B.A. Paris är tillbaka, och det betyder krypande läskig spänning. Den här gången i lantlig engelsk miljö. Cass kör hem på en ödslig landsväg en stormig och regnig kväll bär hon ser en kvinna sitta i en bil. Men hon vågade sig inte ut utan körde hemåt. Det visar sig att kvinnan i bilen blir mördad, något som ger Cass ordentliga skuldkänslor. Det blir också startskottet för att hennes minne blir sämre. Hon glömmer allt från att hon bjudit hem folk till att hon beställt en barnvagn. Till på köpet börjar någon ringa henne utan att säga något. Allt detta gör henne rädd och hon börjar fungera sämre. Till en början blev jag mest frustrerad på hennes glömska men ganska snart förstår man att det är något som inte står rätt till. Något man kan konstatera är att minnets makt är stor. Den här boken har den där krypande spänningen som smiter innanför skinnet, precis som hennes förra bok Bakom stängda dörrar. I den här boken tycker jag det tar lite för lång tid innan ”vändningen” kom. Med det sagt så har jag bara lovord att ösa över Paris sätt att bygga upp spänning. Så gillade du böcker som Bakom stängda dörrar och Den sista mrs Parris är det här ett måste.
Vanessa Frank är kvinna i 40 års åldern, nyskild, självvalt ensam och avstängd och från polisen på grund av rattfylla. På ytan lite misslyckad. Men hon är samtidigt en tuff och intelligent kvinna med ett stort hjärta som hon döljer väl. Detta dubbelbottnad återkommer ofta i boken. Som till exempel för vår andra huvudperson Nicolas Paredes. En fd elitsoldat som begår fasansfulla brott samtidigt som även han har ett stort hjärta och en i andra sammanhang hög moral. Detta lite udda par är de som driver handlingen framåt. Precis som Engmans första bok Patrioterna är det här en spännande bok i högt tempo. Det hålls uppe av de korta kapitlen och snabba ”klippen” mellan de olika historierna som pågår parallellt. Jag gillar Engmans sätt att skriva, för samtidigt som det är snabbt så bygger han upp bokens karaktärer på ett fint sätt. Stefan Sauks röst och sätt att läsa passar den här boken ovanligt bra. Boken utspelar sig i Stockholms övre(rika) och undre värld men även i Chile. Den har handlingar som kretsar runt gamla nazister, handel med organ och ensamkommande flyktingbarn. Något som gör att boken känns internationell.
Det här den första boken i en serie om denna något kantiga men i grunden varma polisen Vanessa Frank. Så jag har redan börjat längta efter andra delen i serien.
I den här romanen får vi följa den mörkhyade slaven Cora genom livet och genom USA. Cora lyckas rymma, något många i hennes situation bara drömmer om. Det gör att vi får följa med på en resa genom flera av USAs östra delstater. Som titeln på boken sker det delvis med den underjordiska järnvägen. I den här boken gestaltas den som en fysisk järnväg med ånglok i underjordiska tunnlar. Men i verkligheten var det benämningen på organiserade flyktvägar för svarta som ville fly till de norra delstaterna där slaveri var förbjudet. Det är en skrämmande berättelse om amerikanska söderns mörka historia och samtidigt så aktuell. För visst skulle man som i många historiska skildringar kunna skylla alla hemskheter på att det var-så-det-var-på-den-tiden. Men när man lyssnar på t.ex. Alt-right rörelsen retorik så lever tankarna om att människor med en mörk hudfärg är lägre stående som människor än de med ljusare hudton. Precis på samma sätt som bokens hemska plantageägarna och slavjägarna tycker och agerar efter, för ca 200 år sen.
Men även om ämnet är viktigt och aktuellt så blir jag inte gripen av Coras historia. Något som gjorde mig lite besviken då jag hört mycket bra om boken. Även Hannah Schmitz uppläsning var lite lam.
En pojke blir brutalt mördad och skändad i en liten amerikansk stad. Baseboll tränaren, tränare T, som alla känner blir sedd av ett halvdussin av varandra oberoende vittnen vid mordplatsen. Enkel fall, utredare Anderson gör en stor sak att arrestera tränaren mitt i en avgörande basebollmatch inför hela staden. Problemet är bara att tränaren varit och lyssnat på en föreläsning med Harlan Coban i grannstaden flera mil därifrån samtidigt som mordet begåtts. Hur kan en man vara på två ställen samtidigt? Det är upprinnelsen och frågan den här boken handlar om. Det här är en lång och detaljrik bok. Jag gillar Kings suggestiva sätt att skriva och Jonas Malmsjös lite släpiga röst förstärker det på ett fantastiskt sätt. Jag har gillar Stephen Kings senaste böcker som varit deckare med lite verklighetsförankring, som t.e.x. Mr Mercedes. I den här boken faller han tillbaka till övernaturliga. Något jag har lite svårt för, men försöker lära mig. Så plus för språket och uppläsningen och ett litet minus för upplösningen.
David Baldacci brukar oftast förlägga sina böcker i Washington. I den här boken har dock Amos Decker fått packat väskan och lämna storstaden. Av en slump blir han och kompanjonen Alex Jamison indragna i en serie mord i den nedgångna småstaden Baronville. Jag är lite svag för den storväxte Amos och tror det är blandningen mellan ödmjukhet, tuffhet och intelligens som gör det. Vad det gäller intelligensen är hans tidigare hjärnskada som givit honom fotografiska minne. Just detta får sig dock sig en ”smäll” under den här historien. Jag har de senaste månaderna spanar in en trend bland de stora amerikanska deckarförfattarna. Först ut var Lee Child i Midnattslinjen, sen Michael Connelly i Två sortes sanning och nu är det Baldaccis tur att ta upp problemet med opioider och smärtstillande mediciner. Jag tror vi har svårt att förstå vilket utbrett problem det är i det amerikanska samhället.
Det här är inte den bästa boken i serien om Amos Decker. En anledning till det är att jag tycker det blandas ner lite väl många kockar i soppan när det är dags för upplösning.
Sist måste jag sätta en fjäder i hatten på Reine Brynolfsson för hans fenomenala uppläsning.
För dig som tror att norska deckarskrået endast består av Jo Nessbø och Anne Holt bör ta er en titt på Jørn Lier Horst. Det här är hans sjunde bok om polisen William Wisting som arbetar i den lilla norska staden Larvik. Då grunduppsättningen är medelålders manlig polis i småstad måste handlingen och språket hålla hög nivå för att boken ska vara värd att lägga tid på tycker jag. Som tur är då håller den här och boken och för övrigt hela serien denna höga nivå. En anledning förutom språket och den intelligenta handlingen tycker jag är hans dotter journalisten Line. Hon är en smart och driven men det är relationen mellan en far hans vuxna dotter som är så fint beskriven. Wisting har börjar jobba med Cold case. I den här boken får vi följa deras jakt på sanningen om två kvinnor som försvann för över 25 år sen. En viktig pusselbit i det arbetet är ett papper med en massa siffror som den ena kvinnan lämnade på köksbordet när kon försvann, Katharinakoden. Det här är en smart deckare i ganska lugnt tempo, jag vet inte om man kan kalla den mysdeckare, bra är den iallafall. Mattias Linderoth är en uppläsare som får alldeles för lite uppmärksamhet tycker jag, lugn och behaglig röst som sätter röst till Wisting.
Alla har vi våra favoritförfattare. För dom flesta så skiftar det under årens lopp och beror mycket på vilken som är den senaste boken. Därför är det svårt att komma ihåg vad man tyckte om böcker man lyssnade på för 10 år sen.
Då jag har betygsatt mina nu över 1100 böcker de senaste 15 åren så har jag möjligheteten att ta fram min alldelse egen toplista. Så har jag nu sammanställt en lista med det författarna jag har gett högst betyg på min femgradiga skala. För att det ska gå att jämföra på ett bra sätt har jag satt gränsen att jag måste ha lyssnat på minst 3 böcker av författaren för att de ska få vara med på listan. Det gör att författare som jag bara lyssnat på en bok med och som fått betyget 5 faller bort. Bland one-hits-wonder hittar vi t.ex. Zlatan Ibrahimovic, Andy Weir, Malin Persson Gilito, Imre Kertész, Mattias Edvardsson m.fl.
När jag får frågan om favoritförfattare så brukar jag svara Michael Connelly eller Jo Nessbö, två författare som inte ens är med på min top 15 lista. Att hitta Stieg Larsson, Roslund Hellström och Dan Brown högt upp skulle jag nog kunna lista ut men det förvånar mig lite att hitta Camilla Läckberg på listan.
1. Stieg Larsson 5 (3)
2. Roslund Hellström 4,67 (6)
3. Dan Brown 4,57 (7)
4. Jeffrey Archer 4,5 (4)
4. Lena Ebervall, Per E Samulsson 4,5 (4)
6. Lars Kepler 4,43 (7)
7. Camilla Läckberg 4,38 (8)
8. Olle Lönnaeus 4,33 (6)
8. Jussi Adler-Olsen 4,33 (6)
10. Fredrik Backman 4,33 (3)
10. Kallentoft/Lutteman 4,33 (3)
12. Kristina Ohlsson 4,25 (8)
13. Jørn Lier Horst 4,25 (4)
14. Buthler & Öhrlund 4,23 (13)
15. Peter James 4,2 (5)
Nedan följer min analys över toplistan.
Phu va mycke gubbar. Bara två ensamma kvinnor och två kvinnor i författarpar, Lena Ebervall med Per E Samulsson och Alexandra Coelho Ahndoril som en bakom pseudonymen Lars Kepler. Att jag lyssnar på övervägande manliga författare är ingen överaskning men att det var så här llla var inte bra. Måste bli skärpning på den fronten hos undertecknad.
Nästan bara deckarförfattare. Endast Fredrik Backman och möjligtvis Lena Ebervall/Per E Samulsson och Jeffrey Archer kan räknas som annat än rena deckarförfattare. Även det ett förbättringsområde för att vidga sina vyer.
Går även att se en tydlig övervikt av svenska författare. Endast 5 av 15 på listan är utlänska. Det är lite förvånande för när jag tittar på en top 15 lista över vilka författare jag lyssnar mest på är 9 av 15 författarna utlänska. Men det är klart att en eller två lite sämre böcker drar ju ner snittbetyget.
Jag är övertygad att du som läser det här med största sannolikhet inte håller med mig om det här listan. Dela gärna med dig av din lista nedan.
Klicka på taggarna nedan för att komma tillovan nämnda författares recensionerna.
SciFi, om man nu kan kalla den här boken gör det, ligger normalt inte på min lyssnarlista, men ibland måste man kliva utanför sin konfortzon och som nu bli glatt överraskad. I det här handlar det inte om att jag blev mer såld på SciFi utan på de underbara miljöbeskrivningarna. Jag kommer ihåg när jag lyssnade på John Ajvide Lindqvist Låt den rätte komma in. Måste erkänna att jag var lite skeptiskt till vampyrgrejen men blev helt bländad över miljöbeskrivningarna. Det var som att förflytta sig till Blackeberg tidigt 80-tal. Det är samma känsla jag har här, att förflytta sig i tiden med tidsmaskiner kan man för min del ha och mista men det är miljöbeskrivningarna som gör hela serien tycker jag. Jag tycker inte att det känns som det var så länge sedan det var 1986. Men efter den här serien inser man det. Före Globen, Berlinmurens fall, mobiltelefoner, Palme mordet. Författaren målar upp miljöerna och detaljerna suveränt. Det är lika intressant när huvudpersonen är i 1986 men kanske ännu mer intressant när han är i 2017. Att gå direkt från telefoner med sladd till en konstig blank platta som visar knivskarpa bilder när det ringer visar väldigt tydligt att vårt liv har ändrats väldigt mycket sedan 1986. Det är dom kontrasterna jag tycker serien visar riktigt riktigt bra. Det är klar att den också finns en spännande handling, men med riska för att låta tjatig så är det miljöbeskrivningarna jag faller för här.
Jag har förstått att det är en populär serie och med tanke på slutet så kan vi nog räkna med en säsong 2 här.
Monster är en spännande deckare med många vändningar. Jag har lyssnat på del 1 till 4 i ett svep. Jag gillar greppet att dela upp böcker i avsnitt ala TV serie, men i det här fallet förstod jag inte riktigt varför. Det normala är ju att hålla spänningen och intresset uppe så man ska vilja kasta sig över nästa avsnitt. Här finns spänningen oavsett uppdelning. Vi får följa en familj med skyddad identitet i en mindre norsk kust stad. Den börjar med en rivstart, i det första kapitlet skräms dottern, pappan blir överfallen och mamman föder ett barn. Så för det behöver vi också poliser. Det i form av den sjukskrivne Ole och den kloke och likeable Cecile, men vi möter även stad med människors rädsla för det okända i form av romska tiggare. Boken/serien har ett antal sidostorys, med utan att kännas spretig. Så för min del får det gärna komma ett par avsnitt till.
Vem är den bästa uppläsaren? Det är den eviga frågan i ljudbokskretsar och att komma fram till ett entydigt svar är nog inte möjligt. Vad som kännetecknar en bra uppläsere kan vara en behaglig röst, förmågan att ställa om mellan karaktärer men det hänger lika mycket på att rösten ska passa boken.
Så hur gör man då för att ta reda på vem som är den bästa uppläsaren? Jag har sammanställt en lista utifrån de över 1100 böcker jag lyssnat på och betygsatt de senaste 15 åren. För att det ska gå att jämföra på ett bra sätt har jag satt gränsen att jag måste ha lyssnat på minst 3 böcker för att uppläsaren ska få vara med på listan. Det gör att uppläsare med medelbetyget 5 av 5 där jag bara lyssnat på en eller två böcker faller bort. Där hittar vi uppläsare som Lennart Jähkel och Jonas Karlsson.
Nedan har ni min, efter varje namn står medelbetyget och antalet böcker jag lyssnat på men uppläsaren inom parantes.
1. Jonas Malmsjö 4,43(21)
2. Thomas Hanzon 4,33(6)
3. Peter Andersson 4,15(20)
4. Peder Falk 4,11(9)
5. Stefan Sauk 4,09(45)
6. Björn Bengtsson 4,00(7)
7. Björn Granath 4,00(6)
8. Jacob Nordenson 4,00(3)
9. Johan Rabaeus 4,00(3)
10. Maria Samuelsson 4,00(3)
11. Niklas Falk 4,00(6)
12. Ola Rapace 4,00(3)
13. Shanti Roney 4,00(3)
14. Tomas Bolme 4,00(48)
15. Christian Fex 3,89(9)
Ska jag analysera min egen lista så kan jag konstatera ett par saker:
Det går trender i vilka uppläsare som får de nya och heta titlarna. För tio år sen var det uppläsarnas grand old men Thorsten Wahlund som fick de uppdragen. Han är den uppläsare jag lyssnat på flest böcker med, 78 st. Under en period var det Stefan Sauk(45 böcker) och Katarina Ewerlöf(64 böcker) och för några år sen var det Jonas Malmsjö. Vem det är nu vet jag inte. Men en sak är säker att konkurrensen är betydligt hårdare nu än när Thorsten Wahlund var herren på täppan.
Listan speglar vilka böcker jag lyssnar på. Det finns en stor avsaknad av kvinnliga uppläsare på listan. Något som beror på att manliga inläsare oftare får läsa manliga författare som i sin tur skriver om manliga karaktärer. Det här får jag försöka ändra på genom att börja lyssna på fler kvinnliga författare.
Listan saknar många bra namn. Skulle jag få frågan vem min favorituppläsare är så skulle nog svaret vara Magnus Roosmann och han först på plats 21. Något som beror på att han läser in så pass många böcker som jag lyssnar på.
Sist måste jag påpeka att mina betyg är ett helhetsbetyg på upplevelsen, boken + uppläsaren. Vilken gör att listan kanske inte är helt korrekt, men det är den bästa sanning jag kan presentera, utifrån mina ljudboksupplevelser.
Du som läser detta har troligen en helt annan lista över favoriter. Du får gärna dela med dig av din lista i kommentarsfältet nedan.
Klicka på taggarna nedan för att se recensioner för uppläsarna.
ljudboksbloggen.com 