Etikett: Betyg 4

Ett andetag från döden av Samuel Karlsson

Tasha Tikkanen fortsätter bevaka sprängningar och andra grova brott på kvällstidningen i Stockholm, samtidigt som hon letar efter sin försvunna syster Nadja. Tasha har hela livet gjort allt för att skydda sin lillasyster, vare sig hotet kommit från deras elake far eller från kriminella i samhällets utkant. Men så länge Nadja är på rymmen är det svårt att hålla henne under sina vingar. Jakten på systern för Tasha nära människor hon annars bara skriver om som journalist, och i mötet med dem ställs hon inför svåra val. Var går gränsen för dem man älskar? Och vilken syster skyddar egentligen vem?

Det här är uppföljaren till Samuel Karlssons Ljus och skygga, som jag gillade skarpt, så mina förväntningar var höga. Det jag uppskattade mest i första boken var skildringen av samhället och kontrasten mellan storstad och småstad. De ingredienserna finns kvar även här. Skillnaden är att den första boken hade en något tydligare berättelse. Samtidigt visar Karlsson att det inte alltid behövs en spektakulär intrig för att en bok ska bli spännande. Han lyckas hålla spänningen uppe med små medel och vardagliga situationer, vilket i sig är en konst.

Skrapar man lite på ytan har serien vissa likheter med Millennium-serien. Vi har en journalist i huvudrollen, en datakunnig person som lever i samhällets gråzon i form av Erik, och ett tydligt samhällsengagemang. Jämförelsen ska förstås inte dras för långt, eftersom det är tre inslag som går att hitta i många böcker, men den är ändå värd att nämna.

En sak jag verkligen gillar är hur Tasha slits mellan det som är viktigt i hennes liv. Hon längtar hem till Vimmerby men är för rastlös för att flytta tillbaka. I jobbet som journalist kan hon nästan gå över lik för att lyckas, men när det kommer till kritan går systerns väl alltid först. Ställs hon inför moraliska dilemman är det fortfarande Nadjas välbefinnande som väger tyngst.

Det är återigen Mirja Turestedt som gestaltar systrarna Tikkanen, och hon gör det minst lika bra den här gången som i den första boken.

I Ett andetag från döden får vi följa systrarna Tikkanen både i Stockholm och i Vimmerby. Samuel Karlsson visar återigen att man inte behöver ta ut svängarna särskilt mycket för att skriva utmärkt spänning. Det blir en fyra i betyg från mig.

Uppläsare: Mirja Turestedt

Betyg:

0

Domsagor av Lena Ebervall och Per E Samuelson

På morgonen den 7 november 1980 försvinner 11-årige Johan Asplund från sitt hem i Sundsvall. Efter den morgonen finns inte ett spår efter honom. För föräldrarna blir det en ofattbar tragedi, och för Sundsvall med omnejd ett öppet sår.

Snart riktas polisens blickar mot Johans mammas expojkvän. Både hos polisen och hos stora delar av allmänheten blir det en sanning att det är han som ligger bakom, trots att han har alibi, att det saknas tekniska bevis och framför allt att det inte finns någon kropp. Några år senare döms han i en uppmärksammad civilrättslig rättegång där advokaten och före detta brottningsvärldsmästaren Pelle Svensson spelar en stor roll. Mannen friades senare, och där hade historien kunnat ta slut.

Men 13 år efter försvinnandet tar en patient på rättspsyk i Säter på sig det. Patienten är Thomas Quick, och under tung medicinering och terapi erkänner han i stort sett alla olösta mord i Sverige och Norge. Under några år döms han för en handfull av dem, och det sista är mordet på Johan Asplund. Efter den rättegången börjar sanningen om Thomas Quick nystas upp. Idag, 46 år efter försvinnandet, har två män dömts för Johans död och båda har frikänts. Vad som hände den där novembermorgonen i Sundsvall vet vi fortfarande inte. Det vi har fått är den ena rättsskandalen efter den andra.

Jag var för ung för att följa försvinnandet när det hände, men har förstås tagit del av mycket av efterspelet. Som vanligt med Ebervall och Samuelson vet man vad som kommer att hända, men det gör det inte mindre spännande. Deras sätt att ge liv åt otroliga historier har jag älskat sedan jag lyssnade på Mördaren i folkhemmet om Olle Möller. Olle Möller och Bombmannen, som de också skrivit om, dyker förresten upp som exempel i den här boken, en extra krydda för oss som lyssnat på de tidigare.

Hade det här varit en påhittad historia hade jag nog klankat ner på trovärdigheten. Den innehåller så många bisarra detaljer att de vore svåra att hitta på. Men det här är den bittra verkligheten, och samtidigt som man blir underhållen naggas tilltron till rättssystemet ordentligt i kanten. Det här är en historia med väldigt många förlorare.

Jag hade förmånen att sitta ner med författarna på bokmässan i Göteborg för några veckor sedan. Då fördjupade vi oss i boken Domsagor. Avsnittet kommer att släppas på Ljudboksklubben i november, så håll utkik efter det.

Författarparet har som vanligt valt en uppläsare på högsta nivå, och den här gången är inget undantag. Lennart Jähkel guidar oss med sin trygga norrländska dialekt genom den helt otroliga historien.

Domsagor tar oss igenom Johan Asplunds försvinnande 1980, startskottet för en av Sveriges största juridiska härdsmältor. Lena Ebervall och Per E Samuelson bjuder på en försvunnen pojke, en före detta världsmästare, en konstruerad seriemördare och en hel hög inkompetenta människor i rättssystemet. Verkligheten blir här så mycket mer osannolik än dikten, och jag delar ut en fyra i betyg.

Uppläsare: Lennart Jähkel

Betyg:

0

Ljusfront av Jenny Rogneby

I Boden hittas en avhuggen hand, och en tonåring är försvunnen. Förhörsledarna Annie Altin och Alexander Tilly skickas norrut från Stockholm för att ta sig an fallet. De hamnar i vinterkylan med fel kläder och en utredning som snabbt blir större än någon väntat sig. Spåren leder vidare till terror, en Nato-övning, fanatism och polisarbetet vävs ihop med politik på hög nivå.

Det här är den andra boken om Förhörsledarna, en grupp inom polisen som är experter på just förhör. Jag fascineras av hur mycket man kan förbereda taktiskt för att komma så långt som möjligt i ett förhör. Förberedelserna och taktiken skiftar helt om du har en slipad militär eller ett barn framför dig. Vi har länge fångats av rättegångsskildringar, men det här nästan slår dem. Det är också intressant att får lära känna Annie och Alexander mer. Ett förhörspar med olika styrkor och olika bakgrunder och som tillsammans kan lösa det mesta när det kommer till förhör.

Jenny återvänder bokstavligen till mammas gata här. Att förlägga handlingen till Boden och Luleå följer trenden som sveper genom svensk spänningslitteratur just nu då fler och fler böcker utspelar sig i Sveriges norra delar. Att sen släppa ner två Stockholmspoliser i för tunna kläder i minus 28 grader är underhållande i sig.

Det här är spänning helt i min smak. Vi får en klassisk deckare med ett brott och en polisutredning, men den kryddas också med politik. Det är politik på hög nivå och politik som sträcker sig utanför Sveriges gränser. Historien böljar fram och tillbaka och avslutas med er rejäl cliffhanger. Så jag längtar redan efter den tredje boken i serien. Så skriv Jenny, skriv.

Precis som i första boken, De märkta barnen, är det Gunilla Leining som läser. Det här är en av de bästa inläsningarna jag har hört med henne på länge. Hon gör en redan bra bok bättre, precis som en rutinerad och duktig uppläsare ska göra.

Jenny Rognebys Förhörsledare får ta sig an ett fall med en avhuggen hand i Boden. Men fallet i Ljusfront växer och innefattar även terror, en Nato-övning och norrsken. Spännande på riktigt hög nivå och en fin fyra i betyg.

Uppläsare: Gunilla Leining

Betyg:

0

Enstöringen av Kia Hedman

Rut bor i en isolerad stuga vid en sjö tillsammans med sin vuxne son Anders. Ingen vet riktigt vad som försiggår innanför stugans väggar, och nere i byn viskas det om ett barn som för cirka 35 år sedan hittades fastfruset i isen. Få tror att det var en olycka. När Anders en dag överraskar med att bjuda hem sin flickvän Lina börjar tillvaron i stugan krackelera. Gamla hemligheter vaknar till liv, och Rut är beredd att gå långt för att skydda sin livslögn och det som gömmer sig bakom den igentejpade dörren.

Det här är en bok där vi redan från början känner att något skaver. Det är inte normalt att en mamma och hennes snart 40-årige son bor tillsammans i en enslig stuga. Ruts vresighet, Anders ständiga försvarande av henne och Linas försök att passa in i den konstiga miljön skapar en häxbrygd som hela tiden håller på att koka över. Komplicerade familjesituationer känner vi igen från Kias första bok Patient 43, och de är inte mindre komplicerade här.

Kia är bra på att skildra den krypande spänningen i nära relationer, den som gör att man aldrig kan slappna av. Hon går också en balansgång med häxor och annat som gränsar till det övernaturliga, men hon håller sig på “rätt sida” i min bok.

Historien går ut på att få reda på vad som hände för ungefär 35 år sedan. Under resans gång får vi fler och fler pusselbitar som ger svar på varför karaktärerna är som de är. Jag tycker Linas dotter är en frisk fläkt i berättelsen, en berättelse som har sina överaskningar.

Vi får två uppläsare i den här boken, ett grepp jag gillar. Angela Kovács läser Ruts perspektiv och Ella Schartner läser Linas delar. I de första kapitlen tyckte jag att rösterna lät ganska lika varandra, men ju mer man lärde känna karaktärerna, desto vassare blev Angelas röst och desto mjukare blev Ellas. Det gav historien en extra dimension.

I Enstöringen får vi möta en mor och hennes vuxna son som bor i en ödslig stuga där vi vet att något är fel men inte riktigt vad. Kia Hedman visar återigen att hon behärskar det här med psykologiska thrillers så väl att jag delar ut en fyra i betyg.

Uppläsare: Angela Kovács och Ella Schartner

Betyg:

0

Den fjärde väggen av Victor Pavic Lundberg

Det är inte varje dag en bok jag recenserar har just koras till Årets bok, så jag var någorlunda taggad när jag satte igång med Den fjärde väggen.

Regissören Sebastian Krantz slog igenom med en debutfilm i början av 00-talet, men sedan den stora framgången har karriären mest runnit ut i sanden. Numera går han mest och stryker omkring i det nybyggda lyxhuset i Saltsjöbaden medan frun Annie, som tycks lyckas med precis allt hon tar sig för, drar in både pengarna och framgångarna. När Sebastian börjar misstänka att Annie är otrogen anlitar han en privatspanare för att få klarhet. Spaningen ger honom bilder på Annie tillsammans med en man han misstänker är hennes älskare, men ju mer spanaren gräver, desto tydligare blir det att det finns betydligt mer obehagliga saker att hitta än en vanlig affär. Frågan som växer fram är om Sebastian någonsin egentligen har känt sin fru, och tiden börjar rinna ut för honom att ta reda på vem Annie verkligen är innan det är försent.

Det här är en sådan bok där man från början vet att allt kommer gå åt skogen, men utan att veta hur. Till skillnad från många liknande böcker väljer Pavic Lundberg att inte gå den raka vägen dit. Det är tvära kast hela vägen, berättelsen hoppar fram och tillbaka, och mina sympatier för de olika karaktärerna skiftade om och om igen genom hela boken. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen för att hänga med, men det är en skön typ av ansträngning. Allt är dessutom inramat med film som fond, vilket alltid är lite extra kittlande för mig som lyssnare.

Även titeln är hämtad från filmens värld, den fjärde väggen syftar som bekant på den osynliga gränsen mellan fiktionen och publiken. Det är en snygg detalj som förstärker hela inramningen och känns som mer än bara ett påhittat bokmärke. Jag gillar verkligen hur Pavic Lundberg bygger upp historien och snyggt klipper mellan scener som gång på gång förändrar spelplanen, nästan som i en välregisserad film. Det är inte svårt att förstå varför den här boken blev utsedd till Årets bok.

Boken följer också en trend jag känt av de senaste åren, berättelser om framgångsrika, rika människor som bor i påkostade villor. Den här gången råkar huset ligga i Saltsjöbaden, men det hade lika gärna kunnat stå i Djursholm eller Bromma, miljön känns igen oavsett adress.

Det är Christoffer Svensson som läser boken. Jag har bara lyssnat på honom i ett fåtal böcker tidigare och hade egentligen ingen särskild uppfattning om honom, men shit vad bra han var här. Han ger historien spänning och nerv genom hela lyssningen, och jag är riktigt imponerad.

Den fjärde väggen har precis utsätts till Årets bok. Victor Pavic Lundberg ger oss psykologiskt spänning och vändningar i en filmisk inramning. Snyggt och en fin fyra i betyg från mig.

Uppläsare: Christoffer Svensson

Betyg:

0

Franska sjukhuset av Ragnar Jónasson och Katrín Jakobsdóttir

Sunna jobbar som journalist på Morgunblaðið, typ Morgonbladet gissar jag, och är inte alls road av att bli skickad till de avlägsna Östfjordarna. Uppdraget hon får är dessutom föga glamoröst, hon ska skriva om fiskeindustrin och de dåliga vägarna i trakten. Men väl framme i Fáskrúðsfjörður tar allt en annan vändning. Ett dödsfall på det gamla, förfallna franska sjukhuset klassas först som ett självmord, men Sunna kan inte släppa känslan av att något inte stämmer. Hennes nyfikenhet driver henne vidare, och snart dyker ännu ett dödsfall upp. Frågan är om de två hänger ihop, och om svaret i så fall går att hitta ännu längre tillbaka i tiden, till tre fosterbarn som växte upp i byn redan på 1950-talet. Ju djupare Sunna gräver, desto mer stängs hon ute. Ortsborna är ovilliga att prata, och till slut börjar hon frukta för både sin egen och sina näras säkerhet.

Det är kul att se ett författarpar utanför Sverige, det är inte så vanligt. En erfaren deckarförfattare i förening med en tidigare statsminister känns som en ovanlig kombination, men den fungerar uppenbarligen. När jag intervjuade dom på årets bokmässa berättade de att ingen av dom kände till kustsamhället Fáskrúðsfjörður innan de började skriva, så det blev en hel del research på plats. Byn har sedan gammalt ett utbyte med en fransk stad, och det märks bland annat genom att alla vägskyltar där är på både isländska och franska. Franska sjukhuset är deras andra gemensamma kriminalroman, efter debuten som utspelade sig 1986.

Jag gillar hur Ragnar och Katrín gestaltar Sunna. Hon har den där lite besvärliga viljan att alltid befinna sig i händelsernas centrum, rent journalistiskt, och det är precis den drivkraften som gör att hon inte kan nöja sig med att skriva om fiske och vägar utan i stället kastar sig in i utredningen av en död man. Att den annars rätt hårda och burdusa Sunna samtidigt mjuknar när hon fattar tycke för historikern hon möter i byn ger henne en skön extra dimension, det blir inte bara en tuff reporter på jakt efter en historia utan också en människa som faktiskt låter sig påverkas.

Det är också kul med böcker som utspelar sig i en tid då jag själv var ung. Jag gillar de många film-, tv- och musikreferenserna som dyker upp längs vägen, de ger boken en extra nostalgisk krydda för mig som lyssnare. Samtidigt tycker jag att 1989 inte känns som ett lika tydligt och laddat år som 1986, som författarparet använde i sin första bok Reykjavik. Anledningen till att de valt just 1989 är att det då blev lagligt att sälja öl på Island, vilket var en riktigt stor grej i landet. Det är en fin detalj, men den ger inte samma historiska tyngd som föregångaren som hade toppmöte med Reagan och Gorbatjov.

Miljöskildringarna är däremot lika starka som förra gången, om inte starkare. Det karga, blåsiga östfjordslandskapet målas upp så tydligt att det nästan blir en egen karaktär i berättelsen, lika viktig för stämningen som personerna själva. Det finns ett fint driv i boken, kapitlen är lagom korta och man vill hela tiden veta hur de olika trådarna, det gamla sjukhuset, dödsfallen och fosterbarnen, egentligen hänger ihop.

Marie Richardson gör en riktigt bra inläsning. Hon hanterar alla isländska namn, ord och uttryck med säker hand, vilket inte alltid är en självklarhet när svenska uppläsare ger sig på isländsk miljö, och det bidrar till att man känner sig ordentligt förflyttad till Fáskrúðsfjörður under lyssningen.

Ragnar Jónasson och Katrín Jakobsdóttir har lämnat Reykjavík och begett sig österut i boken Franska sjukhuset. Journalisten Sunna hamnar åter i centrum för ond bråd död i en karg miljö. Vackert, välskrivet och en fyra i betyg.

Uppläsare: Marie Richardson

Betyg:

0

Domino av Håken Nesser

Håkan Nesser är tillbaka med boken Domino, och den här gången är det inte kommissarie Barbarotti som får dra i trådarna men däremot är vi tillbaka i Maardam, i Van Veeterens gamla kvarter. Det känns nästan som att komma hem när man börjar lyssna. Vi möts åter av den där lite småstadsdystra europeiska stämningen som Nesser är så bra på att måla upp.

Handlingen bygger på en trettio år gammal mordbrand och en bok som blev bästsäljare, samtidigt som vi följer ett nutida fall där en känd författare står åtalad för skattebrott. De två spåren vävs naturligtvis ihop bit för bit, precis som man vill ha det i en Nesser-historia, och man anar ganska tidigt att författaren har lagt in en rejäl gnutta av sitt eget liv i berättelsen. Det är svårt att inte tänka att det här är Nessers egna sätt ta sig an sin orättvisorna kring sin egen skattetvist. Det räcker att ta en närmare titt på bokens undertitel Dåren, domaren och den välkammade mannen från pirayaministeriet där Pirayaministeriet syftar på Skatteverket. Den lite bitska underton som känns ovanligt personlig för honom och ger boken en extra krydda.

Handlingen är betydligt mer komplex än ovan beskrivning men för att inte riskera att spoila något så beskriver jag den inte mer än så. Som vanligt så stöter vi på märkliga händelser och sammanträffande som vid en första anblick inte ser ut att gå ihop men som vanligt slutar vi med ett färdiglagat pussel när sista orden tonar ut. 

Språket är precis så gubbigt och egensinnigt med sina torra och underfundiga formuleringarna som i alla fall jag gillar. Jag gillar också att Van Veeteren dyker upp i en bisats om ett schackparti, det värmer.

Trots att det är Reine Brynolfsson som läser och det var 7-8 år sen Nesser slutade läsa sina böcker så är det Nessers röst jag hör i huvudet under den här boken. Om det beror på att vi är tillbaka i Van Veeteren-land eller att Reine gör ett så bra jobb tvistar de lärde. 

Håkan Nesser tar oss tillbaka till Maardam och Van Veeteren land. I Domino använder han sin vassa penna för att ge Skatteverket och åklagarmyndigheten en känga, som bara han kan. Snyggt, underhållande och värd en fyra i betyg.

Uppläsare: Reine Brynolfsson

Betyg:

0

Den tolfte spelaren av Lena Risberg och Robert Hedman

Fotbollsderbyt mellan Hammarby och Djurgården var en stökig match som slutade 0-0 och i centrum stod domaren Bill Jakobsson. När han någon dag senare hittas brutalt mördad började spekulationerna och ryktarna ta fart. Kriminalkommissarie Ingela Forsman som är gruppchef på Grova Brotts Södermalmsavdelning och hennes kollegan Enzo Conti får ta sig an fallet. Det gör att de dras in i en värld där gränsen mellan passion och våld sedan länge suddats ut. För är det verkligen så att resultatet i en fotbollsmatch kan göra att en människa förlorar livet? Ingela och Enzo får ta sig igenom huliganmiljöer och korrupta maktspel där alla har något att dölja, men är det verkligen det som hände på fotbollsplanen som är nyckeln till lösningen på mordet?

Det här är den andra boken i Södermalmsmorden av mor och son Lena och Robert. Det är ingen hemlighet att jag gillar och kan en hel del om fotboll. Det gör att jag lyssnar extra noga när det kommer till detaljer kring fotboll och supportermiljön och är extra kritisk om det är saker som inte stämmer med verkligheten. I det här fallet vet jag att författarna haft flera personer som levt med fotboll större delen av sitt liv, både på och utanför planen. Det märks, då supportermiljön känns väldigt trovärdig. Vi får till exempel möta de klassiska Fred Perry skorna som har förekommit ofta i supportermiljön i både Sverige och England.

Men du behöver varken kunna eller gilla fotboll för att tycka om den här boken. För det här är i första hand en spänningsroman där supportermiljö bara är en av miljöerna vi får besöka i jakten på sanningen. En annan miljö som vi får besöka är har mer med rosa flamingos att göra, en miljö relativt långt från fotbollsplanen.

Tittar vi på handlingen så rör den kring själva utredningen av mordet på Bill. I en mordutredning behöver polisen lyfta på alla stenar man ramlar över något som gör att vi får vara med om både oväntade kopplingar och än mer oväntade vändningar. Kort och gott en riktigt bra deckare i mina ögon, eller öron.

Precis som den första boken i serien så är det Martin Wallström. En uppläsare jag värderar högre och högre ju mer jag lyssnar på honom. Han ger liv till karaktärerna och blåser spänning i historien.

Bilder från releasefesten för boken

Den tolfte spelaren är en spänningsroman med ett Stockholmsderby som kuliss. Mor och son, Lena Risberg och Robert Hedman har fått till en deckare med spänning, vändningar och fotboll. Ni hör, klart det är bra och värd en fin fyra. 

Vad vore en release av en fotbollsbok utan en fotbollsspelare, här Anders Limpar

Uppläsare: Martin Wallström

Betyg:

0

Dubbelörnen av Herman Lindqvist och Per E Åsberg

Året är 1762 och det flyter upp ett lik i Stockholm. Det vore inget uppseendeväckande med det om det inte hade varit ett engelskt sändebud hittas död i strömmarna utanför Drottningholm. Så just det liket skapar politiskt uppseende och oro.

Ute på Drottningholm återsamlas ensemblen på slottsteater under ledning av teaterdirektören Samuel Schönberg. Nytt för den här återsamlingen är att den unge fröken Amalia Lindecrona har med list och stor egen ambition tagit sig in i sällskapet. Hennes far hade skickat henne till Drottningholm för att ta sig in kungafamiljens närhet med förhoppningen att hon skulle hitta ett gott parti att gifta sig med. Men det är inget Amalia har något intresse av. Hon vill stå på scenen och vara i konstens centrum. Något hon får göra som Schönbergs assistent och en del i kören.  Men när ett mord inträffar inne på teatern förvandlas de sköna konsternas värld till en brottsplats.

Om det engelskt sändebud skapade uppståndelse så är det inget mot vad en lik på en teater i slottets närhet gör. Händelsen hotar inte bara teaterns rykte, utan antyder också kopplingar till de politiska maktspel som utkämpas i kulisserna kring riksråd, diplomater och till och med drottning Lovisa Ulrika själv. När rykten börjar cirkulera om hemliga kontakter och politiska intriger dras Samuel och Amalia allt djupare in i ett nät av misstankar, där någon gör allt för att sanningen aldrig ska nå offentligheten.

Det här är en historisk deckare med kungahuset och Stockholm under 1700-talet som kuliss och spelplats. Det är svårt att inte dra paralleller till Niklas Natt och Dags 1793 serie. Det finns en hel del likheter då de båda rör sig i samma tid och samma geografiska plats. Skillnaden är möjligen att vi i Dubbelörnen är håller oss nästan uteslutande på slottsteatern och dess närhet.

En annan likhet är språket. För precis som i Jan Guillous Arn-serie, ovan nämnda 1793-serien och till viss del även Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström så har författarna skapat ett språk så att vi ska med ord och uttryck förflytta oss tillbaka i tiden. För det är naturligtvis inte så man pratade på 1100, 1700 eller 1800-talet. Men genom att krydda vårt moderna språk får vi en känsla att befinna oss på slottsteaterns kulisser. Jag tycker att Per och Herman gör det är snyggt för det är en svår balansgång för att det inte ska bli högtravande. Det är inte en språkkurs vi förväntar oss utan underhållning.

Jag gillar också att de får in politik som en kontrast till all kultur. Exakt var gränsen mellan vad som verkligen hänt och vad som är fiction är ingen jag kan reda ut då jag möjligen somnade till på någon historielektion i skolan. Men det är inte viktigt här, det är som sagt underhållning som står på schemat här.

Att läsa det här språket kan inte vara det lättaste. Då behövs en av de bästa och Martin Wallström är en av de som behärskar det. Jag är mäkta imponerad hur han tar sig an ord och uttryck som har stått och samlat damm ett par hundra år.

I Dubbelörnen löser en teaterdirektör och hans nya assistent mord i 1700-talets Stockholm. Per E Åsberg och Herman Lindqvist har slagit sina påsar ihop och levererar spänning i en historisk miljö. Jag delar ut en fyra i betyg. 

Uppläsare: Martin Wallström

Betyg:

0

Den första gången jag såg honom av Laura Dave

När Owen försvann för fem år sen ,utan att lämna ett enda spår efter sig, så vändes Hannahs liv upp och ner.  Sedan dess har hon kämpat för att lämna det förflutna bakom sig och bygga en trygg tillvaro tillsammans med hans dotter. Något hon lyckats bra med, men när Hannah möter Owen på en mässa vet hon att hon och dottern Baileys liv åter är i fara. Så när en okänd person dyker upp vid Hannahs dörr bestämmer hon att det är dags för henne och Bailey att fly. En flykt som är välplanerad men det dom flyr ifrån är stor och mäktigt vilket gör den svår. Hannah ställs åter inför näst intill omöjliga val. Ska hon skydda Bailey eller riskera allt för att återförenas med mannen hon en gång älskat. 

Det här är uppföljaren till Det sista han sa som kom 2022. En sån bok jag blev helt golvad av. En sån bok man bara inte kunde lägga ifrån sig. Så ni hör mina förväntningar på uppföljaren är skyhög. Så frågan är ju då om den lever upp till förväntningarna? Ja och nej, är det lite tråkiga svaret. Nej för att jag inte blev lika överraskad och fångad av historien som jag blev för fyra år sen. Och ja för den hade samma höga tempo. När väl flykten drar igång så är det som att man åker med. Den här boken blandar familjehemligheter med agent action, och allt i ett tempo som gör att det är svårt att sluta lyssna. Just för att allt går så fort så gäller det att vara koncentrerad för att hänga med. De många tillbakablickarna gör det inte enklare för en ljudbokslyssnare. Men nog om det, vi flyger fram både genom både USA och Europa. Så trots att boken inte är så lång, under 8 timmar, så får vi uppleva väldigt mycket.

Precis som den första boken så är det den fantastiska Lo Kauppi som läser boken. Hon gör åter ett kanonjobb, hatten av för Lo.

I Första gången jag så honom vänds Hannahs liv åter upp och ner när Owen plötsligt dyker upp igen. Laura Dave golvade mig med sin Det sista han sa och uppföljaren har samma snabba och smarta intrig om än lite rörigare, men hög klass och en stark fyra i betyg. 

Uppläsare: Lo Kauppi

Betyg:

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑