Etikett: Betyg 4

Det inre hotet av Karlsson och Haag

När en informatör mördas i ett hemligt boende i Burträsk skakas polisen i Stockholm om. Kan det värsta tänkbara ha hänt? Finns det någon på insidan som läcker information om polisens mest värdefulla källor i den undre världen? Allt fler tecken tyder på det, och tiden är knapp om inte fler liv ska spillas.

Narkotikapoliserna Wolter och Bergström, med lång erfarenhet och ett stort nätverk i underjorden, kopplas in för att hitta läckan. Samtidigt brottas Dorte med ett personligt dilemma där lojaliteten mot hennes egen man sätts på spel. Ju närmare läckan Wolter och Bergström kommer, desto farligare blir arbetet. Det blir en kamp mot klockan.

Det här är den femte boken om Wolter och Bergströms kamp för att göra Stockholms gator säkrare. En kamp som ofta kan ses som Davids mot Goliat. Utmaningen blir inte mindre när det inte bara är buset som ställer till det utan även någon i de egna leden. Eftersom hotet kommer inifrån sätts lojalitet och tillit på spel, mot kollegor, mellan Wolter och Bergström och gentemot Dorte. Det ger boken en extra krydda och en extra dos spänning.

När jag intervjuade författarna på Stockholms Deckarfestival för några veckor sedan berättade de att en viktig del av deras vänskap är att det är viktigare att vara snäll än ärlig. Den tesen tas upp även här, fast mellan Wolter och Bergström. Så jag tycker vi kan konstatera att det är ganska mycket Wolter och Bergström i Karlsson och Haag.

Jag har tagit upp värmen kring Wolter och Bergström i tidigare recensioner, men den förtjänar att nämnas igen, för den är grunden i serien. Det är den som gör att serien höjer sig över andra liknande serier.

Att det är Fredde Granberg som läser är lika säkert som att påven har en rolig mössa. Hans sätt att läsa bidrar till både värmen och glimten i ögat som boken utstrålar, trots de allvarliga ämnen som avhandlas.

I Det inre hotet ställs Wolter och Bergström inför utmaningar från ovanligt håll. Karlsson och Haag utsätter sina karaktärer för moraliska dilemman och svåra val, som alltid med glimten i ögat och värme i botten. Det blir en fyra i betyg.

Uppläsare: Fredde Granberg

Betyg:

0

Moder jord av Katarina Wennstam

Stockholm, juni 1899. Staden står i lummig försommargrönska då sommaridyllen skakas av att en ung pojke hittas död i en koffert vid ett kallbadhus i Riddarfjärden. Polisen avskriver dödsfallet som ett urspårat pojkstreck och riktar sina misstankar mot de ligapojkar som plågar stadsborna med kriminella upptåg. Olga, Hildur, Edit och Fredrika tar sig själva an att utreda dödsfallet. De ifrågasätter att det bara skulle röra sig om ett olyckligt slut på några pojkars lek och undrar om det kan ligga en större grymhet bakom tragedin.

Moder blod är fortsättningen i serien Sekelskiftesmorden. Katarina Wennstam skildrar ett Stockholm i en tid av utveckling och förnyelse, en kontrasternas stad där utsatthet och fattigdom står sida vid sida med stora förändringar och löften om blomstrande möjligheter.

Det här är den fjärde boken i den omåttligt populära och prisbelönta serien om Olga, Hildur, Edit och Fredrika. Jag har inga problem att se varför serien är så populär. Det är så många russin i den här kakan. På toppen har vi naturligtvis de fyra huvudkaraktärerna, fyra olika kvinnor med olika förutsättningar och olika drömmar, men alla framgångsrika och drivna inom sitt område. I lagret under har vi de fängslande historierna, och under dem beskrivningarna av Stockholm runt förra sekelskiftet. Som en tjock, stabil botten har vi engagemanget för kvinnors rättigheter, oavsett om det handlar om den egna kroppen, ekonomin eller bara vanligt sunt förnuft.

I den här boken tycker jag att vi får lära känna våra huvudpersoner på ett djupare plan, både genom glädje och djupaste sorg. Sedan har vi de detaljerade miljöbeskrivningarna. Visst tycker jag att vissa klädbeskrivningar är lite väl ingående, men det vägs upp av till exempel skildringen om den svåra förlossningen som ligger till grund för bokens titel. Jag är imponerad av det målande språket.

Eftersom jag ofta lyssnar när jag ska gå och lägga mig finns det kvällar och nätter då nattsömnen blir lidande om boken är fängslande. Den här boken var en sådan, vilket måste vara ett gott tecken.

Att det är Katarina Ewerlöf som läser Sekelskiftesmorden tycker jag, precis som rätten till fri abort, borde skrivas in i grundlagen. Hon gör ett lika gediget jobb här som i de tre tidigare böckerna.

Vi är nästan framme vid sekelskiftet i Katarina Wennstams serie om kvinnorna i Stockholm. I Moder blod hittas en pojke död i en koffert vid en badinrättning. Den här fjärde boken är minst lika bra som de tidigare och jag delar ut en fin fyra.

Uppläsare: Katarina Ewerlöf

Betyg:

0

En leopard utan fläckar av Anders Carlén

I Indien kidnappas en grupp pensionerade Boforsingenjörer under en golfrunda. I Stockholm skjuts en afghansk tonåring ihjäl i en gängskjutning. Två händelser som gör att Esther Ndembe måste åka till Karlskoga, vilket i sin tur leder till att Klas Berg kopplas in. Och så korsas deras vägar återigen.

Det här är den tredje, och möjligen sista, boken i serien Operatör okänd. En serie som jag tycker har varit en lite udda fågel i ljudboksfaunan. Vi försöker ofta stoppa in böcker i fack för att lättare kunna förklara vad det är vi lyssnat på. Visst är det här en spänningsroman, men den drar också åt det som brukar kallas militärböcker. Blanda upp det med en polis som jobbar internationellt så förstår ni att det inte är helt lätt att sätta en etikett på. Jag är ett stort fan av böcker och serier som går utanför ramarna, och den här fyller ett tomrum. Det är tuff spänning med värme i botten.

Det går inte att berätta särskilt mycket om handlingen utan att förstöra överraskningarna. I början är det svårt att se vad en tonårstjej i Göteborg, några äldre män på golfbanan och talibaner har med varandra att göra. Men lugn, Carlén får ihop det, det lovar jag. Och mitt i allvaret finns det plats för humor. Det finns en scen där de kidnappade golfspelande pensionärerna sitter i de afghanska bergen och citerar repliker ur filmen Repmånad.

Precis som i de två första böckerna är det Ludvig Josephson som läser. Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk när jag lyssnade på En varg bland lejon. Men Ludvig har vuxit med serien, och i den här boken känns det som att han och berättelsen hör ihop.

Anders Carlén låter Esther och Klas rädda världen en tredje gång. I En leopard utan fläckar rör sig berättelsen smidigt mellan Karlskoga, de afghanska bergen och fotbollsplaner i Göteborg. Snyggt och spännande, och det blir en fyra i betyg.

Uppläsare: Ludvig Josephson

Betyg:

0

Ett andetag från döden av Samuel Karlsson

Tasha Tikkanen fortsätter bevaka sprängningar och andra grova brott på kvällstidningen i Stockholm, samtidigt som hon letar efter sin försvunna syster Nadja. Tasha har hela livet gjort allt för att skydda sin lillasyster, vare sig hotet kommit från deras elake far eller från kriminella i samhällets utkant. Men så länge Nadja är på rymmen är det svårt att hålla henne under sina vingar. Jakten på systern för Tasha nära människor hon annars bara skriver om som journalist, och i mötet med dem ställs hon inför svåra val. Var går gränsen för dem man älskar? Och vilken syster skyddar egentligen vem?

Det här är uppföljaren till Samuel Karlssons Ljus och skygga, som jag gillade skarpt, så mina förväntningar var höga. Det jag uppskattade mest i första boken var skildringen av samhället och kontrasten mellan storstad och småstad. De ingredienserna finns kvar även här. Skillnaden är att den första boken hade en något tydligare berättelse. Samtidigt visar Karlsson att det inte alltid behövs en spektakulär intrig för att en bok ska bli spännande. Han lyckas hålla spänningen uppe med små medel och vardagliga situationer, vilket i sig är en konst.

Skrapar man lite på ytan har serien vissa likheter med Millennium-serien. Vi har en journalist i huvudrollen, en datakunnig person som lever i samhällets gråzon i form av Erik, och ett tydligt samhällsengagemang. Jämförelsen ska förstås inte dras för långt, eftersom det är tre inslag som går att hitta i många böcker, men den är ändå värd att nämna.

En sak jag verkligen gillar är hur Tasha slits mellan det som är viktigt i hennes liv. Hon längtar hem till Vimmerby men är för rastlös för att flytta tillbaka. I jobbet som journalist kan hon nästan gå över lik för att lyckas, men när det kommer till kritan går systerns väl alltid först. Ställs hon inför moraliska dilemman är det fortfarande Nadjas välbefinnande som väger tyngst.

Det är återigen Mirja Turestedt som gestaltar systrarna Tikkanen, och hon gör det minst lika bra den här gången som i den första boken.

I Ett andetag från döden får vi följa systrarna Tikkanen både i Stockholm och i Vimmerby. Samuel Karlsson visar återigen att man inte behöver ta ut svängarna särskilt mycket för att skriva utmärkt spänning. Det blir en fyra i betyg från mig.

Uppläsare: Mirja Turestedt

Betyg:

0

Domsagor av Lena Ebervall och Per E Samuelson

På morgonen den 7 november 1980 försvinner 11-årige Johan Asplund från sitt hem i Sundsvall. Efter den morgonen finns inte ett spår efter honom. För föräldrarna blir det en ofattbar tragedi, och för Sundsvall med omnejd ett öppet sår.

Snart riktas polisens blickar mot Johans mammas expojkvän. Både hos polisen och hos stora delar av allmänheten blir det en sanning att det är han som ligger bakom, trots att han har alibi, att det saknas tekniska bevis och framför allt att det inte finns någon kropp. Några år senare döms han i en uppmärksammad civilrättslig rättegång där advokaten och före detta brottningsvärldsmästaren Pelle Svensson spelar en stor roll. Mannen friades senare, och där hade historien kunnat ta slut.

Men 13 år efter försvinnandet tar en patient på rättspsyk i Säter på sig det. Patienten är Thomas Quick, och under tung medicinering och terapi erkänner han i stort sett alla olösta mord i Sverige och Norge. Under några år döms han för en handfull av dem, och det sista är mordet på Johan Asplund. Efter den rättegången börjar sanningen om Thomas Quick nystas upp. Idag, 46 år efter försvinnandet, har två män dömts för Johans död och båda har frikänts. Vad som hände den där novembermorgonen i Sundsvall vet vi fortfarande inte. Det vi har fått är den ena rättsskandalen efter den andra.

Jag var för ung för att följa försvinnandet när det hände, men har förstås tagit del av mycket av efterspelet. Som vanligt med Ebervall och Samuelson vet man vad som kommer att hända, men det gör det inte mindre spännande. Deras sätt att ge liv åt otroliga historier har jag älskat sedan jag lyssnade på Mördaren i folkhemmet om Olle Möller. Olle Möller och Bombmannen, som de också skrivit om, dyker förresten upp som exempel i den här boken, en extra krydda för oss som lyssnat på de tidigare.

Hade det här varit en påhittad historia hade jag nog klankat ner på trovärdigheten. Den innehåller så många bisarra detaljer att de vore svåra att hitta på. Men det här är den bittra verkligheten, och samtidigt som man blir underhållen naggas tilltron till rättssystemet ordentligt i kanten. Det här är en historia med väldigt många förlorare.

Jag hade förmånen att sitta ner med författarna på bokmässan i Göteborg för några veckor sedan. Då fördjupade vi oss i boken Domsagor. Avsnittet kommer att släppas på Ljudboksklubben i november, så håll utkik efter det.

Författarparet har som vanligt valt en uppläsare på högsta nivå, och den här gången är inget undantag. Lennart Jähkel guidar oss med sin trygga norrländska dialekt genom den helt otroliga historien.

Domsagor tar oss igenom Johan Asplunds försvinnande 1980, startskottet för en av Sveriges största juridiska härdsmältor. Lena Ebervall och Per E Samuelson bjuder på en försvunnen pojke, en före detta världsmästare, en konstruerad seriemördare och en hel hög inkompetenta människor i rättssystemet. Verkligheten blir här så mycket mer osannolik än dikten, och jag delar ut en fyra i betyg.

Uppläsare: Lennart Jähkel

Betyg:

0

Ljusfront av Jenny Rogneby

I Boden hittas en avhuggen hand, och en tonåring är försvunnen. Förhörsledarna Annie Altin och Alexander Tilly skickas norrut från Stockholm för att ta sig an fallet. De hamnar i vinterkylan med fel kläder och en utredning som snabbt blir större än någon väntat sig. Spåren leder vidare till terror, en Nato-övning, fanatism och polisarbetet vävs ihop med politik på hög nivå.

Det här är den andra boken om Förhörsledarna, en grupp inom polisen som är experter på just förhör. Jag fascineras av hur mycket man kan förbereda taktiskt för att komma så långt som möjligt i ett förhör. Förberedelserna och taktiken skiftar helt om du har en slipad militär eller ett barn framför dig. Vi har länge fångats av rättegångsskildringar, men det här nästan slår dem. Det är också intressant att får lära känna Annie och Alexander mer. Ett förhörspar med olika styrkor och olika bakgrunder och som tillsammans kan lösa det mesta när det kommer till förhör.

Jenny återvänder bokstavligen till mammas gata här. Att förlägga handlingen till Boden och Luleå följer trenden som sveper genom svensk spänningslitteratur just nu då fler och fler böcker utspelar sig i Sveriges norra delar. Att sen släppa ner två Stockholmspoliser i för tunna kläder i minus 28 grader är underhållande i sig.

Det här är spänning helt i min smak. Vi får en klassisk deckare med ett brott och en polisutredning, men den kryddas också med politik. Det är politik på hög nivå och politik som sträcker sig utanför Sveriges gränser. Historien böljar fram och tillbaka och avslutas med er rejäl cliffhanger. Så jag längtar redan efter den tredje boken i serien. Så skriv Jenny, skriv.

Precis som i första boken, De märkta barnen, är det Gunilla Leining som läser. Det här är en av de bästa inläsningarna jag har hört med henne på länge. Hon gör en redan bra bok bättre, precis som en rutinerad och duktig uppläsare ska göra.

Jenny Rognebys Förhörsledare får ta sig an ett fall med en avhuggen hand i Boden. Men fallet i Ljusfront växer och innefattar även terror, en Nato-övning och norrsken. Spännande på riktigt hög nivå och en fin fyra i betyg.

Uppläsare: Gunilla Leining

Betyg:

0

Enstöringen av Kia Hedman

Rut bor i en isolerad stuga vid en sjö tillsammans med sin vuxne son Anders. Ingen vet riktigt vad som försiggår innanför stugans väggar, och nere i byn viskas det om ett barn som för cirka 35 år sedan hittades fastfruset i isen. Få tror att det var en olycka. När Anders en dag överraskar med att bjuda hem sin flickvän Lina börjar tillvaron i stugan krackelera. Gamla hemligheter vaknar till liv, och Rut är beredd att gå långt för att skydda sin livslögn och det som gömmer sig bakom den igentejpade dörren.

Det här är en bok där vi redan från början känner att något skaver. Det är inte normalt att en mamma och hennes snart 40-årige son bor tillsammans i en enslig stuga. Ruts vresighet, Anders ständiga försvarande av henne och Linas försök att passa in i den konstiga miljön skapar en häxbrygd som hela tiden håller på att koka över. Komplicerade familjesituationer känner vi igen från Kias första bok Patient 43, och de är inte mindre komplicerade här.

Kia är bra på att skildra den krypande spänningen i nära relationer, den som gör att man aldrig kan slappna av. Hon går också en balansgång med häxor och annat som gränsar till det övernaturliga, men hon håller sig på “rätt sida” i min bok.

Historien går ut på att få reda på vad som hände för ungefär 35 år sedan. Under resans gång får vi fler och fler pusselbitar som ger svar på varför karaktärerna är som de är. Jag tycker Linas dotter är en frisk fläkt i berättelsen, en berättelse som har sina överaskningar.

Vi får två uppläsare i den här boken, ett grepp jag gillar. Angela Kovács läser Ruts perspektiv och Ella Schartner läser Linas delar. I de första kapitlen tyckte jag att rösterna lät ganska lika varandra, men ju mer man lärde känna karaktärerna, desto vassare blev Angelas röst och desto mjukare blev Ellas. Det gav historien en extra dimension.

I Enstöringen får vi möta en mor och hennes vuxna son som bor i en ödslig stuga där vi vet att något är fel men inte riktigt vad. Kia Hedman visar återigen att hon behärskar det här med psykologiska thrillers så väl att jag delar ut en fyra i betyg.

Uppläsare: Angela Kovács och Ella Schartner

Betyg:

0

Den fjärde väggen av Victor Pavic Lundberg

Det är inte varje dag en bok jag recenserar har just koras till Årets bok, så jag var någorlunda taggad när jag satte igång med Den fjärde väggen.

Regissören Sebastian Krantz slog igenom med en debutfilm i början av 00-talet, men sedan den stora framgången har karriären mest runnit ut i sanden. Numera går han mest och stryker omkring i det nybyggda lyxhuset i Saltsjöbaden medan frun Annie, som tycks lyckas med precis allt hon tar sig för, drar in både pengarna och framgångarna. När Sebastian börjar misstänka att Annie är otrogen anlitar han en privatspanare för att få klarhet. Spaningen ger honom bilder på Annie tillsammans med en man han misstänker är hennes älskare, men ju mer spanaren gräver, desto tydligare blir det att det finns betydligt mer obehagliga saker att hitta än en vanlig affär. Frågan som växer fram är om Sebastian någonsin egentligen har känt sin fru, och tiden börjar rinna ut för honom att ta reda på vem Annie verkligen är innan det är försent.

Det här är en sådan bok där man från början vet att allt kommer gå åt skogen, men utan att veta hur. Till skillnad från många liknande böcker väljer Pavic Lundberg att inte gå den raka vägen dit. Det är tvära kast hela vägen, berättelsen hoppar fram och tillbaka, och mina sympatier för de olika karaktärerna skiftade om och om igen genom hela boken. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen för att hänga med, men det är en skön typ av ansträngning. Allt är dessutom inramat med film som fond, vilket alltid är lite extra kittlande för mig som lyssnare.

Även titeln är hämtad från filmens värld, den fjärde väggen syftar som bekant på den osynliga gränsen mellan fiktionen och publiken. Det är en snygg detalj som förstärker hela inramningen och känns som mer än bara ett påhittat bokmärke. Jag gillar verkligen hur Pavic Lundberg bygger upp historien och snyggt klipper mellan scener som gång på gång förändrar spelplanen, nästan som i en välregisserad film. Det är inte svårt att förstå varför den här boken blev utsedd till Årets bok.

Boken följer också en trend jag känt av de senaste åren, berättelser om framgångsrika, rika människor som bor i påkostade villor. Den här gången råkar huset ligga i Saltsjöbaden, men det hade lika gärna kunnat stå i Djursholm eller Bromma, miljön känns igen oavsett adress.

Det är Christoffer Svensson som läser boken. Jag har bara lyssnat på honom i ett fåtal böcker tidigare och hade egentligen ingen särskild uppfattning om honom, men shit vad bra han var här. Han ger historien spänning och nerv genom hela lyssningen, och jag är riktigt imponerad.

Den fjärde väggen har precis utsätts till Årets bok. Victor Pavic Lundberg ger oss psykologiskt spänning och vändningar i en filmisk inramning. Snyggt och en fin fyra i betyg från mig.

Uppläsare: Christoffer Svensson

Betyg:

0

Franska sjukhuset av Ragnar Jónasson och Katrín Jakobsdóttir

Sunna jobbar som journalist på Morgunblaðið, typ Morgonbladet gissar jag, och är inte alls road av att bli skickad till de avlägsna Östfjordarna. Uppdraget hon får är dessutom föga glamoröst, hon ska skriva om fiskeindustrin och de dåliga vägarna i trakten. Men väl framme i Fáskrúðsfjörður tar allt en annan vändning. Ett dödsfall på det gamla, förfallna franska sjukhuset klassas först som ett självmord, men Sunna kan inte släppa känslan av att något inte stämmer. Hennes nyfikenhet driver henne vidare, och snart dyker ännu ett dödsfall upp. Frågan är om de två hänger ihop, och om svaret i så fall går att hitta ännu längre tillbaka i tiden, till tre fosterbarn som växte upp i byn redan på 1950-talet. Ju djupare Sunna gräver, desto mer stängs hon ute. Ortsborna är ovilliga att prata, och till slut börjar hon frukta för både sin egen och sina näras säkerhet.

Det är kul att se ett författarpar utanför Sverige, det är inte så vanligt. En erfaren deckarförfattare i förening med en tidigare statsminister känns som en ovanlig kombination, men den fungerar uppenbarligen. När jag intervjuade dom på årets bokmässa berättade de att ingen av dom kände till kustsamhället Fáskrúðsfjörður innan de började skriva, så det blev en hel del research på plats. Byn har sedan gammalt ett utbyte med en fransk stad, och det märks bland annat genom att alla vägskyltar där är på både isländska och franska. Franska sjukhuset är deras andra gemensamma kriminalroman, efter debuten som utspelade sig 1986.

Jag gillar hur Ragnar och Katrín gestaltar Sunna. Hon har den där lite besvärliga viljan att alltid befinna sig i händelsernas centrum, rent journalistiskt, och det är precis den drivkraften som gör att hon inte kan nöja sig med att skriva om fiske och vägar utan i stället kastar sig in i utredningen av en död man. Att den annars rätt hårda och burdusa Sunna samtidigt mjuknar när hon fattar tycke för historikern hon möter i byn ger henne en skön extra dimension, det blir inte bara en tuff reporter på jakt efter en historia utan också en människa som faktiskt låter sig påverkas.

Det är också kul med böcker som utspelar sig i en tid då jag själv var ung. Jag gillar de många film-, tv- och musikreferenserna som dyker upp längs vägen, de ger boken en extra nostalgisk krydda för mig som lyssnare. Samtidigt tycker jag att 1989 inte känns som ett lika tydligt och laddat år som 1986, som författarparet använde i sin första bok Reykjavik. Anledningen till att de valt just 1989 är att det då blev lagligt att sälja öl på Island, vilket var en riktigt stor grej i landet. Det är en fin detalj, men den ger inte samma historiska tyngd som föregångaren som hade toppmöte med Reagan och Gorbatjov.

Miljöskildringarna är däremot lika starka som förra gången, om inte starkare. Det karga, blåsiga östfjordslandskapet målas upp så tydligt att det nästan blir en egen karaktär i berättelsen, lika viktig för stämningen som personerna själva. Det finns ett fint driv i boken, kapitlen är lagom korta och man vill hela tiden veta hur de olika trådarna, det gamla sjukhuset, dödsfallen och fosterbarnen, egentligen hänger ihop.

Marie Richardson gör en riktigt bra inläsning. Hon hanterar alla isländska namn, ord och uttryck med säker hand, vilket inte alltid är en självklarhet när svenska uppläsare ger sig på isländsk miljö, och det bidrar till att man känner sig ordentligt förflyttad till Fáskrúðsfjörður under lyssningen.

Ragnar Jónasson och Katrín Jakobsdóttir har lämnat Reykjavík och begett sig österut i boken Franska sjukhuset. Journalisten Sunna hamnar åter i centrum för ond bråd död i en karg miljö. Vackert, välskrivet och en fyra i betyg.

Uppläsare: Marie Richardson

Betyg:

0

Domino av Håken Nesser

Håkan Nesser är tillbaka med boken Domino, och den här gången är det inte kommissarie Barbarotti som får dra i trådarna men däremot är vi tillbaka i Maardam, i Van Veeterens gamla kvarter. Det känns nästan som att komma hem när man börjar lyssna. Vi möts åter av den där lite småstadsdystra europeiska stämningen som Nesser är så bra på att måla upp.

Handlingen bygger på en trettio år gammal mordbrand och en bok som blev bästsäljare, samtidigt som vi följer ett nutida fall där en känd författare står åtalad för skattebrott. De två spåren vävs naturligtvis ihop bit för bit, precis som man vill ha det i en Nesser-historia, och man anar ganska tidigt att författaren har lagt in en rejäl gnutta av sitt eget liv i berättelsen. Det är svårt att inte tänka att det här är Nessers egna sätt ta sig an sin orättvisorna kring sin egen skattetvist. Det räcker att ta en närmare titt på bokens undertitel Dåren, domaren och den välkammade mannen från pirayaministeriet där Pirayaministeriet syftar på Skatteverket. Den lite bitska underton som känns ovanligt personlig för honom och ger boken en extra krydda.

Handlingen är betydligt mer komplex än ovan beskrivning men för att inte riskera att spoila något så beskriver jag den inte mer än så. Som vanligt så stöter vi på märkliga händelser och sammanträffande som vid en första anblick inte ser ut att gå ihop men som vanligt slutar vi med ett färdiglagat pussel när sista orden tonar ut. 

Språket är precis så gubbigt och egensinnigt med sina torra och underfundiga formuleringarna som i alla fall jag gillar. Jag gillar också att Van Veeteren dyker upp i en bisats om ett schackparti, det värmer.

Trots att det är Reine Brynolfsson som läser och det var 7-8 år sen Nesser slutade läsa sina böcker så är det Nessers röst jag hör i huvudet under den här boken. Om det beror på att vi är tillbaka i Van Veeteren-land eller att Reine gör ett så bra jobb tvistar de lärde. 

Håkan Nesser tar oss tillbaka till Maardam och Van Veeteren land. I Domino använder han sin vassa penna för att ge Skatteverket och åklagarmyndigheten en känga, som bara han kan. Snyggt, underhållande och värd en fyra i betyg.

Uppläsare: Reine Brynolfsson

Betyg:

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑