Jag har läst ganska många fotbollsböcker. Dom är upplagda på ungefär samma sätt, ungdomsåren, karriären kryddat med minnen man dom supporter sett från läktaren och lite privatliv. Den här fotbollsboken följer den mallen till punkt och pricka. Ändå gillar jag den. Nej det här är inget litterärt mästerverk. Det är ibland svårt att skilja på bok och person när det gäller en biografi men i det här fallet är det personen man älskar. Stefan Schwarz har alltid symboliserat kämparglöd, lagkänsla och en som aldrig ger sig för mig. Det visar den klassiska historien att han spelar en halv halvlek med brutet ben och när han väl byter är det inte för att det gör ont utan för att han inte kan ge allt för laget. Som han själv säger, jag är inte på planen för att känna efter, jag är där för att ge allt för laget.

Stefan delar frikostigt med sig av historier från sin händelserika karriär. Han har spelat i 6 ligor på högsta nivån men det är bronset i VM 94 som är höjdpunkten. Straffdramatiken mot Rumänien fick han se från spelargången efter att ha blivit utvisad i förlängningen. Även då visade han sin storhet, inget tjafs med domaren, snabbt av så att laget kunde jaga vidare. Flera av matcherna han berättar om har jag sett från läktaren och ännu fler från tv soffan. Men det som berörde mig djupast var när han berättade om sin son som har en form av autism, något jag också har erfarenhet av. Samtalet då han ska berätta för sonen att han inte plastar i det lokala basketlaget är hjärtskärande.

För en fotbolls- och boknörd som är uppväxt med VM 94 är boken ett måste. Det är också befriande med en svensk fotbollsbok där Zlatan inte nämns med så mycket som ett kommatecken.

Uppläsare: Magnus Schmitz

Betyg:

Bok nr 1040