Det här är en riktigt hårdkokt debut från Peter Johansson. Vi får i huvudsak följa tre karaktärer. Den unga änkan Elin, Instagrampolisen Eric och den vilsne förortskillen Ali. Handlingen kretsar kring konflikter när förortens kriminalitet möter Svenssonsveriges liv. Det behövs både säkerhetsbälte och störtkruka för att ta sig igenom den här boken. Språket skiftar utifrån berättarperspektivet vilket gör att stora delar av boken är på förortssvenska. Som en motvikt till ord jag som medelålders vit man bara kan gissa mig till ibland uppskattar jag referenser till radioprogrammet Hassan och punkgruppen KSMB. Denna blandning ger boken en bra dynamik.
Nu när jag är klar med boken kan jag konstatera det lite ovanliga att jag inte känner någon större sympati för någon av karaktärerna. Alla har både goda och onda sidor, vilket är så som vi människor är. Något som ökar historiens trovärdighet.
Boken lämnar också efter sig en bitter eftersmak. Det har inget med författaren eller historien att göra. Det har med det svenska samhället och dess polarisering att göra. Jag mår dåligt av att höra om den utbredda rasismen inom den svenska polisen som beskrivs lika mycket som jag tycker illa om den brutala och hänsynslösa kulturen dom frodas hos förortskidsen. Sen kan man fundera vem som gör sig skyldig till dom värsta brotten när allt summeras.
Det är inte bara författaren som är debutant för mig, även uppläsaren är en ny bekantskap. Lars Winclairs lugna röst tar oss igenom den annars fartfyllda berättelsen på ett tryggt sätt. Jag tycker också har klarat av att leverera dom inte alltid så lätta förortsuttrycken.

Peter Johanssons debut är en brutal och fartfylld resa genom de Stockholms västra förorter. Och sen så är jag död är lika spännande som skrämmande vilket ger den en fet fyra i betyg.
Uppläsare: Lars Winclair
Betyg: