Karin Fossum – Viskaren

Det här är en bok som sticker ut, på ett fint och lågmält sätt. Den är skrivet på att sätt där man från början får reda på att något hemskt har hänt, men inte vad det är. Den genomhumanistiska poliskommissarien Konrad Sejer guidar oss genom förhören varvat med tillbakablickar på den tilltalades liv.

Tyvärr blir boken lite seg innan sanningen börjar rullas upp. Men i sin helhet har boken sin behållning. Det här är den 13 boken i Sejerserien och det var 14 år sen jag läste den första. Kvalitén på böckerna har skiftat men det är intressant hur Sejer har mognat och vuxit ut till den goda och lyssnande polis han är idag. Torsten Wahlund förstärker den denna känsla med sin trygga lugna röst. I den här boken gör han även huvudpersonen Viskarens röst kanon.

Uppläsare: Torsten Wahlund

Betyg:

Boknr: 1035

Karin Fossum – Carmen och döden

9789174332315_200_carmen-och-doden_ljudbok

I ett obevakat ögonblick har det värsta tänkbara hänt. Ett litet barn har drunknat i en damm. Det ser först ut att vara en olyckshändelse och de unga föräldrarna är förtvivlade. Men under förundersökningen uppvisar modern, Carmen Cesilie Zita, underliga personlighetsdrag, sidor som förbryllar den erfarne kriminalkommissarien Konrad Sejer. Han har en väl utvecklad intuition som ofta leder honom rätt. Men den här gången famlar han i blindo.

Min kommentar: Det var länge sedan jag lyssnade på Karin Fossum. I mina öron hör hon till den ”äldre” skolan av deckarförfattare. Dit hör också Camilla Läckberg, Åke Edvarsson, Helen Tursten och Anna Jansson. De använder en fast uppsättning poliser i persongalleriet och brottet begås inom ett begränsad geografisk område och det har ganska ofta en koppling bakåt i tiden. Det gör att de ibland kan bli något förutsägbara. Det som skiljer Fossum från de övriga författarna jag räknade upp är att hennes historier ofta är något mörkare. Det behöver inte vara negativt. Boken kommer dock inte upp i några himmelska höjder. Den känns som ett par välpassande tofflor.

Uppläsare: Torsten Wahlund

Betyg:

3

Karin Fossum – Jag kan se i mörkret

Han  är en mitt ibland oss – och han kan vara en potentiell mördare. Riktor är en man med inrutade vanor. På dagarna arbetar han på ett äldreboende med mycket gamla och sjuka människor. Utåt sett tycks han var den perfekte, omtänksamme vårdaren, men när ingen annan ser plågar han de äldre. Bara lite, så att det inte lämnar synliga spår, men tillräckligt kännbart för att väcka rädsla när han närmar sig.  På kvällarna går Riktor hem till sitt hus. Han bor ensam, har ingen tv och han får aldrig besök. När han är ledig sitter han på en speciell bänk i parken nära arbetsplatsen och iakttar olika personer med cynisk blick. Han förutsätter att ingen av dem går att lita på, och att det kommer att gå dem alla illa. En dag efter jobbet går han en långpromenad och blir vittne till en dramatisk händelse. En skidåkare ute på isen åker ner i en vak. Mannen kämpar för sitt liv men sjunker till slut och drunknar. Riktor står stilla och ser på, adrenalinet börjar pumpa genom kroppen, men han gör inget för att hjälpa skidåkaren.  Av en slump blir Riktor bekant med Arnfinn, den äldre mannen i parken. Han bjuder hem Arnfinn och något liknande vänskap utvecklas. Till en kväll då han kommer på Arnfinn med att stjäla pengar ur hans plånbok. Plötsligt brister något inombords. En livslång, inkapslad vrede flammar upp. Jag kan se i mörkret  är en roman med krypande spänning och knivskarp psykologisk skärpa. Den handlar om en mycket ensam människa, vars obehagliga inre liv en dag börjar ta sig alltmer skrämmande uttryck.  Han är en mitt ibland oss: han är den vänlige vårdaren på äldreboendet, han är mannen på parkbänken, han är en potentiell mördare .

Min kommentar: Det är inte första gången man får följa brottet från brottslingens prespektiv. Men att få följa hans tankar på det nakna sett som Karin Fossum beskriver i den här boken är både skrämmande och farsinerande. Riktor är ju en ganska oförarglig man, MEN. Det är just det ordet men. Anledningen till att boken inte får ett högre betyg är att den bitvis var lite seg.

Uppläsare: Torsten Wahlund.

Betyg:

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑