Sunna jobbar som journalist på Morgunblaðið, typ Morgonbladet gissar jag, och är inte alls road av att bli skickad till de avlägsna Östfjordarna. Uppdraget hon får är dessutom föga glamoröst, hon ska skriva om fiskeindustrin och de dåliga vägarna i trakten. Men väl framme i Fáskrúðsfjörður tar allt en annan vändning. Ett dödsfall på det gamla, förfallna franska sjukhuset klassas först som ett självmord, men Sunna kan inte släppa känslan av att något inte stämmer. Hennes nyfikenhet driver henne vidare, och snart dyker ännu ett dödsfall upp. Frågan är om de två hänger ihop, och om svaret i så fall går att hitta ännu längre tillbaka i tiden, till tre fosterbarn som växte upp i byn redan på 1950-talet. Ju djupare Sunna gräver, desto mer stängs hon ute. Ortsborna är ovilliga att prata, och till slut börjar hon frukta för både sin egen och sina näras säkerhet.
Det är kul att se ett författarpar utanför Sverige, det är inte så vanligt. En erfaren deckarförfattare i förening med en tidigare statsminister känns som en ovanlig kombination, men den fungerar uppenbarligen. När jag intervjuade dom på årets bokmässa berättade de att ingen av dom kände till kustsamhället Fáskrúðsfjörður innan de började skriva, så det blev en hel del research på plats. Byn har sedan gammalt ett utbyte med en fransk stad, och det märks bland annat genom att alla vägskyltar där är på både isländska och franska. Franska sjukhuset är deras andra gemensamma kriminalroman, efter debuten som utspelade sig 1986.
Jag gillar hur Ragnar och Katrín gestaltar Sunna. Hon har den där lite besvärliga viljan att alltid befinna sig i händelsernas centrum, rent journalistiskt, och det är precis den drivkraften som gör att hon inte kan nöja sig med att skriva om fiske och vägar utan i stället kastar sig in i utredningen av en död man. Att den annars rätt hårda och burdusa Sunna samtidigt mjuknar när hon fattar tycke för historikern hon möter i byn ger henne en skön extra dimension, det blir inte bara en tuff reporter på jakt efter en historia utan också en människa som faktiskt låter sig påverkas.
Det är också kul med böcker som utspelar sig i en tid då jag själv var ung. Jag gillar de många film-, tv- och musikreferenserna som dyker upp längs vägen, de ger boken en extra nostalgisk krydda för mig som lyssnare. Samtidigt tycker jag att 1989 inte känns som ett lika tydligt och laddat år som 1986, som författarparet använde i sin första bok Reykjavik. Anledningen till att de valt just 1989 är att det då blev lagligt att sälja öl på Island, vilket var en riktigt stor grej i landet. Det är en fin detalj, men den ger inte samma historiska tyngd som föregångaren som hade toppmöte med Reagan och Gorbatjov.
Miljöskildringarna är däremot lika starka som förra gången, om inte starkare. Det karga, blåsiga östfjordslandskapet målas upp så tydligt att det nästan blir en egen karaktär i berättelsen, lika viktig för stämningen som personerna själva. Det finns ett fint driv i boken, kapitlen är lagom korta och man vill hela tiden veta hur de olika trådarna, det gamla sjukhuset, dödsfallen och fosterbarnen, egentligen hänger ihop.
Marie Richardson gör en riktigt bra inläsning. Hon hanterar alla isländska namn, ord och uttryck med säker hand, vilket inte alltid är en självklarhet när svenska uppläsare ger sig på isländsk miljö, och det bidrar till att man känner sig ordentligt förflyttad till Fáskrúðsfjörður under lyssningen.
Ragnar Jónasson och Katrín Jakobsdóttir har lämnat Reykjavík och begett sig österut i boken Franska sjukhuset. Journalisten Sunna hamnar åter i centrum för ond bråd död i en karg miljö. Vackert, välskrivet och en fyra i betyg.
Uppläsare: Marie Richardson
Betyg:
Lämna en kommentar