
Nordens okrönta deckardrottningen är tillbaka. I den elfte boken om den nu före detta poliskommissarien Hanne Wilhelmsen är det pandemi. Jag har funderat mycket hur man ska skriva böcker som utspelar sig under pandemin, då det är skiljer sig så mycket från det vi är vana vid. Anne Holt har avstamp i den och gör att det blir lite liv i Hanne Wilhelmsen. Boken har från början två historier, ett ansiktslöst lik och ett försvunnet manuskript. Jag är normalt sätt lite allergisk ä när konstnärer ska göra konst av sitt eget skapande. Likt en film om hur man spelar in en film eller en teaterpjäs om en teater. Alltså en tro att det man själv gör är så himla intressant. Så med det sagt var jag lite skeptisk när boken handlar om ett försvunnet manus. Men det fick jag på skam. Anne Holt navigerar skickligt förbi dom klyschorna med all sin rutin. Även om jag har en känsla av att man i den här boken beskriver en förlagsbransch som är på väg att försvinna. En bransch med upphöjda och diviga författare som kräver att bli kammade medhårs. Det är inte min bild av dagens förlagsbransch. Tillbaka till boken. Jag brukar kommentera tempot i berättelsen och Anne Holt, likt Jørn Lier Horst, har ett ganska lågt tempo. Det låter kanske lite tråkigt, men med en skicklig författare är det rätt skönt och du hinner ta till dig all klurig information. Anne Holt har ett rätt spretigt persongalleri i böckerna om Hanne Wilhelmsen. Visst saknar man Billy T men Henrik Holme som inte kan ta människor är inte så tokig han heller, på sitt sätt.
Som nordens okrönte deckardrottningen är Anne Holt är en mästare på att skriva kluriga och spännande historier. Att få följa Hanne Wilhelmsen i jakten på Det elfte manuset är en fröjd och värt en fängslande fyra i betyg.
Uppläsare: Magnus Roosmann
Betyg:
