Den hyllade deckarförfattaren Ninni Schulman är på botten. En tung skilsmässa gör att hon går till en terapeut som börjar rota i hennes barndom. Det första reaktionen är att det inte har något med hennes dåliga mående nu att göra. Men efter att beställt hem journalerna från sin tid på sjukhus som liten så börjar hon successivt ändra uppfattning.
Ninni är född med en ryggskada som var nära att kosta henne livet. Så uppvuxen präglades av sjukhusvistelser, ensamhet och utanförskap. Så det kanske låg något i terapeutens frågor om barndomen ändå.
Det här är en väldigt utlämnande självbiografi som tar upp ämnen som de flesta människor sopar under mattan eller gömmer längst inne i garderoben. Ämnen som att känna sig annorlunda, missfall och att inte bli älskad för den man är. Så hur tar man upp alla dessa tunga ämnen för att inte boken ska bli svart och blytung? Ninni använder glimten ögat och språket. Inte för att bagatellisera ämnena utan för att hon och vi lyssnare ska orka vidare. För det är stundtals tungt och då hjälper just den glimten i ögat.
Jag tycker det är svårt att betygsätta biografer. Historien är den den är och jag kan inte ha någon åsikt att det vore bättre om det inte var betjänten som var mördaren eller att prinsen skulle få sin prinsessa på slutet. Det som återstår att tycka om är då hur historien berättas. Jag har redan nämnt glimten i ögat och så tycker jag historien knyts ihop på ett fint sätt vilket gör att man lämnar boken med en fin känsla i magen trots det bitvis tunga innehållet.
Jag kan inte komma på en bättre uppläsare till den här boken än Lo Kauppi. Hon läser den med sådan inlevelse så man ryser ibland. Så bra.
I Flickebarn nr 291 berättar Ninni Schulman naket och utlämnade om sin uppväxt. Allt med glimten i ögat och utan något tycka-synd-om får vi ta del av med och motgångar, med och utan skidor på fötterna. Snyggt, blir en trea i betyg.
Uppläsare: Lo Kauppi
Betyg:
ljudboksbloggen.com 
Lämna en kommentar