Monster är en spännande deckare med många vändningar. Jag har lyssnat på del 1 till 4 i ett svep. Jag gillar greppet att dela upp böcker i avsnitt ala TV serie, men i det här fallet förstod jag inte riktigt varför. Det normala är ju att hålla spänningen och intresset uppe så man ska vilja kasta sig över nästa avsnitt. Här finns spänningen oavsett uppdelning. Vi får följa en familj med skyddad identitet i en mindre norsk kust stad. Den börjar med en rivstart, i det första kapitlet skräms dottern, pappan blir överfallen och mamman föder ett barn. Så för det behöver vi också poliser. Det i form av den sjukskrivne Ole och den kloke och likeable Cecile, men vi möter även stad med människors rädsla för det okända i form av romska tiggare. Boken/serien har ett antal sidostorys, med utan att kännas spretig. Så för min del får det gärna komma ett par avsnitt till.
Vem är den bästa uppläsaren? Det är den eviga frågan i ljudbokskretsar och att komma fram till ett entydigt svar är nog inte möjligt. Vad som kännetecknar en bra uppläsere kan vara en behaglig röst, förmågan att ställa om mellan karaktärer men det hänger lika mycket på att rösten ska passa boken.
Så hur gör man då för att ta reda på vem som är den bästa uppläsaren? Jag har sammanställt en lista utifrån de över 1100 böcker jag lyssnat på och betygsatt de senaste 15 åren. För att det ska gå att jämföra på ett bra sätt har jag satt gränsen att jag måste ha lyssnat på minst 3 böcker för att uppläsaren ska få vara med på listan. Det gör att uppläsare med medelbetyget 5 av 5 där jag bara lyssnat på en eller två böcker faller bort. Där hittar vi uppläsare som Lennart Jähkel och Jonas Karlsson.
Nedan har ni min, efter varje namn står medelbetyget och antalet böcker jag lyssnat på men uppläsaren inom parantes.
1. Jonas Malmsjö 4,43(21)
2. Thomas Hanzon 4,33(6)
3. Peter Andersson 4,15(20)
4. Peder Falk 4,11(9)
5. Stefan Sauk 4,09(45)
6. Björn Bengtsson 4,00(7)
7. Björn Granath 4,00(6)
8. Jacob Nordenson 4,00(3)
9. Johan Rabaeus 4,00(3)
10. Maria Samuelsson 4,00(3)
11. Niklas Falk 4,00(6)
12. Ola Rapace 4,00(3)
13. Shanti Roney 4,00(3)
14. Tomas Bolme 4,00(48)
15. Christian Fex 3,89(9)
Ska jag analysera min egen lista så kan jag konstatera ett par saker:
Det går trender i vilka uppläsare som får de nya och heta titlarna. För tio år sen var det uppläsarnas grand old men Thorsten Wahlund som fick de uppdragen. Han är den uppläsare jag lyssnat på flest böcker med, 78 st. Under en period var det Stefan Sauk(45 böcker) och Katarina Ewerlöf(64 böcker) och för några år sen var det Jonas Malmsjö. Vem det är nu vet jag inte. Men en sak är säker att konkurrensen är betydligt hårdare nu än när Thorsten Wahlund var herren på täppan.
Listan speglar vilka böcker jag lyssnar på. Det finns en stor avsaknad av kvinnliga uppläsare på listan. Något som beror på att manliga inläsare oftare får läsa manliga författare som i sin tur skriver om manliga karaktärer. Det här får jag försöka ändra på genom att börja lyssna på fler kvinnliga författare.
Listan saknar många bra namn. Skulle jag få frågan vem min favorituppläsare är så skulle nog svaret vara Magnus Roosmann och han först på plats 21. Något som beror på att han läser in så pass många böcker som jag lyssnar på.
Sist måste jag påpeka att mina betyg är ett helhetsbetyg på upplevelsen, boken + uppläsaren. Vilken gör att listan kanske inte är helt korrekt, men det är den bästa sanning jag kan presentera, utifrån mina ljudboksupplevelser.
Du som läser detta har troligen en helt annan lista över favoriter. Du får gärna dela med dig av din lista i kommentarsfältet nedan.
Klicka på taggarna nedan för att se recensioner för uppläsarna.
Jag har följt Arne Dahl sedan första boken om A-gruppen. Det som jag tycker kännetecknar hans böcker är att han skriver deckare med finess. Men ibland blir det lite för mycket finess. För det finns en risk att författaren tappar sina läsare om historien blir för komplex. Då har vi kommit fram till tredje delen i serie om Sam Berger och Molly Blom kan jag känna att Dahl ibland använder lite för mycket finess. Till skillnad från böckerna om A-gruppen som var fristående böcker så bygger den här serien väldigt mycket på de tidigare böckerna i serien. Då det var över ett år sen jag lyssnade på Inland så tog det mig en fjärdedel av boken innan alla händelser och vem som var vem föll på plats. Det skulle vara näst intill omöjligt att kunna ta till dig den här boken utan de två tidigare. Det finns både för och nackdelar med ett sådant upplägg. Du kan få en mer komplex historia men du har svårt att få med sig nya läsare.
Boken är spännande när man väl kommer in i den. Dahl skriver bra och med ett tempot som inte är speciellt högt, men det är bra för att man ska hinna reflektera över det som händer. Jag kommer troligtvis kasta mig över en fjärde bok i serien också, men mer av gammal vana än att jag är så intresserad av hur det går för Sam och Molly.
Hur man bedömer en bok eller en film har väldigt mycket med förväntningar att göra. Dag Öhrlunds Domaren är en av de böcker jag sett fram emot mest på senast tiden, så min bedömning och betyg kommer att speglas av det. I det här fallet är det också ofrånkomligt att dra paralleller till böckerna om Silfverbielke. Den första boken, En nästan vanlig man, i den serien ligger fortfarande på min all-time-top-5 lista. Det var en bok som kom med något nytt och spännande. Men desto längre serien höll på och desto vidrigare saker Silfverbielke hittade på desto mer blasé blev jag. Så när den sista boken i serien kom i somras så passerade den mig med en axelryckning, inte för att det inte var en spännande och bra bok utan för att mycket kändes som upprepningar. Så då blev förväntningarna på en kvinnlig variant av Silfverbielke naturligtvis högt ställda, speciellt efter att jag sett Öhrlund i morgon-tv säga ”Folk frågar om jag inte är rädd för Silfverbielke. Nä honom skulle jag kunna hantera med vänsterhanden. Men Suzanne(huvudpersonen i Domaren) är jag livrädd för varje sekund”
Och visst är det kittlande att vända på könsbegreppen ibland. Men jag tycker inter riktigt det fungerar i det här fallet. Det kanske beror på att en psykopatisk man kommer undan med mer saker än en psykopatisk kvinna i allmänhetens ögon. För när Silfverbielke var grym och elak tyckte jag att det fanns en spänning och farsination medan när Suzanne t.ex. är elak mot sina egna barn känner jag bara avsmak.
Vi får följa domaren Suzanne och prästen Jessica, två kvinnor med yrken som båda är ställda högt över alla misstankar. Nej för inte kan en domare och en präst gå runt och mörda människor till höger och vänster. Men det är precis vad det kan. I första kapitlet får vi veta hur Suzanne knuffar sin syster som stjäl för mycket uppmärksamhet av föräldrarna över ett stup och så fortsätter det.
Jag har verkligen funderat vad det är jag saknar i boken och kommit fram till att i böckerna om Silfverbielke fanns det också en god kraft i form av Jacob Colt, något som saknas i den här boken. Visst är boken underhållande men storyn är lite tunn och vissa delar lite väl förutsägbar. Så då jag hoppats på något nytt från Öhrlind känns Domaren bara som fortsättning på Sifverbielke serien, men med nya karaktärer.
Då jag gillar Dag Öhrlunds språk så kommer jag naturligtvis lyssna på de efterföljande böckerna om Suzanne men just nu hoppas jag att hans nästa bok blir en i serien om Truut.
Så skönt att få återse Jonny Lilja, Eva och Gollum och andra lite kantstötta karaktärer. I medfångar, motgångar och ibland hopplöshet får vi följa med i och kring Malmö. Jag gillar hur Lönnaeus gestaltar dem och miljöerna. Om jag ska beskriva Lönnaeus språk är det första ordet som dyker upp i huvudet smutsigt. Det låter kanske inte så bra, men Olle skriver smutsigt. Det är ett språk som inte innehåller några pastellfärger, ett språk som är riktigt bra på att beskriva smärta i stort och i smått. Allt från en mor som förlorat en son till Jonnys osäkerhet när han är kär eller rädd. Men det innehåller också så glimtar av av humor, som när dottern frågar krögaren på den sunkiga pizzerian La Gondola om dom bara har burkchampinjoner pizzorna och får svaret att ”nä inte på dom utan svamp”. Vad det gäller historien så tar den sig avstamp i det mycket aktuella ämnet bilbränder. Boken börjar med att två unga killar från stadens utsatta delar sätter eld på en bil och det visar sig att det låg en tiggare i bilen. När andra tiggare försvinner riktas sökarljuset åt andra håll, speciellt då det visar sig att tiggaren höll ett smycke med en torshammare i handen. Jag tyckte under stora delar av boken att kopplingen med torshammaren kändes lite banal men även det får sin förklaring.
Slutligen måste jag hylla Christian Fex uppläsning. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var lite ovant med den breda skånskan första gången jag hörde hans uppläsning av Lönnaeus böcker. Nu skulle jag bli upprörd om någon annan skulle läsa in böckerna. Skön skånska, men även bra när han gestaltar stockholmska SÄPO män och libanesisk krögare. Som ni förstår gillar jag den här boken.
Vissa böcker är svåra att få grepp om. För trots att det här är tredje boken i serien om Nicholas Warg så får jag inte grepp om den. Men eftersom jag ändå tar mig tiden att lyssna på tre böcker, och kommer säkert lyssna på en fjärde om det kommer en så måste det ju finnas något där. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. För samtidigt som det är en spännande bok, aktuella och internationella kopplingar och med en huvudperson man känner sympati med så suger den inte tag i mig. Den här historien innehåller både flyktingungdommar som ska hjälpa till att förhindra terrordåd och en försvunnen rikemannsdotter i Thailand med kopplingar till storaffärer. Jättespännande historier och handling, men boken griper ändå inte tag i mig. Ibland kanske man bara ska acceptera det och gå vidare med nästa bok. För övrigt ännu en bra inläsning av Magnus Roosmann, trots att det står Stefan Sauk på omslaget.
Tidigare i somras lyssnade jag på Lee Childs bok nummer 22 om Jack Reacher, då konstaterade jag att det inte är många bokserier som håller så länge. Men det finns minst en till, Michael Connellys serie om Harry Bosch. Precis som Reacher är Bosch inne på bok nr 22 och likheterna upphör inte där. De senaste böckerna om dessa ärrade herrar handlar om ett växande problem i USA, beroendet av smärtstillande mediciner. Förutom historien om smärtstillande mediciner där en far och son på ett apotek blir kallblodigt mördare ställs Bosch heder som polis på spel. I det spelet får Bosch hjälp av sin halvbror Mickey Haller. Något han verkligen behöver. Dessa två historier löper parallellt genom boken och håller på det sättet spänningen uppe enda till slutet. Connelly är en mycket produktiv författare som skriver deckare som är svåra att lägga ifrån sig. Därför är det svårt att säga att någon av hans böcker sticker ut men den här är riktigt bra bok. Jag har aldrig var i Los Angeles men efter alla Connelly böcker så känns det som jag skulle hitta hitta ganska bra där. För att fortsätta dra paralleller till böckerna om Reacher är det Magnus Roosman som läser in den här boken. Det skulle kännas väldigt konstigt om någon annan gestalta Harry Bosch, eller Jack Reacher.
Det är nästan så att man skäms att erkänna att man är intresserad eller kanske fascinerad av seriemördare. Ett dråp kan ske nästan av misstag. Ett planerat mord kan ske i vrede. Men vad är det som får dessa män, för det är nästan bara män, att utföra den av mänskligheten betraktat som det värsta brottet om och om igen. Pedro Alonso Lopez, Monstret från Anderna, kan vara världens värsta av dessa. Han har enlig egen utsago mördat över 300 unga flickor i Ecuador, Peru och Colombia under 3 år på 70-talet och det med sina bara händer. 300 flickor på tre år, det är två mord per vecka, i tre år. Det som fick mig att börja lyssna på den här boken är inte att höra snaskiga detaljer om hur han gick till väga att mörda utan varför han gjorde det. Vad får en människa att begå alka dessa avskyvärda brott. Historien berättas av journalisten Leone Milton som är en av de få journalister som har fått intervjua Pedro. Det var ett brev han skrev till Pedro som gav honom möjligheten. Ett väldigt personligt och utlämnande brev. Så parallellt med Pedros hemska historia får vi även i viss mån Leones. Får vi då svar på frågan varför? Både ja och nej, för även om han ger sin förklaring, som i viss mån är begriplig så är handlingarna ändå för grymma för att förstå. Jag är som sagt motvilligt fascinerad och historien är lite annorlunda berättad för att vara en True Crime historia. Att höra hur kallsinnigt Pedro berättar om vissa mord och de bakomliggande orsakerna gör att det går kalla korar på ryggen. Klart värd att lägga fyra timmar på.
I den första boken, Raseri, drabbades Sverige av ett utbrott av ett virus som förvandlar vanliga människor till mördarmaskiner. Vi fick följa poliserna Erik och Karin med flera under det första dygnet efter utbrottet. Jag tycket det var illa ställt med Sverige då, men det var bara början. I den här nya boken får vi följa hur livet går från det överraskande kaoset vid utbrottet till någon form av vardag. Det kan ju låta som att serien skulle tappa fart, men icke. För även om boken inte har en röd tråd likt en mordgåta som ska lösas så händer det saker hela tiden. Flera av dom frågor jag hade efter första delen fick sina svar på i den här delen. Bl.a. får vi veta mer om vad som ligger bakom viruset och spridningen. Ludvig Josephsson är en ny bekantskap som uppläsare men gör en stabil uppläsning. Jag är kanske har fallit pladask för ”zombie-genren” men skulle inte tveka att lyssna på fler liknande böcker.
Jag måste börja med att säga att jag inte brukar lyssna på den här typen av böcker. Det närmaste jag läst tidigare är nog Cujo av Stephen King, och det är nog 30 år sen. Så min inställning när jag började lyssna var nog gubbigt skeptiskt. Men det tog boken snabbt ur mig när dom första ”smittade” började slå till. För det här är en riktigt spännande bok. Efter ett utbrott med ett mycket smittsamt virus förvandlas vanliga och fredliga människor till mördarmaskiner. Med ett ursinnigt raseri ger de sig på ont anade personer. Vi får följa MMA fightern Pontus, poliserna Erik och Karin i kampen mot dom ”smittade” och jakten att hitta Eriks fru och dotter. Det är en historia om att man är sig själv närmast samtidigt som man är polis med ett uppdrag. För hur beter man dig när medmänniskor blir galna. I en bok som är en dystopi ska man väl inte ställa för många frågor om verklighetsförankring, men jag funderar ändå över hur smittan kunde sprida sig så snabbt och med den stora geografisk spridning. Boken är lite grabbig ibland när vi går den kompletta beteckningen på vapen och bilmodeller, det kunde jag klarar mig utan. Det är ändå bara småsaker i den här fartfyllda bok som är svår att sluta lyssna på. Jag har kanske in blivit frälst på genren, men jag vill gärna veta hur det går för Erik och dom andra så kommer jag att ge mig på den andra delen, Törst, i serien.
ljudboksbloggen.com 