Dag Öhrlund – Domaren

Hur man bedömer en bok eller en film har väldigt mycket med förväntningar att göra. Dag Öhrlunds Domaren är en av de böcker jag sett fram emot mest på senast tiden, så min bedömning och betyg kommer att speglas av det. I det här fallet är det också ofrånkomligt att dra paralleller till böckerna om Silfverbielke. Den första boken, En nästan vanlig man, i den serien ligger fortfarande på min all-time-top-5 lista. Det var en bok som kom med något nytt och spännande. Men desto längre serien höll på och desto vidrigare saker Silfverbielke hittade på desto mer blasé blev jag. Så när den sista boken i serien kom i somras så passerade den mig med en axelryckning, inte för att det inte var en spännande och bra bok utan för att mycket kändes som upprepningar. Så då blev förväntningarna på en kvinnlig variant av Silfverbielke naturligtvis högt ställda, speciellt efter att jag sett Öhrlund i morgon-tv säga ”Folk frågar om jag inte är rädd för Silfverbielke. Nä honom skulle jag kunna hantera med vänsterhanden. Men Suzanne(huvudpersonen i Domaren) är jag livrädd för varje sekund”
Och visst är det kittlande att vända på könsbegreppen ibland. Men jag tycker inter riktigt det fungerar i det här fallet. Det kanske beror på att en psykopatisk man kommer undan med mer saker än en psykopatisk kvinna i allmänhetens ögon. För när Silfverbielke var grym och elak tyckte jag att det fanns en spänning och farsination medan när Suzanne t.ex. är elak mot sina egna barn känner jag bara avsmak.
Vi får följa domaren Suzanne och prästen Jessica, två kvinnor med yrken som båda är ställda högt över alla misstankar. Nej för inte kan en domare och en präst gå runt och mörda människor till höger och vänster. Men det är precis vad det kan. I första kapitlet får vi veta hur Suzanne knuffar sin syster som stjäl för mycket uppmärksamhet av föräldrarna över ett stup och så fortsätter det.
Jag har verkligen funderat vad det är jag saknar i boken och kommit fram till att i böckerna om Silfverbielke fanns det också en god kraft i form av Jacob Colt, något som saknas i den här boken. Visst är boken underhållande men storyn är lite tunn och vissa delar lite väl förutsägbar. Så då jag hoppats på något nytt från Öhrlind känns Domaren bara som fortsättning på Sifverbielke serien, men med nya karaktärer.
Då jag gillar Dag Öhrlunds språk så kommer jag naturligtvis lyssna på de efterföljande böckerna om Suzanne men just nu hoppas jag att hans nästa bok blir en i serien om Truut.

Uppläsare: Anna Maria Käll

Betyg: