Sebastian Lager är poddutredare, och som sådan är han van vid att rota i andras mord. Den här gången får han själv se ett mord med egna ögon. Mordet sker i konstvärlden, och den som vill ta reda på vem som ligger bakom hamnar snabbt bland stulna tavlor, tveksamma samlare och försäkringsbolag som helst håller polisen utanför. Ju mer Sebastian gräver, desto tydligare blir det att konstvärldens fina fasad döljer en hel del som inte tål dagsljus.
Det här är den tredje boken om Sebastian Lager, och den här gången är det konst som står på körschemat. Jag har inte lyssnat på de två tidigare böckerna i serien, men det gick utmärkt att hoppa in. Man blir dessutom sugen på att gå tillbaka och lyssna på dem.
Det här är en härligt skruvad historia, och i centrum står Sebastian, lika tafatt som skärpt. Den kombinationen gör honom lätt att gilla. Visst är det en spänningsroman, men den har så mycket mer än så. Så liksom konsten är den här boken gränsöverskridande. Jag gillar när man vågar ta ut svängarna men ibland blir det lite svårt att få grepp om boken, liksom konsten.
Gerhard Hoberstrofer gestaltar Sebastian Lager så bra. Han blir som en del av konstverket.
Poddutredaren Sebastian Lager blir vittne till ett mord i början av Mörda är ingen konst. Dennis Magnusson tar oss med in i en värld av konst och svek. Charmig och värd en fin trea i betyg.
Som fotbollsintresserad är det alltid kul att lyssna på fotbollsböcker. Fråga är om den här boken egentligen ska räknas som en fotbollsbok. I min värld hänger våld och fotboll inte ihop längre, i alla fall inte på det sätt som beskrivs här. Men världen i Bland huliganerna är onekligen kopplad till fotbollen, och det som händer i boken har haft stor inverkan på hur människor i allmänhet ser på fotbollssupportrar än idag.
Allt börjar 1982 när den amerikanske journalisten Bill Buford av en slump hamnar på ett tåg som tagits över av engelska fotbollssupportrar. Han sitter där och ser dem metodiskt slå sönder hela vagnen framför ordningsmaktens ögon, och något i det väcker hans nyfikenhet. Vad är det egentligen som driver de här människorna? För att få svar bestämmer han sig för att själv gå på matcherna och ställa sig på ståplatsläktarna, mitt i massan. Det blir inledningen på åtta år där Buford lever tätt tillsammans med några av de mest hårdkokta fotbollsfansen som finns. Han är med om gatuslagsmål, ser ett helt flygplan tas över av huliganer och bevittnar hur pubar och affärer plundras på vägen till och från matcherna. Han skildrar även två av fotbollshistoriens mest tragiska händelser, Heysel och Hillsborough. Utifrån allt detta växer ett reportage fram om den märkliga dragningskraften i att befinna sig nära våldet, snarare än en bok om själva fotbollen.
Det som gör starkast intryck är alla detaljer som visar att det här faktiskt var en helt annan värld. Ta scenen när Man United-supportrarna skulle hem från Turin och ett tiotal av dem plankade helt sonika in på flyget. Varje vecka var det dessutom ett okänt antal som plankade på tågen utan att någon tycktes bry sig särskilt mycket. Supportrar rensade affärer och pubar som om det var en självklar del av matchdagen. Det är med en skräckblandad förtjusning man tar del av alla dessa detaljer, man vill knappt tro att det gått till så, men Buford var där och såg det med egna ögon. Att planka på ett tåg, eller till och med på ett flyg, är i sammanhanget rätt harmlösa brott. Det som är värre är mängden våld som skedde. Ofta kopplat till rasism. Det är denna våldsfixering som är bokens kärna. Även om jag tycker att inramningen med fotboll och det engelska samhället kanske är mer intressant. Tyvärr var det svårt att separera de olika delarna när boken utspelade sig.
Men även om det var 40 år sen händelserna i boken utspelar sig så har våldet kring fotboll i England i princip försvunnit. Lördagseftermiddagarna kring Old Trafford och Anfield ser helt annorlunda ut nu. Samtidig så blir människor som följer att fotbollslag fortfarande klassade som just bråkande huliganer, mycket beroende på det som skildras i den här boken. Med det sagt så har inte våldet och rasismen försvunnit i samhället, men den är inte lika frekvent förekommande kring den engelska fotbollen.
Extra intressant blir det av att Buford kommer utifrån, som amerikan som ger sig in i den engelska fotbollskulturen för att försöka förstå den från insidan. Det gör att blicken känns nyfiken och analyserande snarare än självklar, vilket passar bra för ett ämne som annars lätt hade blivit enbart sensationellt.
Det var min vän och tillika uppläsare av boken Lars Winclair som tipsade mig om den. Han läser den med en stadig, journalistisk ton som passar reportageformen väl. Han låter berättelsen och detaljerna tala för sig själva utan att lägga på för mycket dramatik, vilket känns som ett bra grepp för den här typen av bok.
Bill Buford beskriver ett England och en värld som lyckligtvis inte finns längre. I Bland huliganerna får vi vara med på pubarna, på resorna och på fotbollsläktarna på 80-talet. En intressant trea i betyg.
När advokaten Henry Svan konstaterat att hans pappa aldrig kommer få lämna ålderdomshemmet så bestämmer han sig för att sälja hans hus. Sagt och gjort så beger han sig ut till ön. Det är tänkt att bli en kort tripp men när han snubblar över ett lik i den gamla konservfabriken så ändras förutsättningarna. Liket i fabriken gör att Henry bli indragen i saker där händelser i svunnen tid kommer upp till ytan. Speciellt händelsen natten där öns arvtagare försvann spårlöst. Det blir en tid där Henry börjar tvivla på människor runt sig och sig själv.
Det här är den första boken om advokaten Henry Svan. Christoffer Orcander tar oss med ut till västkustens karga ör där väder, vind och skrock styr mycket av livet. Vi blickar mer bakåt än framåt när historien sakta men säkert nystas upp.
Jag har precis summerat mina 15 år som recensent av ljudböcker och skrev då om Peter James bok Dead mans grip från 2011, som fick titeln Död mans grepp på svenska. Även om James bok också handlar om ond bråd död och även om det går att åka båt mellan Brighton och västkustens öar så har Orcanders bok ett mörker och ett vemod som James inte har. Det är kanske det som är Västkust noir.
Tempot i boken avspeglar livet på ön. Det är ingen som springer i rulltrappan här, och då beror det inte på att det inte finns några rulltrappor utan för det är mot all vett och sans på ön. Vi får även en inblick i vad som gäller vad det gäller vad man får och inte får göra på sjön. Som att man inte bär grönt på en båt. Kalla det skrock eller bara som det alltid har varit.
Det är Ludvig Josephson som läser boken. Hans röst speglar bra det långsamma och lite eftertänksamma tempot boken har.
I Död mans grepp åker Henry Svan ut till västkustön för att sälja sin pappans hus. Christoffer Orcander bjuder på en psykologisk laddad thriller med många trådar bakåt i tiden. Det blir en trea i betyg från mig.
Elias ser verkligen framåt att få spendera sommaren med flickvännen på hennes släkts ö. Inte bara för sol, bad och tid med henne. Han vill få ett sammanhang i en släkt och han är villig att jobba hårt för det. Oavsett om det handlar om att gå med på att bli spådd med tarotkort eller hjälpa till att riva ut isolering. Men idyllen på ön visar sig inte vara så vacker.
Efter att en släkting gått bort så börjar motsättningar och gamla hemligheter komma upp till ytan. När Elias gör en hemsk upptäckt så blir det som inte var bra ännu sämre. Elias slits mellan att vara den perfekta pojkvännen och att passa in. Allt på en ö man inte kan ta sig ifrån.
Det här är den femte boken i Malin Sanglerts Arvserie. En löst sammansatt serie där böckerna inte har mer gemensamt än att historien kretsar kring gamla hus och familjehemligheter. I övrigt är de helt fristående. Jag gillar konceptet. Vi känner igen tonen i böckerna. I den här boken så förstår vi väldigt tidigt att saker kommer att gå åt skogen, frågan är bara vad och hur.
Tempot i boken är relativt lågt, inga tvära kast. Något som gör att spänningen hela tiden ligger och puttrar under ytan. Att förlägga handlingen på en ö, och en ö med bara släktingar på, gör att man automatiskt får ett slutna rummet mysterium. Något som också spär på spänningen.
I Elias sökande efter sanningen så snubblar han över både fågelburar på vinden och gamla brev med hemligheter. I de passagerna får boken ett stråk av Tordyveln flyger i skymningen. Bland övriga karaktärer så sticker den lynniga flickvännen och den stränga mormorn ut.
Jag förstår att man vill har väldigt många trådar oknutna och dörrar öppna för att hålla spänningen vid liv, samtidigt så är det ibland lite väl många gissningar och osäkra antaganden kan jag tycka.
Det är Viktor Åkerblom som gestaltar den unge Elias, något han gör bra.
Ön är en psykologisk thriller där släkthemligheter blottas. Malin Sanglert fortsätter med sin arvsserie i långsamt tempo och med krypande spänning. Jag delar ut en trea i betyg.
En städare vid teatern känner en frän lukt i foajén och det visar sig att lukten kommer från ett badkar som står på scenen. Syran i badkaret visade sig innehålla människoblod. Samtidigt visar sig en skådespelare vara försvunnen och i hennes loge hittas en liten häxhatt.
Hos polisen är Idun Lind avstängd från sitt utredningsarbete på grova brott men hon blir ändå involverad i utredningen kring teatern.
Det visar sig snart att flera anställda på teatern är i fara och gärningsmannen är skoningslös.
När Idun och hennes kollegor börjar rota så hittar de trådar som går tillbaka till Musikhögskolan i Luleå och en specifik klass för 25 år sen. En hårt sammansvetsad klass med endast sex personer. Frågan är vad som väger tyngst, sammanhållning eller konkurrens och om det har någon betydelse 25 år senare?
Det här är den femte boken om Idun Lind. Jag måste erkänna att jag inte lyssnat på någon av de fyra tidigare men hade ändå inte några problem att komma in i boken. Det jag möjligen missar är hur de olika poliserna förhåller sig till varandra. Men det är ett pris man får betala när man hoppar in mitt i en serie tycker jag.
Som framgår av texten ovan så är det en teater som är spelplatsen. En plats jag själv inte känner till så väl. Men det visar sig snabbt att det finns gott om hierarkier som bara det gör att det skapas spänningar.
Jag kommer inte spoila något men det visar sig att gärningsmannen följer en känd berättelse för sina gärningar. Även om vi rör oss i teaterns värld så tycker jag att det är på gränsen till för fantasifullt. Det är väldigt effektfullt och gör historien spännande. Samtidigt så tycker jag det naggar i trovärdighetskanten. Seriebrottslingar på den här nivån är väldigt ovanligt i Sverige.
Det här är en bok som utspelar sig i Norrland och då är det näst intill lag på att Lo Kauppi läser boken. Och det gör hon med en ära.
I Trollkarlen så får vi följa med bakom kulisserna när Idun och hennes kollegor jagar mördare på teatern. Det här är femte delen i Tina N Martins serie om Idun Lind. Spännande och väldigt många udda brott gör att jag delar ut en trea i betyg.
När Bella ärver ett gammalt hus i sin hembygd så får hon den ultimata anledningen att flytta hem. Huset är dock i rätt dåligt skick och enda grannen är en tjurig före detta polis. Men Bella känner ändå att det ska bli skönt att få lugn och ro i sitt nya hus. Det visar sig att det inte blir så lugnt då det vilar en förbannelse över det och Bella har en krypande känsla att hon är iakttagen.
Det här är Anna Piippolainens debut som spänningsförfattare och historiens som berättas utspelar sig i hennes egen hembygd i närheten av Älvkarleby. Vi får lära känna en ung kvinna som letar efter något nytt i livet och hoppas finna det i det ärvda huset. Porträttet av Bella är trovärdigt. Lika delar rationell och framåtsträvande som oskuldsfull och naiv. Så som vi människor är. Förutom Bella så möter vi en girig husmäklare, en förstående advokat, den vresige polisen och en förstående och trevlig veterinär. Det två sistnämnda finner Bella sig attraherade av, på lite olika vis och veterinären får hon anledning att umgås en hel del med då hon blir med katt. Så på spänningsberättelsen bjuds vi på ett triangeldrama.
Jag tycker att historien är lite otydlig ibland, framför allt i början. Även om jag förstår att känslan av att Bella är iakttagen ska komma smygande så gör det tyvärr att bara att jag blir mindre engagerad. Jag upplever som sagt Bella som en intelligent och rationell kvinna som nog skulle behöva mer konkreta händelser för att bli skrämd.
Boken läses av Mimmi Kandler som oftast läser romance och romaner men jag har även stött på henne i en bok av B.A. Paris som är psykologiska thrillers mästare. I riktigt den klassen kommer bok och uppläsning upp i den här gången.
Anna Piippolainen gräver där hon står och berättar en historia om en kvinna som ärver ett hus och flyttar hem. Iakttagen är en psykologisk thriller i miljön kring Älvkarleby. En lite otydlig historia men en trea i betyg.
Journalisten Emy Rapp flyttar hem till Hässleholm efter ett par år i Malmö. En av anledningarna till att hon flyttar hem är att hon inte kan släppa att hennes pappa försvann utan spår för 22 år sen. Så med ett jobb på lokaltidningen hoppas hon kunna komma närmare en lösning vad som hände hennes pappa.
Ett av de första jobb hon får åka på är när kvarlevorna av en människa hittas i en trädgård utanför stan. Hennes första tanke var att det kunde vara hennes pappa som hittats. Men skelettdelarna visar sig vara betydligt äldre så istället för att lösa gåtan med hennes pappa så blir det starten på ett nytt mysterium som Emy får svårt att släppa.
Det här är den första boken om Emy Rapp och hennes ständiga jakt på sanningen som journalist av debutanten Charlotte Stode. Jag tror det här är den femte eller sjätte spänningsdebuten i år som har en journalist i huvudrollen. Så känns som en trend. Här jobbar Emy på en liten lokalredaktion där hennes närmare kollega är den vresiga fotografen Magnus. Han är en precis lagom stor sten i Emys sko. Någon som bidrar lagom lite, eller mycket, för att utgöra en irritation. Annars är det här en trevlig deckare. Då fallen som det rotas i är gamla så är gamla så är det ingen i nutid som utsätts för fara. Bara för att jag definierar boken som trevlig så är den långt ifrån mesig.
Ibland måste man reflektera över namnval i litteraturen. I det här fallet heter huvudpersonen Emy Rapp, ett namn som inte är så olikt Martin Widmarks unga deckarhjälte Nelly Rapp. Jag kan inte se några kopplingar mellan de två så gissar vara att det är en slump med likheten. Men vem vet.
Det är Kajsa Linderholm som läser boken. En ny bekantskap för mig vilket kan bero på att hon mest läst romance och romaner tidigare. Det är modigt att använda en för spänningsgenren ny uppläsare för en debut. Men jag tycker det funkar fint.
I De som fallit i glömska jagar journalisten Emy Rapp sanningen om vad som hänt i gamla fall. Charlotte Stode debuterar med en mysig deckare från Skåne. Kan väl inte bli annat en en trevlig trea.
Familjen bestående av Michael, Lea och sonen Max har precis flyttat in på den fina adressen i Nacka. Som goda grannar möter Diana och Adam och Amanda och Carl upp med stora famnen. Något Lea uppskattar medan Michael är mer tveksam till. Hans inställning är mer att det är bra med grannar men de bör hållas på armlängds avstånd. Samtidigt ruvar det nya huset på en mörk hemlighet då de tidigare paret som bodde där flyttade ut under mystiska förhållanden. En morgon efter en gemensam fest hittas Michael mördad i poolen. Så vem bakom områdets fina fasader är den skyldiga?
Familjehemligheter är en psykologisk thriller som har den där krypterade känslan att något är fel. Vi får små pusselbitar som vi själva får lägga ihop. I berättelsen får vi följa tre familjer, främst genom kvinnornas perspektiv. Alla bär på sina egna hemligheter, problem och livsutmaningar, vilket skapar en tät och trovärdig dynamik mellan karaktärerna. Författaren lyckas skickligt plantera misstankar åt flera håll, och ju mer vi lär känna familjerna desto svårare blir det att lista ut vem som egentligen ligger bakom mordet. Det är en smart uppbyggd spänningshistoria där varje ny pusselbit får läsaren att omvärdera sina misstankar. Som en spänningsroman så vill vi naturligtvis vem som gjorde det, men allt efter historien berättas så blir jag ändå mer nyfiken hur det ska gå för Lea och Max än vem som utförde mordet.
Boken rör sig i överklassen där kvinnor inte ”behöver” ägna sin tid åt arbete. Vi har sett några liknande böcker den senaste tiden som Jina Zachrissons Au pair och Mammas flicka och Emma Levin de Verdiers Exit Djursholm. Förutom att de alla rör sig i de fina familjernas värld så är det Julia Dufvenius som läser böckerna. Så det ser ut som hon hittat en ny nisch.
Familjehemligheter är en psykologisk thriller om hemligheter i fina familjer. Debutanten Maria Fehrman bygger upp en sådan där krypande känsla att något är fel men vi vet inte riktigt vad. Det blir en trea i betyg.
Polisen Petter Stigert har flyttat från Malung till Lidingö tillsammans med sin autistiske son Abbe efter sin frus död. Där kastas han in i utredningen av ett uppmärksammat mord på länspolismästaren Thomas Brogård. I samarbete med sina före detta kollegor i Dalarna försöker de lösa ett till synes oförklarligt brott som snart visar sig leda in i en labyrint av familjehemligheter och välbevarade lögner. På hemmaplan brottas Petter med utmaningarna hans autistiska son Abbe har. Att finna sin plats i en ny stad är inte lätt. Som tur är får de hjälp av Petters bror med fru.
Det här är Annika Subotins debut som deckarförfattare och den första delen i serien Polisen på Lidingö. Det här är en klassisk svensk deckare i sann Camilla Läckberg anda. Ett brott, kopplingar bakåt i tiden, en polisstation och stort fokus på människorna runt polisen som leder fallet gärna på en mindre ort. Det som möjligen sticker ut här är att polisstationen där Petter jobbar ligger i centrala Stockholm, men det kompenseras med polisstationen i Malung där poliser som Tallen och Johanna jobbar. Så trots att vi har ett mord på en länspolismästare så är det inte mordgåtan utan livet runt omkring som står i centrum. Jag kan nästan tycka att det är ”slöseri” att inte spinna mer på ett så högprioriterat fall.
Petter känns som en intressant huvudperson. Han är en kunnig och smart polis men det är som sagt hans liv runtomkring som får mest uppmärksamhet. Hans son, hans försök att hitta kärleken efter fruns död och relationen till sin bror. Den sistnämnda kanske jag tycker är den mest intressanta.
Som debutant måste det vara skönt att kunna luta sig mot en riktigt erfaren uppläsare. Anna Maria Käll är just så erfaren och trygg.
Djupt mörker börjar med att Stockholms Länspolisenmästare blir mördad på en konferens i Sälen. Debutanten Annika Subotin bjuder på en klassisk svensk deckare där polisarbete varvas med vardagsliv. Jag delar ut en trea i betyg.
Året är 1983 när en kvinna hittas död och en avhuggen hand upptäcks utanför en lada skakas det lilla samhället Silvernäs i sina grundvalar. Polisintendent Erland Hjort får hjälp från Stockholm av kriminalinspektörerna Markovic och Ljung, men snart visar det sig att utredningen leder rakt in i byns mörkaste vrår. Mitt i allt finns Anna Karjala, syster till den döda kvinnan och en person vars hemligheter tycks vara nyckeln till hela mysteriet. Även ett par långhåriga unga satansdyrkare finns med på listan över misstänkta. Sen blir det inte lättare att närma sig sanningen när Hjort inleder ett förhållande med Anna Karjala.
Den här debuten hakar på trenden att utspela sig i norra Sverige. Här får vi kliva rakt in i en liten by som ruvar på sina hemligheter och där naturen utgör en del av handlingen. Trots att historien utspelar sig i början på 80-talet så ingen jakt på att fylla raderna med tidsmarkörer, något som annars är vanlig i liknande böcker.
En stor behållning i boken är karaktärerna som är ovanligt nyanserade för en debutdeckare. Erland Hjort är långt ifrån den stereotypa polis som i ofta ser i deckare. Hans relation till Anna Karjala ger berättelsen ett mänskligt djup som lyfter det hela så att mordgåtan ibland hamnar i skuggan.
Stenborg bygger skickligt upp en krypande obehagskänsla. Tempot lågt men intensivt och vi förstår tidigt att det något inte står rätt till under den stillsamma ytan. En känsla som finns med genom hela boken och gör att det ligger ett mörker över berättelsen.
Det tar ett tag innan historien tar fart och jag gillar ambitionen att vara norrländsk noir. Men jag tycker samtidigt att boken är ojämn. Det finns delar, speciellt runt polisutredningen som är briljanta, samtidigt som berättelsen i andra delar är nästan lite tråkiga.
Jag roar mig också lite åt att poliserna heter Hjort och Ljung, som författarparet som skriver spänningsroman.
Johannes Kuhnke är en välrenommerad skådespelare men det är första gången jag hör honom läsa. Han har en lugn och behaglig röst som hjälper till att invagga mig i en falsk trygghet som rimmar så bra med boken.
I Anna Karjala hittas en avhuggen hand som vänder upp och ner på en by allt detta i början av 80-talet. Jag tycker Per Moritz Stenborg debut är lite ojämn, men en trea i betyg blir det.
