Ett mycket märkligt dubbelmord sker i ett ödehus vid Billingens fot. Märkligt för att det ena offret var klädd i tomtedräkt och den andre i joggingkläder. Märkligt för att det påträffas en kolbit vid det ena offret och de är ristade i ansiktet.  Och vid en första anblick ser offren inte ut att ha något gemensamt. Det är ett dubbelmord som skakar om bygden där Birger och Sophia bor och verkar.

Snart är det inkopplade på fallet. Ett fall som är mycket mer komplicerat än de tidigare fall de hjälpt polisen med. För precis när de trodde sig veta tar fallet en ny vändning och det visar sig inte vara de sista som mördas och där kolbitar hittas vid offren. Och hinner de lösa fallet innan Birgers gravida dotter kommer hem till jul?

Först måste man ta sig över trovärdighetströskeln med att två lantbrukare hjälper polisen med svåra och alvarliga brott. Men det gjorde jag redan i den först boken om Birger och Sophia. När det väl är avklarat är det bara att njuta av underhållningen. I jämförelse men Kepler och Nesbø så är det här en snäll deckare, men den är absolut inte en mysdeckar typ Morden i Midsomer. Det som sker känns som det är på riktig och livet vid sidan av lantbruks- och detektivarbetet är på riktig. Lägg till att kombinationen före detta polis, före detta alkoholist och nuvarande lantbrukare i par med en smart ung kvinna med trassliga hemförhållanden är briljant.

Jag gillar verkligen Birger och Sophias hjärtliga och respektfulla gnabbande. Det känns så äkta och jag blir beröd. Det finns scen när Birger pratar med sin dotter Anna och uppväxten som gör att jag får en tår i ögat.

Som de tidigare två böckerna är det Fredde Granberg som läser in. Då en liten del av handlingen utspelar sig i Luleå så får han plocka fram sin norrlänska som vi känner igen från Arvidsträsk-serien.

Det udda och härliga deckarparet Birger och Sophia fortsätter att lösa mord i Den tysta glöden. Jan-Erik Ullström lyckas med konststycket att skriva en snäll deckare som inte är mesig. Ja så är den spännande så det blir en fyra i betyg.

Uppläsare: Fredde Granberg

Betyg:

Ett par med får på västgötaslätten blir av med först ett och kort därefter ytterligare ett får. De och andra runtomkring är säkra på att vargen som varit framme. Något som gör att den stora vargdebatten drar igång. En fråga det känns som alla har en åsikt om.

När man inte trodde att debattens vågor kunde bli högre hittas en man död i skogen i närheten av parets gård. Kroppen är svårt sargad och experterna säger att vargen har varit framme här också.

Den före detta polisen Birger och hans praktikant Sophia blir återigen involverad i polisutredningen. För det finns detaljer kring mannens död som inte stämmer.

Det här är den andra delen i serien om det charmiga och omaka paret Sophia och Birger. De är så befriande med ett par med en äldre man och en yngre kvinna där båda har en ömsesidig respekt för varandra och kärleken mellan dom inte har något som helst med sex att göra. Det är tråkigt att behöva ta upp det, men det hör tyvärr till vår värld idag.

Jag förstår viljan att hitta huvudpersoner som inte är poliser, men jag har lite problem med trovärdigheten att Sophia och Birger så lätt blir involverade i den här rätt komplicerade polisutredningen. Det trots att Birger har varit polis och vi befinner oss ute på landet.

Men när man kommit över det så är boken både spännande och underhållande och med ett riktigt Hercule Poirot slut.

Jag tycker Ullström har hittat en egen nisch någonstans mellan mysdeckare och de traditionella polis-i-småstad deckare. Spännande och charmigt utan att vara mesigt.

Att det ska vara Fredde Granberg ska läsa den här boken är lika självklart som att björnen, eller vargen, bajsar i skogen.

Det omaka deckarparet Birger och Sophia fortsätter lösa fall i Syndavargen. Jan-Erik Ullström blandar spänning med charm så bra att jag delar ut en fin trea i betyg.

Uppläsare: Fredde Granberg

Betyg