranschen om jag förstått det rätt. Dom tar med oss till 1994, den för evigt varma VM sommaren. Men 94 var inte bara sol och fotboll, det var också Flinks skjutningar i Falun och Estonia. Så mitt i det får vi lära känna polisen Tomas Wolf som tillsammans med kvällstidningsjournalisten Vera Berg börjar nysta i ett antal mord med liknande tillvägagångssätt runt om i Sverige. Vera har inte bara ”rent mjöl” i sin påse, något som gör hennes karaktär lite intressant. En av dom huvudmisstänkta är den Persbrandtliknande skådisen Michael Bratt. Så när det gäller persongalleriet i den här boken är det inte något att klaga på, färgstarka och spännande. Spännande är och också historien. Bra driv och tvära kast. Men frågan är om inte miljöbeskrivning och beskrivningen av stämningen av tidsandan som är det bästa i boken. Jag jobbade i Stockholm hela den sommaren och var på många av dom platser som beskrivs i boken. När man är klar med boken vill man kasta sig över krönikan om VM 94, för att få ännu mer 94 känsla.
Till minne av en mördare är årets klart bästa bok hittills. Pascal Engman och Johannes Selåker tar oss nästan 30 år tillbaka i tiden med beskrivning av miljö, människor och händelser. En klar femma.
Uppläsare: Jonas Malmsjö
Betyg:

Jan Guillou – Den som dödar helvetets änglar

För något år sen gick Guillou i mål med sin serie om det stora århundradet. Så därför var jag lite extra spänd på vad som komma skulle efter det. Och svaret blev någon sorts fortsättning. Vi får en berättelse berättad från Erik Pontis
horisont. Att Ponti har många gemensamma drag Guillou själv har inte varit någon hemlighet och det är något som verkligen förstärks i den här boken. Det gör att boken blir väldigt politiskt. Boken ger känslan att Guillou sitter och berättar om sin samtid med en krydda med Hamilton. Ja det finns en historia om hur Ponti och Hamilton hjälper en gammal dam men annars är det mest lösryckta betraktelser från vår samtid. Allt från pandemin, bokbranschen till storpolitik.
Nja, jag fick inget grepp om den här historien. Det känns som ett desperat försök att krama ut det sista av hans karaktärer. Nu hörde jag att det ska vara början på en serie med Ponti och Hamilton. Vi får väl hoppas att nästa bok får en bättre form, en historia som håller ihop bättre. På plussidan är Tomas Bolmes trygga fina röst i uppläsningen.
Jan Guillou har börjat på en ny serie med sin pensionsmässiga karaktärer Ponti och Hamilton. Tyvärr tycker jag Den som dödar helvetets änglar inte håller måttet med sin rörighet. Blir bara en trea från mig.
Uppläsare: Tomas Bolme

Betyg:

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑