Etikett: Betyg 4

Olle Lönnaeus – Tiggarens hand

Så skönt att få återse Jonny Lilja, Eva och Gollum och andra lite kantstötta karaktärer. I medfångar, motgångar och ibland hopplöshet får vi följa med i och kring Malmö. Jag gillar hur Lönnaeus gestaltar dem och miljöerna. Om jag ska beskriva Lönnaeus språk är det första ordet som dyker upp i huvudet smutsigt. Det låter kanske inte så bra, men Olle skriver smutsigt. Det är ett språk som inte innehåller några pastellfärger, ett språk som är riktigt bra på att beskriva smärta i stort och i smått. Allt från en mor som förlorat en son till Jonnys osäkerhet när han är kär eller rädd. Men det innehåller också så glimtar av av humor, som när dottern frågar krögaren på den sunkiga pizzerian La Gondola om dom bara har burkchampinjoner pizzorna och får svaret att ”nä inte på dom utan svamp”. Vad det gäller historien så tar den sig avstamp i det mycket aktuella ämnet bilbränder. Boken börjar med att två unga killar från stadens utsatta delar sätter eld på en bil och det visar sig att det låg en tiggare i bilen. När andra tiggare försvinner riktas sökarljuset åt andra håll, speciellt då det visar sig att tiggaren höll ett smycke med en torshammare i handen. Jag tyckte under stora delar av boken att kopplingen med torshammaren kändes lite banal men även det får sin förklaring.

Slutligen måste jag hylla Christian Fex uppläsning. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var lite ovant med den breda skånskan första gången jag hörde hans uppläsning av Lönnaeus böcker. Nu skulle jag bli upprörd om någon annan skulle läsa in böckerna. Skön skånska, men även bra när han gestaltar stockholmska SÄPO män och libanesisk krögare. Som ni förstår gillar jag den här boken.

Uppläsare: Christian Fex

Betyg:

0

Mattsson & Hellström – Stay Metal

Jag är uppväxt i en liten mellansvensk stad på 80-talet. På den tiden var livet enkelt, svart eller vitt, man var antingen hårdrockare eller synthare. Själv var jag synthare. Så med det är inte så konstigt att jag skrollade förbi en svart bok med titeln Stay Metal. Men efter ett tips från författaren hamnade den i min bokhylla. Tack för det, för den här boken vill man inte missa. Enköping är en annan mellansvensk småstad, det är världens och kanske hela universums mittpunkt, i alla fall om man frågar Kenny ”Metal” Bladqvist. Enligt honom själv är han gudsgåva till hårdrocken, kvinnorna och mänskligheten, för oss andra är han bara en misslyckad övervintrad rocker. Som ett komplement hans trumiskarriären, som han ser det, kör Metal lastbil och en dag blir han övertalad att ta sig an 18 åriga Lancelot Vik som praktikant. Lance är Metals raka motsats och i smyg under deras långkörningar spelar Lance in deras dialoger, som oftast är monologer av Metal. Dialogen mellan dem påminner lite om den mellan Agne och Svullo på 90 talet, en försynt frågeställare och en bullrig besserwisser. Dessa inspelningar ger Lance sedan ut i podden Stay Metal. Det är upprinnelsen till den här är en rolig men också eftertänksam historia. För under allt buller och vulgärt språk som vår antihjälte häver ur sig så finns det något mer. Ett djup där vänskap, mobbing, religion och kärlek tas upp, ja genom Metals hårdrocksdimmiga filter men ändå. Det är också en beskrivning av småstad vs storstad och nutid vs dåtid.

Jag kommer att tänka på En man som heter Ove när jag lyssnar på den här boken. Det kan till en början vara svårt att se likheterna mellan Ove och Kenny, men dom finns faktiskt. Innerst inne bultar ett stort hjärta i dessa två omaka män.

Jag gillar att bli överraskad av en bok och det blev jag av den här boken. Det finns ingen som kan försvara Metals dåliga människosyn, speciellt vad det gäller hans syn på homosexuella, men hans grabbiga och politiskt inkorrekta språk är ändå väldigt befriande att lyssna på. Alla som är uppväxta i en småstad har nog mött en ”Metal” någon gång och ofta är mycket snack och inte lika mycket verkstad. Så det finns en hel del igenkänning i den här boken.

Sist måste jag berömma Håkan Mattssons inläsningen, underbar. Hans härligt gnällig dialekt påminner om Fredrik Lindström när han levererar Kennys mer än lovligt grabbiga repliker.

Uppläsare: Håkan Mattsson

Betyg:

4

Håkan Nesser – De vänsterhäntas förening

Jag har full förståelse att alla inte gillar Håkan Nessers sätt att skriva. Det skulle nog kunna beskrivas som klurigt, gubbigt och lite långsamt. Ett talande exempel på just detta skulle kunna vara ”Cash is king, en något ålderstigen monark måhända, men still going strong”. Jag gillar det. Förutom ett stort antal fristående romaner har Nesser skrivit två bokserier. Den mest kända om kommisarie Van Veeteren i Mardam och den andra om Gunnar Barbarotti i Kymlinge. Nu möts dom för första gången. Det är som att Jan Guillou skulle låta Carl Hamilton få möta bröderna Lauritzen. Sin vana trogen har Nesser fått till en komplicerad historia. I det här fallet sträcker den sig över flera decennier och över landsgränser. Med utgångspunkt i den fiktiva staden Mardam som ligger någonstans i nordvästra Europa(tror jag) och med förgreningar till Kymlinge som också är en fiktiv stad men som är placerad i södra Sverige. Jag gillar den här historien som har sitt avstamp i en klubb för ett gäng ganska misslyckade killar som råkar ha det gemensamt att de är vänsterhänta. Att sen få in den sedan länge pensionerade Van Veeteren och Barbarotti i utredningen utan att det känns krystat är också snyggt skrivet. Reine Brynolfsson gör en jättebra inläsning men visst saknar man Nessers gnälliga närkingska. Det här är en av de bästa böckerna från Nesser på många år. I serien om Barbarotti är det bara En helt annan historia som slår den.

Uppläsare: Reine Brynolfsson

Betyg:

1

Bodström & Lampers – Svenska Brott, Sommarstugemordet i Arboga

Ibland sker det brott som överträffar dikten. Vi har sett det i Knutby och så för två år sen skedde det i en sommarstuga utanför Arboga. Som född och uppvuxen i Arboga tilldrog sig det här brottet då lite extra uppmärksamhet. Så även om jag följt det i pressen när det skedde, hört och sett ett antal dokumentärer vilket gör att man kan nästan alla detaljer i handlingen så är boken både spännande och intressant. Boken berättar händelseförloppet men blandas upp med autentiska ljudupptagningar samt inpass av Thomas Bodström som förklarar varför polis och åklagare gör som dom gör i olika situationer. Det är oftast lärorikt och intressanta kommentarer, men det gäller att komma ihåg att han i grunden är advokat och således ”spelar i motståndarlaget” vilket gör vissa kommentarer lite underliga. Så i en ökande flora av dokumentärböcker om brott så är det här en riktigt bra ljudbok.

Uppläsare: Per Runhammar och Thomas Bodström

Betyg:

1

Erik Lewin – Hämndens pris

Det här är en bok jag känner mig lite kluven inför. Boken är ruskigt spännande men den har några saker jag hakar upp mig på. Låt oss börja med dom. Först, namnet på det onda MC gänget, Sons of Beelzebub. Ska låta tufft men låter lite töntigt. Det andra att hjälten Isaac så enkelt kommer i kontakt med en finansiär som så gärna spenderar hundratals miljoner på någon annans krig. Med det sagt så är det här en bok med en smart och handlingskraftig hjälte. Boken tar upp samhällsproblem som kanske är något skruvade men ändå i det lilla realistiska. Vi får följa både Isaac och hans gäng, polisens jakt och media. Det märks att författaren är insatt i detta. Vilket gör handlingen realistisk. Så trots som saker jag hänger upp mig på så väger den spännande handlingen och det höga tempot över och betyget blir en fyra. Avslutningsvis måste sägas att Sauk är som klippt och skuren som uppläsare i den här Hamilton liknande boken.

Uppläsare: Stefan Sauk

Betyg:

1

Lena Ebervall, Per E Samuelson – Florence Stephens förlorade värld

Sin vana trogen har Ebervall och Samuelson hittat en lite udda person som på ett eller annat sätt kommit i klammeri med det svenska rättsväsendet. Den här gången är det i form av en överklasskvinna, född i slutet på 1800-talet, nära kopplingar till det svenska kungahuset och senare ägare till en bruksgård i Småland. Kvinnan heter Florence Stephens och bruket är Huseby bruk. Boken ger en både intressant och skrämmande bild av ett Sverige för ca hundra år sen. En tid när kungen fortfarande hade makt, kvinnor inte hade rösträtt och arbetare på ett bruk i Småland var i princip livegna. Det är den tiden som formar den unge Fröken Florence och som kommer ha stor inverkan på de väl och händelser som kommer prägla hennes liv. Det faktum att hon inte blir gift, på den tiden gifte sig inte överklasskvinnor dom blev gifta, var ett annat viktigt faktum. Hennes önskan att ha andra människor omkring sig. Men vi möter både kungar, framförallt en prins, bedragare, advokat Henning Sjöström, häradshövdingar och Wilhelm Moberg. Så korsas Flourens väg lite flyktigt även med en annan av Ebervall/Samuelsons litterära personer Kurt Haijby. Det här är inte deras bästa bok men deras sätt att beskriva en förlorad värld och framförallt Helge Skoogs fantastiska inläsning gör det värt att lyssna på den.

Inläsare: Helge Skoog

Betyg:

0

Mons Kallentoft och Anna Karolina – Falco

Zack Herry är tillbaka i Herkulesseriens femte bok. Även polaren Abdullah och kollegan Deniz är med som vanligt. Men på författarfronten har det hänt en del. Kallentoft har bytt ut Markus Lutteman mot Anna Karolina, känd för sina hårdkokta deckare. Med den utgångspunkten tycker jag hon funkar i Herkulisserien. En serie som jag tycker lyfte med fjärde boken Heroine. I den här boken ställs vår hjälte mot en IS cell, något som ligger lite i tiden. Boken håller ett högt tempo med flera stickspår, men utan att tappa tråden. Precis som med Kallentofts andra polis Malin Fors så kämpar Zack med sitt beroende, en kamp han inte alltid vinner. Jag gillar även hans vänskap med Abdullah, även om den ibland känns lite overklig med tanke på Jacks arbete som polis. Det finns också en tendens att författarna, i sin iver att få till det spektakulära tenderar att tappa lite i trovärdighet. Men det höga tempot och den spännande handlingen gör att man kan bortse från det. En välförtjänt falkfjäder skulle jag också vilja sätta i Björn Bengtsson hatt för hans uppläsning.

Uppläsare: Björn Bengtsson

Betyg :

0

Lee Child – Midnattslinjen

Bok nummer 22 med Jack Reacher, 22!! Det är riktigt imponerande att hålla liv en bokserie så länge. Huvudpersonen är på ytan en ganska enkel man. Inga tillhörigheter, åker dit första bussen går och är inte speciellt social. Men har man lärt känna Reacher genom åren vet man att det finns mer än ett par nävar som kan slåss. Det finns ett ädelt hjärta som vill att världen ska vara rättvis och en knivskarp hjärna som ser samband som ingen annan. Jag tror det är dom egenskaperna tillsammans med Lee Childs målande beskrivningar av den amerikanska landsbygden som håller Reacher ”vid liv”. Just miljöbeskrivningen av USA gör engelsmannen Child med glans på sitt nedtonade sätt. Sen kan man kanske ibland ifrågasätta hans motiv att alltid hamna i händelsernas centrum. Är tex en examensring på en pantbank anledning nog att sätta sitt liv på spel? Nu får vi vara glada att det är det i Reachers värld. Lee Childs böcker fick ju ett uppsving efter att Tom Cruise gestaltade Reacher på vita duken. Själv tycker jag att han är lite klen jämfört med den Jack Reacher jag har i mitt huvud. Det man kan ha mot bokserien är att huvudpersonen börjar kännas lite gammalmodig. Bara det att man gör en sak av att Reacher inte har en mobiltelefon är ett lite illavarslande tecken. Finns risk att unga hjältar springer om honom.

Uppläsare: Magnus Roosmann

Betyg:

1

Roslund – Tre timmar

Ewert Grens är tillbaka! Men allt är inte riktigt som vanligt. Det saknas ett namn på bokens framsida. Under nästan 15 år har författarparet Roslund och Hellström försett om med samhällsaktuella deckare, spännande men alltid med eftertanke. Efter boken 3 minuter beslutade sig Anders och Börje att gå skilda vägar något som efter det blev definitivt efter att Börje gick bort förra året. Så det betyder att det här är Roslunds första egna bok. Men jag kan inte säg att jag saknar Hellströms bidrag speciellt mycket. Grens är lika trulig och inåtvänd och Piet Hoffman är fortfarande världens bästa infiltratör. Temat i den här boken är människosmuggling över medelhavet. Ett ämne som är både otäckt och aktuellt, helt i linje med övriga böcker om Grens. En av de stora behållningarna i den här boken är när Ewert Grens brist på sociala kompetens blottläggs. När han tvingas sammanarbeta med en nioårig pojke, något som inte är speciellt lätt för honom. Boken är inte lika gastkramande spännande som det första i miniserien 3 sekunder men långtifrån den sämsta i serien. I slutet får vi också redan på att det kommer ytterligare en bok i tre-serien. Ser redan fram emot den. Om Sauk är som klipps och skuren för att läsa Silvferbielke böckerna så är Thomas Hanzons lite släpiga röst minst lika bra för Grens.

Uppläsare: Thomas Hanzons

Betyg:

0

Buthler Öhrlund – Kejsaren

Nu är han tillbaka, psykopaternas psykopat i svensk kriminallitteratur och det för nionde och vad jag förstått sista gången. Jag har förståt att Silvferbielke är en vattendelare, antingen gillar man honom eller så avskyr man honom. När jag lyssnade på den första boken En nästan vanlig man blev jag helt fast för den här charmiga, snygga, intelligenta, framgångsrika och totalt samvetslöse mannen. Buthler och Öhrlund lyckas med konststycket att få, i alla fall mig, att känna sympati för Silvferbielke på något konstigt sätt.

Den här boken börjar där den förra slutar, på en liten ö utanför Mexicos kust. Där ska Silfverbielke tillsammans med sin tyske vapendragare och fixare Max anordna ett verklighetens Hunger games. Att låta rika amerikaner jaga människor istället för djur är ett projekt som i sig är så vidrigt men i Silvferbielkes värld känns det helt normalt. Boken fortsätter sen bl.a. med en ”Road movie” från kust till kust i USA. Om det här nu ska vara den stora finalboken i en populär bokserie så tycker jag den är relativt lam. Under åren har Silvferbielke mördat till höger och vänster, förfört allt som går kjol(och har stayups), blivit partiledare och svindlat och bedragit människor runt omkring sig på mångmiljon belopp. Just därför hade i alla fall jag väntat mig en riktigt storslagen avslutning. Jo, boken är en typisk Silvferbielke-bok med allt vad det innebär, men känslan när boken klar var ett stort: JAHA?

Det går inte att lämna den här bokserien utan att inte nämna Stefan Sauks uppläsning. När han smackar och säger ”Uj Uj Uj” så får det sig att knottras på ryggen. Jag ser ingen som skulle kunna göra just de här böckerna mera rättvisa än han.

Uppläsare: Stefan Sauk

Betyg:

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑