En pojke blir brutalt mördad och skändad i en liten amerikansk stad. Baseboll tränaren, tränare T, som alla känner blir sedd av ett halvdussin av varandra oberoende vittnen vid mordplatsen. Enkel fall, utredare Anderson gör en stor sak att arrestera tränaren mitt i en avgörande basebollmatch inför hela staden. Problemet är bara att tränaren varit och lyssnat på en föreläsning med Harlan Coban i grannstaden flera mil därifrån samtidigt som mordet begåtts. Hur kan en man vara på två ställen samtidigt? Det är upprinnelsen och frågan den här boken handlar om. Det här är en lång och detaljrik bok. Jag gillar Kings suggestiva sätt att skriva och Jonas Malmsjös lite släpiga röst förstärker det på ett fantastiskt sätt. Jag har gillar Stephen Kings senaste böcker som varit deckare med lite verklighetsförankring, som t.e.x. Mr Mercedes. I den här boken faller han tillbaka till övernaturliga. Något jag har lite svårt för, men försöker lära mig. Så plus för språket och uppläsningen och ett litet minus för upplösningen.
Vem är den bästa uppläsaren? Det är den eviga frågan i ljudbokskretsar och att komma fram till ett entydigt svar är nog inte möjligt. Vad som kännetecknar en bra uppläsere kan vara en behaglig röst, förmågan att ställa om mellan karaktärer men det hänger lika mycket på att rösten ska passa boken.
Så hur gör man då för att ta reda på vem som är den bästa uppläsaren? Jag har sammanställt en lista utifrån de över 1100 böcker jag lyssnat på och betygsatt de senaste 15 åren. För att det ska gå att jämföra på ett bra sätt har jag satt gränsen att jag måste ha lyssnat på minst 3 böcker för att uppläsaren ska få vara med på listan. Det gör att uppläsare med medelbetyget 5 av 5 där jag bara lyssnat på en eller två böcker faller bort. Där hittar vi uppläsare som Lennart Jähkel och Jonas Karlsson.
Nedan har ni min, efter varje namn står medelbetyget och antalet böcker jag lyssnat på men uppläsaren inom parantes.
1. Jonas Malmsjö 4,43(21)
2. Thomas Hanzon 4,33(6)
3. Peter Andersson 4,15(20)
4. Peder Falk 4,11(9)
5. Stefan Sauk 4,09(45)
6. Björn Bengtsson 4,00(7)
7. Björn Granath 4,00(6)
8. Jacob Nordenson 4,00(3)
9. Johan Rabaeus 4,00(3)
10. Maria Samuelsson 4,00(3)
11. Niklas Falk 4,00(6)
12. Ola Rapace 4,00(3)
13. Shanti Roney 4,00(3)
14. Tomas Bolme 4,00(48)
15. Christian Fex 3,89(9)
Ska jag analysera min egen lista så kan jag konstatera ett par saker:
Det går trender i vilka uppläsare som får de nya och heta titlarna. För tio år sen var det uppläsarnas grand old men Thorsten Wahlund som fick de uppdragen. Han är den uppläsare jag lyssnat på flest böcker med, 78 st. Under en period var det Stefan Sauk(45 böcker) och Katarina Ewerlöf(64 böcker) och för några år sen var det Jonas Malmsjö. Vem det är nu vet jag inte. Men en sak är säker att konkurrensen är betydligt hårdare nu än när Thorsten Wahlund var herren på täppan.
Listan speglar vilka böcker jag lyssnar på. Det finns en stor avsaknad av kvinnliga uppläsare på listan. Något som beror på att manliga inläsare oftare får läsa manliga författare som i sin tur skriver om manliga karaktärer. Det här får jag försöka ändra på genom att börja lyssna på fler kvinnliga författare.
Listan saknar många bra namn. Skulle jag få frågan vem min favorituppläsare är så skulle nog svaret vara Magnus Roosmann och han först på plats 21. Något som beror på att han läser in så pass många böcker som jag lyssnar på.
Sist måste jag påpeka att mina betyg är ett helhetsbetyg på upplevelsen, boken + uppläsaren. Vilken gör att listan kanske inte är helt korrekt, men det är den bästa sanning jag kan presentera, utifrån mina ljudboksupplevelser.
Du som läser detta har troligen en helt annan lista över favoriter. Du får gärna dela med dig av din lista i kommentarsfältet nedan.
Klicka på taggarna nedan för att se recensioner för uppläsarna.
Jens Lapidus är inne på tredje delen i serien om advokaten Emelie och kåkfarare Teddy. Till skillnad från andra bokserier så är huvudpersonen/personerna inte så tydliga i den här serien. Men just det är ju typiskt Jens Lapidus, det att inte följa normer hur man ska göra. Och det blir det som gör hans böcker intressanta och relevanta.
Det tog ett par timmar att komma in i boken, många personer med många och invecklade relationer. Men när det börjar klarna är man somvanligt fast och slutuppgörelsen är riktigt bra. En annan sak är att både förortskids och toppchefer kan göra fel, bete sig illa men lika gärna göra gott. Det är handlingarna som avgör.
Nesbø är en av de bästa deckareförfattarna i Norden, om inte den bästa. Nu har han kommit över den magiska gränsen tio böcker i serien om Harry Hole. Det normala är att det börjar gå på tomgång då. Men tomgång är inte ett ord som kommer upp i huvudet när man lyssnar på den boken. Trots att den är över 21 timmar. Boken är som en rysk docka. När man tror att man hittat lösningen upptäcker man en docka till. Så håller det på fram till sista meningen. Ett beprövat grepp är att låta huvudpersonens närmaste utsättas för faror och dramatiska händelser, allt för att göra karaktärerna mer mänskliga. Något Nesbø också använder. Men till skillnad från flera av hans kollegor i branschen blir det bara en bihistoria, det är fortfarande deckarhistorien som är huvudhistorien. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör Hole böckerna så spännande, men att dom är välskrivna och innehåller minst ett hämskt mord/tortyr redskap kan vara två anledningar.
Jonas Malmsjö gör en riktigt bra uppläsning med sin lugna och nästan lite släpiga röst som passar väldigt bra till Hole och hans lite lite gråmulna värld.
Skönt att paret Keppler är tillbaka med en Joona Linna bok efter varit ute och famlat med Playground. Det här är en tät och spännande seriemördartriller.
Men det känns som om den här boken redan är skriven. Utan att avslöja för mycket så är grundstoryn att en mordserie utlöses, den har kopplingar till en händelse 30 år bakåt i tiden med upprinnelse på en internatskola utanför Stockholm(känns det igen?)
Jag tycker också att det lätt blir lite för spektakulärt när man ska skildra seriemördare. En fälla Keppler också är väldigt nära att gå i.
Hade inte boken varit så välskriven hade den lätt blivit ointressant. Men missförstå mig rätt, boken är spännande.
Efter att Sir Alex Ferguson sett sitt Manchester United vinna Premier League för 13:e gången under sina tjugosju år som tränare för klubben, meddelade Fergie att han avgår som lagets tränare våren 2013. Nu berättar han för första gången öppenhjärtligt hur klubben förvandlas till en stormakt inom världens största sport.
Fram träder en faderligt omhändertagande tränare med patriarkal disciplin där lojalitet belönas och utmanare kritiseras och bestraffas. En stämning i omklädningsrummet där lagets bästa alltid går före en enskilds spelares girighet och egenintresse.
Sprängfylld av anekdoter om hur han lyckas uppnå klubbens ambitiösa målsättning och om hur det var att jobba med världsstjärnor som David Beckham, Cristiano Ronaldo, Ruud van Nistelrooy, Rio Ferdinand, Roy Keane och Wayne Rooney.
Min kommentar: Jag har påpekat det förut i den här bloggen att jag inte är någon proffsrecensent. Det gör att det ibland är svårt att skilja på bok och person. I det är fallet kan jag beundra Fergusons fotbollsmässiga framgångar men har inga sympatier med laget han tränat. Lägg till det att jag har svårt att beundra personer som använder utskällningar som metod att leda. Med det sagt kan vi börja koncentrera oss på historierna i boken. Jag har följt engelsk fotboll under hela Fergusons Premier League karriär vilket gör den här boken till en lång bakom-kulisserna resa. Förutom Class of ’92 spelarna(Nicky Butt, Paul Scholes, Gary Neville and Ryan Giggs) är det nästan bara Henke Larsson som får enbart lovord. De flesta andra få någon släng av sleven från Sir Alex, oftast efter att de lämnat United. Det här är en måste bok för oss fotbollsälskare.
När en Oslopolis hittas mördad vid samma datum och på samma plats där han många år tidigare utrett ett mord kan det knappast betraktas som en slump. Och när samma sak drabbar två andra poliser inom loppet av några månader är mönstret lika tydligt som skrämmande. Inget av de gamla brotten blev någonsin uppklarat. En brutal mördare med bestialiska metoder går lös. Polisen står helt utan spår och, vad värre är, de saknar sin allra bästa utredare. Samtidigt ligger en svårt skadad man i koma på sjukhuset. Ingen får veta hans namn. Inte ens de vaktande poliserna får komma patienten nära.
Min kommentar: Under tiden jag lyssnade på boken försökte jag sätta fingret på vad det är som gör Nesbøs böcker så mycket bättre än andra deckare. Storyn är naturligtvis bra, i det här fallet väldigt invecklad(vilket är ett vågspel om man inte får ihop det på slutet) men bra storyn finns det fler av. Det jag kom fram till är blandningen mellan den tuffa jargongen och de trovärdiga personberskrivningarna. En sak som bidrar till den trovärdiga personbeskrivningen är att huvudbersonen Harry är långt ifrån perfekt. Själv har jag inga erfarenheter av inre demoner eller sug efter alkohol men Nesbøs beskrivningar av Harrys kamp känns i mina oskuldsfulla amatör öron mycket trovärdiga, och det är ju det som det hela går hela går ut på, att jag som lyssnar på det ska tro på det. Sammanfattningsvis ännu en spännande deckare från vårt västra grannland, kryddad med en bra uppläsning av Jonas Malmsjö.
Denna gång tar Brown med oss till hjärtat av Italien och en värld inspirerad av litteraturhistoriens kanske mest kända episka mästerverk – Dantes Inferno. ”Även om jag läste Dante som ung student var det inte förrän nyligen, då jag gjorde efterforskningar i Florens, som jag kom att förstå den enorma betydelse som Inferno har haft ända in i vår tid”, förklarar Brown. I Inferno får vi återigen följa Harvard-professorn, Robert Langdon, när han ställs inför en blodisande fiende och kämpar för att lösa en mystisk gåta, som drar in honom i en konspiration där klassisk konst och futuristisk vetenskap spelar huvudrollerna. I sin jakt på svaren vänder sig Langdon till Dantes mörka epos för att finna information och det blir en frenetisk kamp mot klockan när han måste avgöra vem som går att lita på – och lyckas lösa gåtan – innan världen som vi känner den upphör att existera…
Min kommentar: Efter att jag lyssnat på en bok med bra miljöskildringar vill man gärna åka till platserna från boken. Efter en Connelly bok vill man till LA och efter Änglar och Demoner till Rom. Efter den här boken är det Florens, Venedig och Istanbul som står på reseönskelistan. För en gång skull slår det in. Om en vecka åker jag till Venedig och får följa i Robert Langdons fotspår.
I mina ögon är Dan Brown som en skicklig illusionist helt i linje med Joe Labero. Det han gör är att han blandar djupa detaljkunskaper inom två kunskaps områden vitt skilda från varandra, kultur och vetenskap. Det är få personer har djupa inom båda de områdena. Vilket gör det lättare att få till illusionen. Som exempel på när han har gjorde det mindre bra var i Digital Fortress/Gåtornas palats. Det handlar om IT säkerhet där jag personligen hade lite kunskap i ämnet. Då var det svårare att få till illusionen och följaktligen gillade jag boken lite mindre.
Trots att jag låter lite negativ så måste man ändå erkänna, man vill bli lurad. Speciellt av en välskriven och spännande bok som den här.
En ung man hittas gående på en hög järnvägsbro en kall vinternatt i Stockholm. Han har legionärssjukan och är svårt nerkyld. På Södersjukhuset visar det sig att han är dödförklarad sedan sju år. Mannen var ett av seriemördaren Jurek Walters sista offer innan han greps av Joona Linna. Jurek Walter dömdes till rättspsykiatrisk vård och total isolering. Var har den unge mannen befunnit sig hela tiden? Hans oväntade vittnesmål gör att det gamla fallet måste tas upp igen. Det är bråttom. Någon måste ta sig in och vinna seriemördarens förtroende.
Min kommentar: Det här är kanske inte den bästa Joona Linna boken men det säger inte så mycket. Paret Ahndoril håller en mycket högnivå vad det gäller spänning. Det är intressant hur man kan hålla ihop och koppla tillbaka till händelser i tidigare böcker. Det som gör att det kanske inte är någon av det bästa är att den stundvis känns lite overklig i vissa händelser.
Harry Hole kommer tillbaka från Hongkong efter tre år. Han återvänder med ett enda ärende: att undersöka ett i praktiken uppklarat mord i narkotikamiljö eftersom han vägrar tro att polisen gripit rätt gärningsman. Han får snart träffa den misstänkte mördaren. Det är en pojke på arton år som han inte har sett på länge och knappt känner igen Oleg, sonen till Harrys stora kärlek Rakel. I Oslo har polisen samordnat en stor insats mot narkotikaförsäljningen på gatorna och lyckats minska heroinet kraftigt. Men i dess ställe har fiolin dykt upp, en drog som ger färre dödsfall men är desto mer beroendeframkallande. Det som från början såg ut som ett vanligt drogrelaterat mord växer till en omfattning som Harry inte kunnat förutse. Ett välorganiserat, våldsamt och väldigt farligt nätverk styr Oslo med järnhand. Ingen vill komma i deras väg och ingen vill avslöja något om dem eftersom det är med livet som insats. Men alla spår pekar i en riktning till mycket högt uppsatta personer i staden.
Min kommentar: Vem som sitter på den svenska(eller nordiska) deckar tronen har skiftat genom åren. Från Sjövall/Wahlöö, via Guillou, Nesser, GW Persson och Anne Holt. Men just nu skulle jag sätta kronan på Nesbøs huvud. Trots att Hole har alla typiska deckar attribut som försupen (ex) polis med stort rättspatos lyckas Nesbø höja sig över mängden. Efter att ha sett filmen Huvudjägarna måste han ha en lång kö med filmskapare utanför dörren som vill göra filmer av hans andra böcker. Gengångare kanske inte är den bästa Hole boken men de är ändå värd sin 5:a.
ljudboksbloggen.com 