Karin Smirnoff – ljudboksbloggen.com

När David Lagercrantz tog över Stieg Larssons Milleniumstafattpinne var det högljudda diskussioneri kulturkretsar. Så får man inte göra inte bra….En diskussion som lagt sig eller om människor vant sig. För när Karin Smirnoff tar över lyfts det knappt på ett enda ögonbryn. Jag har hela tiden varit för nya grepp inom litteraturen, oavsett om det handlar om att författare skriver tillsammans eller att någon tar över någon annans karaktärer. Så det är inte där skon klämmer för mig.
När Smirnoff nu tar över Millenniumrodret så styr hon föga överraskande norr ut. Närmare bestämt till samhället Gasskas. Det är dit Mikael Blomkvist beger sig för sin dotters bröllop. Väl där snubblar han över korruption inom komunpolitik och energiframställan. Med tanke på att manuset till den här boken måste varit påbörjat för mer än ett år sen så måste man ge författaren att hon prickat ett aktuellt område då det mesta kretsar runt energi och elpriser i dessa dagar.
Och Lisbet Salander då frågar ni er, är hon inte med. Lugn, visst är hon det. Hon tar hand om sin brosdotter som kommer från samma trakt. Men hennes roll i den här boken betydligt mer nedtonad än i tidigare böcker.
Så vad tycker jag då? Nja, jag är inte helt såld. Jag tycker att John Ajvide Lindqvists Skrifter i vattnet som också var tilltänkt att bli den sjunde Millenniumboken är mycket bättre. Sen är det ingen dålig bok. Den har en del intressanta blinkningar med tidigare böcker i serien. Men jag kommer tillbaka till min vanliga käpphäst. Det ska till något extra för att en serie ska hålla efter bok fem-sex böcker. Ja, man måste ju ge förlaget att dom gjort vad dom kan för att hålla liv i serien. Men jag skulle hellre lyssna på något Smirnoff hittat på själv. Hon är så pass duktig att hon inte behöver det här projektet.
Så tycker jag det är skönt att Reine Brynolfsson är tillbaka som uppläsare. För mig är det han som ska läsa om Blomkvist och Salander.
Jag är inte helt övertygad att det är en bra idé att fortsätta med Millenniumserien och det är inte Karin Smitnoffs fel. Visst är Havsörnens skrik både välskriven, underhållande och spännande Men det pirrar inte till mer än en tre i betyg.
Uppläsare: Reine Brynolfsson
Betyg:

Efter Jana Kippo serien har Karin Smirnoff flyttat handlingen söderut och bakåt i tiden. I den fristående romanen befinner vi oss i 80-talets Södertälje. Astrid, Kristin och Miika är tre barn som har den ovanliga kombinationen av intresse för klassisk musik och fattigdom och utsatthet. Utsattheten bestå av döda eller frånvarande föräldrar och musik intresset, speciellt hos Astrid, bestå av en begåvning utöver det vanliga. Musikintresset, men framför allt utsattheten är något deras musiklärare Frank Leide utnyttjar. Det här är en roman om vänskap, mod, förbjuden kärlek och utsatthet. För lika äcklad som man blir av det Leide gör och tänker, lika fascinerad blir man av beskrivningen av barnens mod och förmåga att överleva i en värld som vänder dom ryggen när dom behöver det som mest. Det är också en skildring av ett svenskt 80-tal som inte bara var hubbabubba rosa. Jag kommer at tänka på Torbjörn Flykts 80-tals skildring i Underdog som inte heller var en ljus historia.

Socker ormen är en lika hemsk som underbar skildring av utanförskap och förbjudna handlingar. Karin Smirnoffs språk och skildringar av ett svenskt 80-tal är bra, riktigt bra. Det är en stark fyra i min bok.

Uppläsare: Ella Schartner

Betyg:

I den tredje och sista boken om Jana Kippo lämnar hon åter sitt Smalånger. Den här gången för att ställa ut sina lerfigurer i Fyllebataljonen i Stockholm. Det öppnar upp nya möjligheter men samtidigt kommer det förflutna ikapp.
I dom två första böckerna har historien berättats med ett antal tillbakablickar på uppväxten. I den sista boken bygger även en hel del på diskussioner med personer som inte längre lever. Något jag normalt har lite svårt gör men i den här boken känns det helt naturligt. I början av serien var jag lite skeptisk till Lo Kauppi som uppläsare. Men shit va fel det var. Hennes uppläsning har blivit bättre och bättre och är i den här boken fantastiskt. Att kunna skifta mellan norrländskan och bohuslänska utan att det känns konstigt är starkt.
I Sen for jag hem får vi fortsätta följa janakippo på hennes väg genom livet. Vi känner igen Karin Smirnoffs underbara språk som bara det ger boken en fyra.
Uppläsare: Lo Kauppi
Betyg:

I den andra boken om Jana Kippo så har modren precis dött och hon och bror behöver resa norr ut för att begrava henne. I hennes hemby Kukkojärvi är Gemenskapen som håller by i ett järngrepp. Om du inte tillhör den kristna församlingen/säkten har man inte mycket i byn att göra. Att den bångstyriga janakippo vägrar att ställa in sig i ledet är inte så konstigt. Karin Smirnoff karga men målande språk är det samma som från den första boken, kanske ännu mer dialekt när handlingen flyttat norr ut. Det gör att det ställs ännu högre krav på Lo Kauppis uppläsning, något hon klarar med glas. Det är en njutning att höra henne läsa de här böckerna. Om man tittar på handlingen så händer det betydligt mer i den här andra delen. Kampen att rädda sin tvillingbror går vidare.
I Vi for upp med mor fortsätter janakippos kamp att rädda in tvillingbror. Karin Smirnoffs målande språk,lite bättre handlingen och Lo Kauppis uppläsning ger boken en fyra.
Uppläsare: Lo Kauppi

Det första som slår än när man börjar lyssna på Karin Smirnoffs bok är språket. Att kunna skapa en stämning bara genom att ändra på några stavelser, som att konstant prata om modren och fadren gör så mycket. Det ställer höga krav på uppläsare. Jag tycker Lo Kauppi gör en jättebra uppläsning. Samtidigt är det synd att man inte hittat en kvinnlig uppläsare med mer utpräglad norrländska, det hade troligtvis lyft boken ytterligare. Det här är en bok så långt från pastellfärger och tuggummipop man kan komma. Vid en första anblick är allt mörkt, kallt och eländigt. Men börjar men skrapa lite på ytan så upptäcker man en hel del godhet bakom misären. Jonakippo är en trasig människa som verkligen försöker göra rätt, försöker rädda de runt om kring sig och speciellt sin tvillingbror.
Jag for ner till bror speglar ett hörn av det här landet som känns väldigt avlägset. Samtidigt gör Karin Smirnoffs språk det så levande i all den mörka misären. En fyra för språket.
Uppläsare: Lo Kauppi

Etikett: Karin Smirnoff

Karin Smirnoff – Havsörnens skrik

Karin Smirnoff – Sockerormen

Karin Smirnoff – Sen for jag hem

Karin Smirnoff – Vi for upp med mor

Karin Smirnoff – Jag for ner till bror