När en Oslopolis hittas mördad vid samma datum och på samma plats där han många år tidigare utrett ett mord kan det knappast betraktas som en slump. Och när samma sak drabbar två andra poliser inom loppet av några månader är mönstret lika tydligt som skrämmande. Inget av de gamla brotten blev någonsin uppklarat. En brutal mördare med bestialiska metoder går lös. Polisen står helt utan spår och, vad värre är, de saknar sin allra bästa utredare. Samtidigt ligger en svårt skadad man i koma på sjukhuset. Ingen får veta hans namn. Inte ens de vaktande poliserna får komma patienten nära.
Min kommentar: Under tiden jag lyssnade på boken försökte jag sätta fingret på vad det är som gör Nesbøs böcker så mycket bättre än andra deckare. Storyn är naturligtvis bra, i det här fallet väldigt invecklad(vilket är ett vågspel om man inte får ihop det på slutet) men bra storyn finns det fler av. Det jag kom fram till är blandningen mellan den tuffa jargongen och de trovärdiga personberskrivningarna. En sak som bidrar till den trovärdiga personbeskrivningen är att huvudbersonen Harry är långt ifrån perfekt. Själv har jag inga erfarenheter av inre demoner eller sug efter alkohol men Nesbøs beskrivningar av Harrys kamp känns i mina oskuldsfulla amatör öron mycket trovärdiga, och det är ju det som det hela går hela går ut på, att jag som lyssnar på det ska tro på det. Sammanfattningsvis ännu en spännande deckare från vårt västra grannland, kryddad med en bra uppläsning av Jonas Malmsjö.
Ove är 59. Han kör Saab. Folk kallar honom ”bitter” och ”grannarnas skräck”. Men Ove är fan inte bitter, grymtar han. Han går väl bara inte runt och flinar jämt!
Varje morgon tar Ove sin inspektionsrunda i kvarteret. Flyttar cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. Trots att det är flera år sedan han avsattes som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma. Eller ”den där statskuppen”, som Ove själv bara minns den.
Men bortom den vresige ordningsmannen finns en historia och en sorg. Så när de nyinflyttade grannarna i radhuset mittemot en novemberdag råkar förstöra Oves brevlåda blir det upptakten på en komisk och hjärtevärmande berättelse om tilltufsade katter, oväntad vänskap och den uråldriga konsten att backa med släp. Som kommer förändra en man och en bostadsrättsförening i grunden.
Min kommentar: När jag i min barndom läste (eller lyssnade på lokalradion) Sören och Anders Bert och Sune böcker hände det att jag skrattade högt för mig själv. Något som känns lite fånigt när man kommer på att man gör det. Den här boken lägger på en dimensions till. Jag kommer på sig själv att man sitter med en tår i ögat. Backman lyckas med humor, kluriga formuleringar och en stor skopa värme få ihop berättelse om vikten att vara behövd. Mellan alla deckare men lyssnar på är det uppfriskande att få lyssna på en riktig feelgood bok. Många jämför den här bolen en med Jonas Jonassons Hundraåringen vilket till viss del är sant, men jag kommer att tänka på Mike Larssons rymliga hjärta av Olle Lönnaeus som också är en bok man når bra av. Så Fredrik Backman och Ove är väl värda sin 5:a i betyg.
Vilka är det egentligen som ligger bakom alla tiggare som sprider sig över Europa? Och vad har det för koppling till det sms som EU:s miljökommissionär får i limousinen hem från invigningsbanketten för Europols nya, pampiga högkvarter i Haag? Och till den tilltagande rasismen i Europa? För att inte tala om den döende mannen som släpper en mobiltelefon i en blind tiggares tiggarskål vid Hornstull i Stockholm? Det är het sommar i Europa. Europol får information om att ligorna som hanterar Europas tiggare styrs centralt och har kopplingar till större människohandel. Sedan ett par veckor har Paul Hjelm och hans Opcop-grupp storövervakning på den misstänkta ledningen för kontinentens tiggarligor. Gruppen befinner sig i en utrymd våning på ena sidan av en kanal i Amsterdam och spanar på en lägenhet på den andra. Just vid den här tiden blir Europol större. Den före detta polisbyrån, numera EU-myndighet, flyttar till ett mäktigt nytt högkvarter i Haag. Samtidigt sker ett drastiskt genombrott i den hittills rätt tröstlösa övervakningen. Och uppenbarligen försöker någon dessutom pressa en av Europas högst uppsatta politiker, den franska EU-kommissionären Marianne Barrière, just som hon är på väg att lägga fram ett internationellt lagförslag som äntligen kommer att sätta Europa på rätt kurs igen. Paul Hjelm tvingas ta inofficiella vägar för att utreda utpressningen, inte alltid så vackra, och spåren leder mot Europas högerextrema miljöer. När Kerstin Holm kommer på att hon har anlitat Gunnar Nyberg, före detta polis i A-gruppen, bosatt i Grekland, för ett uppdrag är det redan för sent. Nyberg har begett sig in i mörkrets hjärta.
Min kommentar: Det här är en bok som jag har lite svårt att greppa. Den har många parallella berättelser, både nya och med kopplingar bakåt i Dahlhistorien. Något som gör det lite svårt att hänga med i alla tvära kast och utan att avslöja något om slutet så måste men ändå säga att han får ihop det på slutet. Men Arne Dahl vore ju inte Arne Dahl om han inte lät en liten tråd bli hängande när sista stavelsen är inläst. Allt för att öppna för nya äventyr.Gunnar Nybergs temporära inhopp i historien känns först som en liten krydda. Men ju mer man tänker på det ju mer kommer på att man saknar den storvuxne polisen i historien. Det är bara att hoppas att han får göra fler inhopp i kommande böcker. Johan Rabaeus gör som vanligt en bra uppläsning men ibland blir hans rosslande och harklande lite i mesta laget att får rakt in i örat.
På ytan är Christopher Silfverbielke en charmerande och världsvan affärsman, men bakom masken är han en känslokall psykopat och seriemördare. Efter att ha hållit sig gömd utomlands är nu Silfverbielke tillbaka i Sverige. På själva julafton har han involverat kriminalkommissarie Jacob Colts egen familj i sina ondskefulla handlingar, och nu planerar mördaren sin hämnd på en enslig gård i mörkaste Småland.
Det är upplagt för en sista desperat kraftmätning mellan de två ärkefienderna, en sammandrabbning som hotar att få ödesdigra konsekvenser inte bara för de två männen själva utan för ett stort antal människor i deras omgivning – mer eller mindre oskyldiga.
Min kommentar: Jag tycker fortfarande att den första Silfverbielke-boken (En nästan vanlig man) är en av de bästa jag lyssnat på när den kom. Den var för mig helt ny i sin klass, ungefär som Die Hard filmen när den kom. Men precis som att Die Hard 4 inte är lika bra som den första filmen är inte heller Silfverbielke 4 lika bra som den första. I den första boken hade jag en förbjuden farsination för den framgångsrike, smarta, drivna, genomonde, kalla psykopatiske Silfverbielke. Den fascinationen är nu helt borta. Men Butler och Öhrlund har fortfarande ett driv i sina berättelser som gör att de i min värld spelar i den högsta divisionen blad svenska deckarförfattare, tillsammans med Kristina Ohlsson, Lars Keppler, Arne Dahl och några till. Hur en försättning på den här serien skulle se ut är något oklart, utan att avslöja för mycket, men en större gallring i persongalleriet var länge sedan man såg. Men det kanske kan öppna upp för något helt nytt. Skulle jag för önska skulle dom börja blicka ut internationellt som dom gjorde i Mord.net.
Snön vräker ner i ett fruset Stockholm. Under samma dag försvinner två kvinnor, oberoende av varandra. Bägge lever i till synes ordnade förhållanden, men när kriminalkommissarie Conny Sjöberg och hans mannar skrapar på ytan av familjeidyllen framträder en helt annan bild.
Båda kvinnorna har levt under mental press, och ingen av dem saknar skäl att frivilligt ge sig av. Men den dramatiska upptäckten av en död kropp ger all anledning att tänka om.
Jamal Hamad söks upp av en skugga ur det förflutna. Är det så att hans och Petra Westmans gemensamma liv börjar knaka i fogarna? Tiden hinner ifatt också Odd Andersson, vilket får oanade konsekvenser. Jens Sandén störs av att hans dotterdotter drabbas av något som i bästa fall är en olycka, medan Hedvig Gerdin som vanligt vägrar att låta sig störas av någonting. Mitt i denna färgstarka grupp poliser sitter Conny Sjöberg och försöker höra sin egen röst i bruset.
Min kommentar: Carin Gerhardsen som en deckarförfattare Håkan Mild. Spelar på högsta nivå och gör aldrig en dålig insats men når heller inte de absolut högsta hopparna. I Hennes iskalla ögon är det främst hennes beskrivningar hur kvinnor kan brytas ner av sina män som berör. Det här är den 6 boken om Hammarbypoliserna och jag tycker det finns utrymme för några till.
Denna gång tar Brown med oss till hjärtat av Italien och en värld inspirerad av litteraturhistoriens kanske mest kända episka mästerverk – Dantes Inferno. ”Även om jag läste Dante som ung student var det inte förrän nyligen, då jag gjorde efterforskningar i Florens, som jag kom att förstå den enorma betydelse som Inferno har haft ända in i vår tid”, förklarar Brown. I Inferno får vi återigen följa Harvard-professorn, Robert Langdon, när han ställs inför en blodisande fiende och kämpar för att lösa en mystisk gåta, som drar in honom i en konspiration där klassisk konst och futuristisk vetenskap spelar huvudrollerna. I sin jakt på svaren vänder sig Langdon till Dantes mörka epos för att finna information och det blir en frenetisk kamp mot klockan när han måste avgöra vem som går att lita på – och lyckas lösa gåtan – innan världen som vi känner den upphör att existera…
Min kommentar: Efter att jag lyssnat på en bok med bra miljöskildringar vill man gärna åka till platserna från boken. Efter en Connelly bok vill man till LA och efter Änglar och Demoner till Rom. Efter den här boken är det Florens, Venedig och Istanbul som står på reseönskelistan. För en gång skull slår det in. Om en vecka åker jag till Venedig och får följa i Robert Langdons fotspår.
I mina ögon är Dan Brown som en skicklig illusionist helt i linje med Joe Labero. Det han gör är att han blandar djupa detaljkunskaper inom två kunskaps områden vitt skilda från varandra, kultur och vetenskap. Det är få personer har djupa inom båda de områdena. Vilket gör det lättare att få till illusionen. Som exempel på när han har gjorde det mindre bra var i Digital Fortress/Gåtornas palats. Det handlar om IT säkerhet där jag personligen hade lite kunskap i ämnet. Då var det svårare att få till illusionen och följaktligen gillade jag boken lite mindre.
Trots att jag låter lite negativ så måste man ändå erkänna, man vill bli lurad. Speciellt av en välskriven och spännande bok som den här.
”Världens tråkigaste dag”, stod det i en tidning om den 11 april 1954. Men frågar man pojken Marco så var den 11 april 1954 värre än så, den var snarare liktydig med Hitlers födelsedag. För den 11 april 1954 föddes Zola, mannen som är Marcos farbror, som med cynisk kyla bryter ner och utnyttjar människor i sin närhet, och tvingar klanens medlemmar in i kriminalitet.
Marco är snabbtänkt och lärs snabbt upp till tiggare, ficktjuv och inbrottstjuv. Men han hatar sitt liv och allt det Zola står för. Och när han förstår att familjen vill göra honom till krympling ser han ingen annan utväg än att rymma så långt bort han kan.
Några måander efter sin rymning upptäcker han något ännu värre. Han får se en affisch med ett foto av en man som är saknad, en man som han sett ligga död i närheten av sitt eget hem. Den vetskapen kan ge Marco chansen att göra upp med Zola och resten av klanen, inklusive hans egen far. Men det är också en vetskap som utgör en fara för hans eget liv.
Vad Marco inte vet är att det inte bara är familjen som vill se honom död. Men det vet å andra sidan Avdelning Q inom Köpenhamnspolisen, och långsamt dras Carl Morck, Assad och Rose in i saken, med trådar in i regeringen och långt ut i Afrikas djungler.
Min kommentar: Efter att ha lyssnat på en massa norska författare under årens lopp så är det uppfriskande med en dansk. Egentligen har jag lite svårt att tro att det skulle finnas en avdelning Q, och tittar men på dess medlemar blir den inte mer trovärdig. Men allt det vägs upp av att jag gillar Carl Morck, Assad och Rose. Lägg till det att Adler-Olsens tuffa stil och aktuella ämnen gör att man tro trots att det inte är trovärdig. Böcker när dom är som bäst-
Enligt en gammal israelisk legend skulle den så kallade Papperspojken få liv om natten. Han kom med mörkret och skydde inga medel när han rövade bort sina offer. Nu för tiden är det nästan ingen som minns myten om Papperspojken, men så skjuts en förskolelärare på Judiska Församlingen i Stockholm till döds inför barn och föräldrar.
Bara timmar senare försvinner två judiska pojkar på väg till sin tennisträning. Ett häftigt snöoväder rasar i Stockholm och spåren efter den skyldige är få.
Fredrika Bergman och Alex Recht ställs inför en av sina svåraste utmaningar när de dras in i jakten på en mördare som framstår som lika skoningslös som effektiv. Spåren i utredningen är många, men samtliga leder utredarna till en och samma plats: Israel. Och upprepade gånger nämns den så kallade Papperspojken. Men vem är han egentligen? Kan han ha fått liv och börjat söka efter nya offer?
I utredningens utkant figurerar Efraim Kiel som rest från Jerusalem till Stockholm med dunkelt uppdrag. Han har tidigare haft ett förhållande med Eden Lundell som är chef på Säkerhetspolisen, och Eden blir obevekligen en bricka in i det spel som mördaren skapat. Driven av sin vilja att en gång för alla få Efraim ur sitt liv, börjar hon nysta i sitt eget förflutna. Det dröjer inte länge förrän hon är en väl bevarad hemlighet på spåren.
Min kommentar: Jag tycker att Kristina Ohlssons Paradisoffer var förra årets bästa deckare. Davidsstjärnor är bra men jag tror inte att jag kommer att tycka att det ä årets bästa när året ska summeras. Boken har det klassiska deckar upplägget, ett brott sker i nutid med kopplingar bakåt i tiden, polisen börjar nysta i det. Men det är i dessa fall det är imponerande att få historien att bli levande. Mirja Turested gör en bra uppläsning och jag tycker att det är kul att det kommer upp nya kvinnliga uppläsare som kan konkurera med gubbarna.
Los Angeles, här har Harry Bosch bekämpat brott under många år, men nu börjar pensionen närma sig. Med tre år kvar vid LAPD dras han in i ett fall där politiska intriger inom polisen har lett till ond, bråd död.
Fullmäktigeledamoten Irvin Irving har haft ett horn i sidan till Bosch i många år. När hans son hoppar – eller blir knuffad – från ett fönster på det legendariska hotellet Chateau Marmont kräver Irving att Harry ska hålla i utredningen.
Samtidigt är kriminalveteranen upptagen med ett fall från slutet av 80-talet, där DNA från en våldtäkt tyder på att en dömd våldtäktsman omöjligen kan ha utfört sitt brott. Det mesta tyder på att polisens laboratorium har gjort fel, och det kan äventyra en lång rad kommande rättegångar.
Harry försöker desperat lösa bägge fallen. En okänd mördare har verkat i Harrys hemstad under flera decennier, och poliskårens mörka hemligheter kommer att överraska ett Los Angeles där invånarna är vana vid det mesta.
Min kommentar: Jag gillar verkligen när Magnus Roosmann läser om Harry Bosch och det här är inget undantag. I den här boken lyckas Connelly med konststycket att hålla två historier i luften samtidig. Något som är svårt men lyckas men får man ett härligt utdraget slut.
Vredens tid
En septembermorgon 2004 frontalkrockar två bilar på en glest trafikerad riksväg. Kollisionen är våldsam. Tioåriga Cecilia slungas ut genom rutan och är död innan hon slår i marken. Fem år senare får kriminalkommissarie Walter Gröhn ett förbryllande fall på sitt bord – en död taxichaufför och en förövare som inte har en aning om varför han begått brottet. Det första mordet följs av fler, alla lika brutala, och alla till synes lika oförklarliga. Tillsammans med den begåvade praktikanten Jonna de Brugge från Rikspolisstyrelsens särskilda utredningsenhet börjar Walter nysta i trådar som leder både bakåt i tiden och rakt in i det svenska rättssystemets hjärta. Sanningen de närmar sig är lika osannolik som fruktansvärd och när Walter fråntas fallet ställs allting på sin spets. Snart tvingas han in i ett spel med både sin egen och Jonnas framtid som insats.
Betyg:
Nirvanaprojektet
Leo är spårlöst borta. Forskningschefen som är skyldig till flera brutala mord tycks ha försvunnit från jordens yta och i månader står utredningen och stampar. Kriminalkommissarie Walter Gröhn letar förgäves efter öppningar när ett gisslandrama plötsligt leder jakten i en oväntad riktning. Allt pekar på att Brageler hålls fången, men av vem? Och varför? Samtidigt uppstår misstankar om en läcka i utredningen. Någon inom polishusets väggar verkar göra allt för att förhindra att Brageler hittas. En specialgrupp tillsätts och återigen jobbar Walter och Jonna de Brugge sida vid sida, mot en fiende som hela tiden tycks vara steget före.
Frågorna blir allt fler och svaren de hittar allt mer skrämmande. Snart står det klart att morden som Brageler är skyldig till bara utgör toppen av ett isberg.
Betyg:
Den felande länken
Kriminalkommissarie Walter Gröhn har inte varit sig lik sedan han blev fråntagen utredningen av de brutala morden på några av rättsväsendets viktigaste företrädare. Han beslutar sig för att ta semester och resa till Frankrike för att söka efter svar med hjälp av sina kontakter inom Europol. Även kriminalassistent Jonna de Brugge har blivit bortkopplad från fallet. Hon har dessutom en internutredning hängande över sig, förorsakad av att hon förhastat stormade en husvagn i jakten på den efterlyste Tor Hedman.
I väntan på att internutredningen ska bli klar, fattar Jonna ett ödesdigert beslut. Ett beslut som inte bara kommer att påverka hennes framtid inom polisen, utan också leda henne in på en mörk väg kantad av databrott, olagliga undersökningar och en mardrömsliknande jakt där hon tvingas kämpa för sin egen överlevnad.
Betyg:
Pianostämmaren
En sextonårig flicka hittas död nära vattnet i Bromma, en närförort till Stockholm. Det rör sig om ett brutalt mord där gärningsmannen skickligt har dolt spåren efter sig. Alla utom ett som han vill att polisen ska hitta.
Snart kastas Jonna de Brugge och de andra i Walter Gröhns grupp vid Stockholms länskriminalpolis in i jakten på en mördare som inte bara är osynlig, utan som också verkar sakna motiv. I takt med att utredningen fortskrider och poliserna tränger djupare in i den värld flickan levde i, framträder allt fler återvändsgränder. Jakten på mördaren förvandlas snart till en mardröm för Walter och hans grupp. Är allt bara en dimma av lögner? Vem talar sanning och vem går att lita på?
Betyg:
Min kommentar: Det är inte meningen att det ska bli en vana att recensera böcker i grupp på det här sättet. Men nu har det fallit sig naturligt tå gånger i rad. Stefan Tegenfalks böcker har gått mig förbi av någon anledning. Jag tycker jag har hyffsad koll på nya kriminalromaner som kommer ut i Sverige och har säkert sett dessa men har först nu ”sätt tänderna i dem”. Det är kul att komma in i en serie och få 4 böcker på rad med samma författare och samma uppläsare. Det är föresten enda gången jag väljer att lyssna på samma uppläsare två böcker i rad, brukar undvika det annars. Nu till böckerna, grund uppsättningen äldre vis manlig kriminalkommissarie och ung hungrig kvinnlig aspirant känns som man har sätt det förut. Men min erfarenhet är att den uppsättningen kan vara hur klyschig som helst, det är vilket liv man ger karaktärerna som räknas. Och där lyckas Tegenfalk tycker jag. Till skillnad från många andra liknande serier så bygger handlingen mycket på den föregående boken, vilket i fallet att man slukar hela serien bara är ett stort plus. Jag tycker att serien började lite sämre än den slutade. Jag hade svårt att tro riktigt på upplägget i Vredens tid, det var lite för overkligt. Men efterhand så fick man mer och mer och Nirvanaprojektet var riktigt bra. Även om betygen skiftar från 3 till 5 är det en riktigt bra serie.
ljudboksbloggen.com 