Karin Fossum – Jag kan se i mörkret

Han  är en mitt ibland oss – och han kan vara en potentiell mördare. Riktor är en man med inrutade vanor. På dagarna arbetar han på ett äldreboende med mycket gamla och sjuka människor. Utåt sett tycks han var den perfekte, omtänksamme vårdaren, men när ingen annan ser plågar han de äldre. Bara lite, så att det inte lämnar synliga spår, men tillräckligt kännbart för att väcka rädsla när han närmar sig.  På kvällarna går Riktor hem till sitt hus. Han bor ensam, har ingen tv och han får aldrig besök. När han är ledig sitter han på en speciell bänk i parken nära arbetsplatsen och iakttar olika personer med cynisk blick. Han förutsätter att ingen av dem går att lita på, och att det kommer att gå dem alla illa. En dag efter jobbet går han en långpromenad och blir vittne till en dramatisk händelse. En skidåkare ute på isen åker ner i en vak. Mannen kämpar för sitt liv men sjunker till slut och drunknar. Riktor står stilla och ser på, adrenalinet börjar pumpa genom kroppen, men han gör inget för att hjälpa skidåkaren.  Av en slump blir Riktor bekant med Arnfinn, den äldre mannen i parken. Han bjuder hem Arnfinn och något liknande vänskap utvecklas. Till en kväll då han kommer på Arnfinn med att stjäla pengar ur hans plånbok. Plötsligt brister något inombords. En livslång, inkapslad vrede flammar upp. Jag kan se i mörkret  är en roman med krypande spänning och knivskarp psykologisk skärpa. Den handlar om en mycket ensam människa, vars obehagliga inre liv en dag börjar ta sig alltmer skrämmande uttryck.  Han är en mitt ibland oss: han är den vänlige vårdaren på äldreboendet, han är mannen på parkbänken, han är en potentiell mördare .

Min kommentar: Det är inte första gången man får följa brottet från brottslingens prespektiv. Men att få följa hans tankar på det nakna sett som Karin Fossum beskriver i den här boken är både skrämmande och farsinerande. Riktor är ju en ganska oförarglig man, MEN. Det är just det ordet men. Anledningen till att boken inte får ett högre betyg är att den bitvis var lite seg.

Uppläsare: Torsten Wahlund.

Betyg:

Karin Wahlberg – Glasklart

När det förflutna gör sig påmint Hilda Glas är snart färdig läkare och har återkommit till sin hembygds trakter för att göra AT-tjänst på Oskarshamns lasarett. Väl där inser Hilda att hon kanske undermedvetet dragits till det sjukhus där hennes mamma avled och när hon råkar komma över sin mors journal inser hon att hon måste ta tag i sin outredda bakgrund. Vad var det för mystisk sjukdom som tog moderns liv och var hennes pappas död verkligen en olycka? Claes Claesson ramlar över ett svårt fall när han firar valborg med familjen i den lilla glasbruksorten Hjortfors och elden abrupt måste släckas för att det ligger en död kropp bland riset. Vem är den döde och vad är det egentligen för intriger som skett under årens lopp på den lilla orten? Glasklart är Karin Wahlbergs åttonde bok om kriminalkommissarie Claes Claesson och hans fru Veronika Lundborg, överläkare på Oskarshamns lasarett.

Min kommentar: Jag har svårt för deckare som övergår i läroböcker i olika ämnen. Även om den här berättelsen utspelar sig runt ett glasbruk så känns det som om författaren har läst på en massa om glastillverkning och väldigt gärna vill glänsa med de kunskaperna. Efter att ha lyssnat på böcker som Snabba cash och Buzz börjar Claes Claesson kännas lite mossig och det kanske är dags för pension.

Uppläsare: Torsten Wahlund

Betyg:

David Baldacci – De sammansvurna

John Carr, även känd som Oliver Stone och en gång USA:s skickligaste lönnmördare, står i Lafayette Park framför Vita huset, kanske för sista gången. Presidenten har personligen bett Stone att tjäna sitt land igen genom ett riskfyllt hemligt uppdrag. Trots att han har kämpat i decennier för att lämna sin tidigare karriär bakom sig, har Stone inget annat val än att säga ja. Men Stones uppdrag förändras drastiskt innan det ens har börjat. Samma kväll som den brittiske premiärministern gästar Vita huset detonerar en bomb i Lafayette Park, en uppenbar attack mot både presidenten och premiärministern. I de kaotiska efterdyningarna får Stone ett nytt, mer brådskande uppdrag: att hitta de ansvariga för bombdådet. Den brittiska MI-6-agenten Mary Chapman blir Stones partner i sökandet efter de okända angriparna. Men deras skugglika motståndare visar sig vara fullt kapabla till mord och, värst av allt det verkar som om bombdådet i parken bara var inledningen till någonting mycket större. Stone ber om hjälp från de enda han vet att han kan lita på: Kamelklubben.

Min kommentar: Jag tycker om att höra om hjältar som Carr/Stone. De som är de bästa av de bästa. Det som får John Rambo att blekna (inga andra liknelser med Rambo). Baldacci får mig att tro att dessa hjältar existerar. När de sedan lever lite utanför sammhället blir det av någon konstig anledning ännu trovärdigare. Den är kanske inte den bästa Kamelklubbsboken men riktigt värd att lyssna på.

Uppläsare: Torsten Wahlund
Betyg:

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑