Kategori: Roman

Om jag slutar andas av Peter Westberg

Efter succén med uppsatsen om mannen som låg död i sin lägenhet i flera år, får vi nu följa Diana som tagit klivet vidare från tidningsvärlden till ett TV-team som dokumenterar Stockholms mest utsatta. Under sitt arbete möter hon Jennifer, en ung kvinna vars liv redan slitits itu av hemlöshet, missbruk och prostitution. Jennifers kamp griper tag i Diana som gör vad hon kan för att hjälpa, samtidigt som verklighetens hårda villkor gör sig ständigt påminda. Mitt i detta får Diana dessutom ett oväntat besked från Serbien, en person hon trott varit död i tjugo år lever. Något som omkullkastar hela hennes livshistoria. Parallellt kämpar vännen Amina med en hemlig relation som påverkar henne djupt.

Den här boken tar oss tillbaka till Sveriges utkant, en plats där mörkret ofta dominerar, men där små ljusglimtar känns desto mer betydelsefulla. Jennifers öde väcker starka känslor. Jag gläds åt hennes framsteg, men känner nästan frustration när hon gång på gång ändå fuckar upp det. Samtidigt är det just motgångarna som gör berättelsen så realistisk och tung. Livet på samhällets skuggsida är inte enkelt, och även stora insatser leder sällan till snabba vändningar.

Precis som i Ensammare kan ingen vara får vi ta del av två parallella historier. En i Stockholm och en i Serbien. Upplägget med olika inläsare, Sofia Berntson för Stockholmsdelen och Viktor Åkerblom för delarna från Serbien, fungerar bra även i den här boken och hjälper till att hålla historierna isär. Dock är Stockholmsdelen betydligt mer framträdande och, enligt min mening, också mest intressant. Det är nästa så att man skulle klarat sig utan Serbien delen. Ytterligare en sak som skiljer de två böckerna åt är att historien var betydligt tydligare i Ensammare-boken.

Det jag verkligen uppskattar är att Peter lyckas förmedla en allvarlig och engagerande ton genom hela boken. Kontrasten mot hans tidigare bok Torpedflickan är tydlig, men samtidigt glimtar hans humor till även här ibland. Som när han inte kan hålla sig borta från liknelsen med att Stefan Holm bygger lego. Det ger berättelsen en välbehövlig lätthet mitt i allt det svåra.

Sammanfattningsvis är detta en stark och berörande ljudbok som vågar gå på djupet med svåra ämnen. Jag ser verkligen fram emot nästa del i serien, som enligt uppgift ska bli ännu mörkare. Det bådar gott för alla oss som uppskattar realistiska och känslostarka berättelser i ljudboksformat.

Peter Westberg tar oss återigen med oss till Sveriges utkant. I Om jag slutar andas så korsas Diana och Aminas väg med den av livet kantstötta Jennifer och vi får uppleva båda mörker och ljus och medkänsla och svek. Jag gillar det här och delar ut en tonsäker fyra i betyg. 

Uppläsare: Sofia Bernston och Viktor Åkerblom

Betyg:

0

Vår sjätte attaché av Denise Rudberg

När kriget snart är inne på sitt tredje år så tränger det närmare och närmare det neurala Sverige. Fler och fler rapporter kommer, speciellt från det ockuperade Polen om nazisternas grymheter. För inte kan det vara så att de sätter upp läger? I Stockholm har vi de tre kvinnorna Signe, Iris och Elisabeth som med olika förutsättningar alla är med och drar sitt strå till kampen mot ondskan.

När Elisabeths man Dinty, om än i ett skenäktenskap, blir fängslad i Polen för att ha smugglat dokument så blir insatserna höga. Både på det politiska och det personliga planet. För Signe så försätter kampen att få adoptera samt den komplexa relationen med professor Svartström. Iris brottas å sin sida med frågor om identitet, moderskap och arv när hon konfronteras med sin sons biologiska fars familj.

Det här är den sjätte delen i Rudbergs hyllade serie Kontrahenterna. En serie som legat på min lista ända sedan den första boken i serien kom ut för sju år sen. När den här boken ni gick och vann Storytel Awards för bästa Roman så fanns det inga bortförklaringar kvar. Ja, visst skulle jag fått mer ut av boken om jag började från början men en ordentlig genomgång av persongalleriet i början gjorde att det var lätt att komma in i boken. Trots att jag inte lyssnat på de tidigare.

Jag gillar att få se kriget ur ett svenskt och framför allt ett kvinnligt perspektiv. Även om de skiljer nästan ett halvt århundrade så kan man ändå se paralleller med Katarina Wennstams Sekelskiftes serie. Vi rör oss i samma kvarter och även om kvinnor fått rösträtt 1942 så är det långt ifrån ett jämställt samhälle som skildras.

Jag kan inte bestämma mig om det är miljöerna, personerna eller det historiska perspektivet som tilltalar mig mest. Nu behöver jag kanske inte välja utan kan njuta av mixen. Själv tycker jag kopplingarna till Estland är intressanta då min mamma flydde till Sverige därifrån under den tiden boken utspelar sig. Annars är det Polen som har en betydligt mer framträdande roll i den här historien.

Precis som de senaste böckerna i serien så är det den fantastiska Marie Richardson som läser. Det är ingen som blir förvånad att firma Rudberg/Richardson blir prisade. Ljudbokssamspel när det är som bäst.

Vår sjätte attaché är som titeln antyder den sjätte boken i Denise Rudbergs serie Kontrahenterna. I den här prisbelönta boken kombineras relationer, historia och spänning i en orolig tid som skulle kunna vara vår egen. Sexan får en fyra i betyg. 

Uppläsare: Marie Richardson

Betyg:

0

Liken vi begravde av Linda Wolff

Systrarna Jolly och Peggy växer upp på den skånska landsbygden hos sina fosterföräldrar, och det är allt annat än idylliskt. Peggy längtar efter ett liv i Lund fyllt av böcker och bildning, medan Jolly är mer vilsen kring vad hon egentligen vill. Oavsett drömmar måste de navigera en värld där män ofta utgör ett hot, och där fostermamman inte drar sig för att gå över gränser, till och med mord. Det är en roman med mycket mörker, speciellt när vi närmar oss platsen där allt utspelar sig, men där mörker finns behövs också ljus. Och just ljuset sipprar fram i form av humor och ironiska inslag, som exempelvis den broderade bonaden som sitter innanför dörren med texten ”Har man oturen att bli förälskad bör man studera latin. För då glömmer man förälskelsen och lär man sig latinet” eller det klockrena citatet ”Den som lever på hoppet blir iallafall inte tjock”.

När gården beskrivs får jag genast associationer till Barbro Lindgrens klassiska Loranga, Masarin och Dartanjang, det är kaos, men värme mitt i allt. Boken bjuder på en kavalkad av udda, elaka, varma och skrämmande karaktärer som passerar revy, och det är just kontrasten mellan mörker och ljus som gör boken så speciell. Skånsk humor är en viktig krydda!

Extra plus för inläsningen av Sissela Benn. Hennes genuina skånsk och lite ironiska underton ger romanen den rätta känslan. För även om dialektinläsningar är kontroversiella, så är det här ett modigt och lyckat val. Det påminner mig om när jag mötte Olle Lönneus på bokmässan för några år sen och berömde hans vågade val att låta Chistian Fex att läsa hans första böcker på bred skånska.  Då tittade han på mig lite skamset och sa att hans nya förlag precis bestämt att läsa in de första böckerna med Jonas Malmsjö istället för att just den skånska inläsningen var så i fråga satt.  Med Benns skånska ger boken en extra dimension och visar upp ljudbokens storhet där texten och uppläsningen höjer varandra. Här blir 1+1=3.

Liken vi begravde är Linda Wolffs roliga och sällsamma roman som tilldelades Augustpriset förra året. Vi möter två unga tjejer som försöker navigera sig genom en tillvaro av män som Kuken i backen, pervon och ålahuvun. Det blir en skånsk skorrande fyra i betyg. 

Uppläsare: Sissela Benn

Betyg:

0

Regnmannen av Jonas Karlsson

Ingmar är en pensionerad teaterregissör som har dragit sig tillbaka till sitt hus. Efter att hans fru gått bort så har deras trädgård hans största intresse, speciellt rosorna. 

Men för att rosor ska växa och frodas behöver de vatten. Så efter en torr och het sommar så inför kommunen bevattningsförbud med slang, något som övervakas som Berlinmuren av grannen. Det är då Ingemar hittar kranen bakom sly och buskar. En kran med oanade egenskaper.

Just nu går filmen baserad på den här boken upp på bio. Ingemar spelas av Robert Gustafsson och grannen spelas av författaren till boken Jonas Karlsson. Filmen är regisserad av Hannes Holm, han som regisserade En man som heter Ove. Men jag skulle ändå inte kalla den här boken en ny Ove bok. Ja visst finns det likheter som den grinige gubben i centrum, men storyn här har inte samma djup som i Ove. 

Det är inte egenskaperna i kranen som är storheten i den här boken utan hur människorna runt den reagerar. Reaktionerna är väldigt olika. Uppmärksamheten stiger först Ingemar över huvudet men ger honom sedan en tankeställare. Det är mer än man kan säga om lokalpolitiken. Det är nog någonstans där boken spårar ur tycker jag vilket är synd. 

Men visst är det ändå en mysig och fin historia.

När det är författaren själv som läser boken blir jag extra glad, när det sen också är en stor dramatiker så blir det högsta betyg för den här inläsningen här.

Regnmannen är en fin historia om en ensam man som kommer på att han kan styra vädret med en kran i sin trädgården. Jonas Karlsson kommer inte upp i Backman-klass men visst är det mysigt. Det blir en trea i betyg.

Uppläsare: Jonas Karlsson 

Betyg:

0

Bytet av Anton Berg

Sommaren 1995 ska Filip jobba på kärnkraftverket inne i Oskarshamn. Det betyder att han måste ta bussen från Figeholm varje morgon. På den bussen lär han känna Jojje. Förutom att dom är jämnåriga så är det kärleken till Bruce Springsteen som för dom samman. Det här blir deras första stapplande stegen in i vuxenlivet. Det går via träning, öl och tjejer. På kärnkraftverket jobbar också Nella som är tio år äldre än Filip och Jojje.  Men det är inte ett hinder för Filip att bli kär i henne. 

Under sommaren sker ett rån mot den bank där Jojje pappa är chef. För även om rånarna grips och döms så återfinns inte hela bytet. 

Rånet blir en händelse som ställer allt på sin spets. För var går gränsen mellan rätt och fel och vad är viktigast, vänskap eller kärlek?

Anton Berg hakar på den största trenden inom skönlitteraturen just nu, att förlägga handlingen på 90-talet. Tiden precis innan mobiltelefonen låg i var mans ficka. En tid som var lite mer oskyldig än den vi lever i idag. En tid då lycka kunde vara att få tag i en bootleg av en artist från New Jersey. Att Berg får in så mycket kunskap om Bruce Springsteen i den här boken är underhållande. Men det illustrerar ännu mer hur vänskap mellan två manliga ungdomar kan se ut. Hur status kan byggas på kunskap. Men inte kunskap i största allmänhet, utan om något specifikt typ Newcastles backlinje, mopedmotorer eller Bruce Springsteen. Snyggt.

Jag gillar kombinationen av naiviteten och att allt är på blodigt alvar i den här historien. För kärleken och viljan att passa in är på riktigt, precis som det ska vara.

Ja, det här är en fiktiv historia. Samtidig så finns det väldig mycket av författaren själv i den här boken vilket gör att det känns på riktigt.

Att Berg läser sin egen bok har blivit en självklarhet. I De ardeton fanns det en poäng för trovärdigheten att den lästes av en röst vi förknippar med seriösa dokumentärer. Just den kopplingen behövs inte i den här boken. Men visst finns det ett och annat småländskt uttryck som blir mer autentisk när författaren själv läser de.

Vi får följa med Anton Berg till hans  ungdoms Småland i romanen Bytet. En berättelse om småstad, Bruse Springsteen, kärlekens makt och den eviga viljan att passa in. Nostalgin och viljan att veta vad som hände med bytet gör att jag delar ut en fyra.

Uppläsare: Anton Berg

Betyg:

0

Berätta var jag hör hemma av Jeanine Cummins

Det här är en släktsaga som sträcker sig över tre generationer kvinnor – Rafaela, Ruth och Daisy – och utforskar teman som identitet, rotlöshet och vad det egentligen innebär att höra hemma. Berättelsen växlar mellan olika tidsepoker och platser. Det börjar i slutet på 60-talet då Rafaela gifter sig och flyttar till USA, via Ruths liv i New York 2023, och vidare till Daisy som konfronteras med sin bakgrund när en orkan närmar sig Puerto Rico. Genom dessa kvinnors öden blottläggs hemligheter, trauman och livsval som format deras relationer och självbild.

Det här är en historia som ligger väldigt nära sanningen. Det finns en stark scen där Rafaela blir ifrågasatt om hon är vit på en exklusive Golfklubb och det slutar med att hon får byta om med personalen när hon är där. Den scenen är hämtad från något som hände Cummins mormor. Det finns en annan scen där Ruth är osäker om hon ska sitta vid de vitas eller de afroamerikanskas bord första dagen på collages, något författaren själv upplevt.

Jag tycker det är modigt att skriva den här boken efter den massiva kritiken som följde efter succén med Amerikansk jord. Kritiken gick mest ut på att man inte får skriva en bok om flyktingar om man inte själv varit en flykting. Men det fanns också en del rasistiska undertoner. Att då skriva en bok om sin egen släkt med bakgrund i Puerto Rico är modigt i USA just nu.

Det här är en rätt komplex historia som sträcker sig över tre generationer och ännu fler platser. Historien är inte heller linjärt berättad så det gäller att hålla tungan i rätt mun när man tar del av historien. Något som kan vara lite extra svårt när man tar del av den som ljudbok. Men det är mödan värt.

Efter att Mirja Turestedt har läst in Cummins två första böcker som kommit ut i Sverige så gick uppdraget vidare till Anna Maria Käll den här gången. En av våra mest erfarna inläsare, något som verkligen behövdes med tanke på komplexiteten i historien. Något Anna Maria fixade fint.

Berätta var jag hör hemma är en fin roman om tre generationer kvinnor med rötterna i Puerto Rico. Det är modigt av Jeanine Cummins att skriva den här boken efter debatten kring Amerikansk jord. Finstämdheten och modet belönar jag med en fyra.

Uppläsare: Anna Maria Käll

0

Blodiga tangenter av Christer Lundberg

Efter en omtumlande Depeche Mode konsert på Scandinavium så var det bestämt. Christian var syntare med allt vad det betydde. För honom betydde det syntfrisyr, att han startade band och bytte namn till Chris, eller började kalla sig det i alla fall. Bandet startade han med din vän Vince, även det taget, och två tvillingar. Tvillingarna fick vara med för att de hade tillgång till en studio. Så nu var frågan inte om utan när det skulle ta över världen och spela på de största arenorna. Vi får följa våra syntälskande vänner genom framgångar och motgångar, mest av det senare om man ska vara ärlig. Så att de behövde lite droger då och då för att dämpa motgångarnas ångest är ju inte så konstig, det hör ju turnélivet till.

För jo, de kommer ut på turné. Både i Sverige och ut över kontinenten. Kanske inte på de största scenerna och resan är långt ifrån något lyxliv. Det kan till och med vara farligt och när den syntälskande jätten Jörg låser fast Chris vid ett tyskt element är det alldeles för sent att ångra sig …

Det här är en bok full av nostalgi för en syntare som växte upp på 80-talet. För ja, jag är syntare. Något som var viktigt för identitet då och ett sätt att distansera sig från de förhatliga hårdrockarna. När förlaget tipsade om den här boken till mig och min 15 år yngre poddkollega fick vi frågan om vi var syntare eller hårdrockare och min kollega svarade han var neural i den frågan. Är du också neural i den frågan är det här ingen bok för dig. Då blir det svårt att sätta sig in på vilket alvar slaget mellan syntare och hårdrockare var och följaktligen blir det svårt att ta boken på alvar.

Nu kanske man inte ska ta den här boken på allt för stort alvar. Det är en rätt skruvad historia där alla droger du kan tänka dig har sin plats. I just den dela med drogerna kan det bli lite mycket av det goda, eller onda. Däremot kan man bli hög på alla musikreferenser som radas upp.

Det här är en är som sagt en skruvad historia som jag tror att bäst avnjuts av de som var med när Nitzer Ebb var förband till Depeche.

Med tanker på författaren läser boken själv och att huvudpersonen heter Christian som inte är så långt från Chister så kittlar tanken i början av boken att det är en lite skruvad självbiografi. Något som rätt snart krasas när drogerna kommer in i bilden. Det finns ingen offentlig person i Sverige som skulle outa att man använder droger i dom mängderna. Men i romanform funkar det.

Är du syntare eller hårdrockare? Om det är det förstnämnda då kan Blodiga tangenter vara något för dig. Radioprofilen Christer Lundberg berättar en rätt skruvad historia om ett syntband, stora drömmar och väldigt mycket knark. Annorlunda, blir en trea från mig.

Uppläsare: Christer Lundberg

Betyg:

0

Rampljus av Alexander Karim

Den stora regissören Ragnar Fyr står i startgroparna för sitt drömprojekt och i huvudrollen ska hans vackra och begåvade hustru Stella synas. Ett litet, eller ganska stort, snedsteg i form av en otrohetsaffär av Ragnar sätter igång ett skyttegravskrig mellan makarna. Men även om drömprojektet byts mot en klichéartad deckare i skärgårdsmiljö så är makarna knutna till varandra av ett kontrakt. Det gör att de kan skjuta prick på varandra med de mest hemska elakheter. Vi får bevittna en filminspelning på en liten ö där ingen av de inblandade vill vara. Något som till slut leder till ond bråd död. 

Det här är en roman där sarkasmerna duggar lika tätt som filmreferenserna. Karim svingar mot allt och alla i den här boken inklusive sig själv. Som t.ex. när skådespelerskan Stella blir tröstad av sin strama finska agent med orden att om skådespelarkarriären skulle gå åt skogen kan hon ju alltid skriva en bok. 

Jag har aldrig varit på en filminspelning och tror inte att den är som i den här boken, men tror ändå att det finns många scener som man bara kopierat från verkliga filminspelningar, ja efter att de skruvats till några varv. 

Visst kan storyn vara lite tunn ibland men det hinner man knappt med att reflektera över när replikerna smattrar fram som en kulspruta. Dialogen och alla skruvade karaktärer är bokens storhet. Där den sliskiga intimitetskoordinator och den finska agenten hör till mina favoriter. 

Humor i bokform är inte så lätt tycker jag. Det är så lätt att det blir pajigt. Men här tycker jag Karim verkligen hittar en ton som fungerar. För att lyckas vara rolig så måste man våga. Våga sticka ut och utmana, som att som skådespelare och uppläsare driva med film- och deckarbraschen. Det är modigt, vilket gör den här boken rolig och underhållande. 

Jag tror inte det var så långa diskussioner på Riddarholmen om vem som skulle läsa in den här boken. Karim läser in sin egen bok med dialekter och ”gubbar” och framförallt får han all sarkasm att verkligen drypa. Snyggt.

Alexander Karim gör allt han kan för att driva med film- och deckarvärlden i sin nya roman. Rampljus är vass, mörk, satirisk och framförallt riktigt underhållande bok där de snabba replikerna få mig att rista in en fyra på Oscarsstatyettens undersida.

Uppläsare: Alexander Karim 

Betyg

0

Mina vänner av Fredrik Backman

De flesta ser vattnet, några ser piren men det är inte många som ser de tre gestalterna på piren i en av världens mest kända målning. Den nästa artonåriga vindpinade själen Louisa ser inte bara ser de tre hon drömmer om att vara där på piren med dem. 

Det här är en berättelse om fyra vänner som gör allt för varandra. En av dom är den som målar tavlan och det är på piren de brukade hänga. Att Louisas och den världsberömda konstnärens vägar skulle korsas 25 år efter att tavlan målades är en slump, eller? Det gör att hon kommer att bli en av de fyra vännerna även om alla inte är i livet.

Mina vänner är en historia om vänskap, viljan att vara normal, önskan att vara fri men ändå höra till. Kort sagt en varm historia om livet. Då spelar det inte så stor roll att det inte är så trovärdigt att en tavla väcker så starka känslor för så många eller att boken blir lite seg någonstans efter hälften. För den beskriver hur ungdomarna kan både slåss, älska och sen skratta hejdlöst åt en prutt. 

Det är intressant att Backman valt att förlägga handlingen i ett icke namngett land. Inte ofta man ser det så tydligt så att den ska fungera nästan var som helst. Den enda gången man fick någon hint om den geografiska platsen är att den ligger flera tidszoner från Asien. 

Jag sitter med ett leende på läpparna och en varm känsla i bröstet när jag lyssnar på den här boken vilket är ett bra betyg.

Spännande att det är Philoméne Grandin som läser den här boken. Hon är nog mest känd för att läsa barnböcker. Men just det kan vara bra här, för boken är rätt barnslig. På ett fint sätt. 

Fredrik Backman är tillbaka med en fin roman om vänskap eller om konst eller möjligen bara förmågan om att skratta åt en prutt. Det är inte så lätt att beskriva Mina vänner, men den lämnar en med en varm känsla efter sig och det är inte illa. Jag ger den en fin fyra i betyg.

Uppläsare: Philoméne Grandin

Betyg 

0

Pojken på utsidan av Jeanine Cummins

Christy är en pojke vars högsta önskan är att ta nattvarden. Han och hans pappa är resande och efter att hans älskade farfar dör så får han chansen att både gå i skolan och ta nattvarden. Det för att hans pappa bestämmer att stanna de ska i en mindre stad under en tid. Med en ledtråd från sin farfar och med lite hjälp från stadens bokhandlarfru så börjar Christy under den här tiden nysta i vem han egentligen är och vad som hände med hans mamma.

Vi få följa en pojke på Irland i slutet på 50-talet som inget hellre vill än att passa in men som av andra ändå blir hela tiden blir betraktad som Pojken på utsidan. 

Vi lärde känna Jeanine Cummins i den fantastiska Amerikansk jord där mor och son flyr från Mexiko till USA. Det här är en helt annan bok där tempot är lugnare. Sen finns det beröringspunkter mellan det två böckerna. Det finns en värme, det finns hopp och vi rör oss i samhällets utkanter trots att det skiljer decennier i tid och ett världshav mellan de två böckerna.

Det går verkligen att känna unge Christys vilja att passa in. Som när han för första gången i sitt liv är på födelsedagskalas hos den populäraste flickan i klassen och han inte vet att man skulle ha med sig en present. Själv vet han inte ens när han har födelsedag, och har än mindre fått några födelsedagspresenter.

Vi får lära oss en hel del om resandes traditioner och levande i en brytningstid. En tid där häst och vagn håller på att bytas mot bil och plåthinkar blir utkonkurrerade av plasthinkar i onaturliga färgen. 

Det finns en sak som stör mig i boken. Det blir konstant fel på han och honom. Ibland kan det vara något skrivtekniskt grepp, men jag kan inte se det.

Precis som Amerikansk jord så är det Mirja Turestedt som läser. Bra som alltid. Sen är det lite ovanligt med en kvinnlig uppläsare när det är en manlig, eller i det här fallet en pojke, i huvudrollen. Men inga regler som inte har undantag, något jag är glad för i det här fallet.

Jeanine Cummins tar oss från Amerikansk jord till Irländsk och från flyktingar till resande. Pojken på utsidan är en historisk roman om en pojkes vilja att passa in och veta sanningen om sig själv. En fin historia som jag delar ut en fin fyra till. 

Uppläsare: Mirja Turestedt

Betyg 

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑