Så skönt att få återse Jonny Lilja, Eva och Gollum och andra lite kantstötta karaktärer. I medfångar, motgångar och ibland hopplöshet får vi följa med i och kring Malmö. Jag gillar hur Lönnaeus gestaltar dem och miljöerna. Om jag ska beskriva Lönnaeus språk är det första ordet som dyker upp i huvudet smutsigt. Det låter kanske inte så bra, men Olle skriver smutsigt. Det är ett språk som inte innehåller några pastellfärger, ett språk som är riktigt bra på att beskriva smärta i stort och i smått. Allt från en mor som förlorat en son till Jonnys osäkerhet när han är kär eller rädd. Men det innehåller också så glimtar av av humor, som när dottern frågar krögaren på den sunkiga pizzerian La Gondola om dom bara har burkchampinjoner pizzorna och får svaret att ”nä inte på dom utan svamp”. Vad det gäller historien så tar den sig avstamp i det mycket aktuella ämnet bilbränder. Boken börjar med att två unga killar från stadens utsatta delar sätter eld på en bil och det visar sig att det låg en tiggare i bilen. När andra tiggare försvinner riktas sökarljuset åt andra håll, speciellt då det visar sig att tiggaren höll ett smycke med en torshammare i handen. Jag tyckte under stora delar av boken att kopplingen med torshammaren kändes lite banal men även det får sin förklaring.
Slutligen måste jag hylla Christian Fex uppläsning. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var lite ovant med den breda skånskan första gången jag hörde hans uppläsning av Lönnaeus böcker. Nu skulle jag bli upprörd om någon annan skulle läsa in böckerna. Skön skånska, men även bra när han gestaltar stockholmska SÄPO män och libanesisk krögare. Som ni förstår gillar jag den här boken.
Uppläsare: Christian Fex
Betyg:
ljudboksbloggen.com 
Kommentera