Efter att Dannehof en gång för alla krossades i förra boken hade jag lite svårt att se hur bokserien skulle kunna fortsätta. Men när den Mossman kontaktar Oxen för att rota i något som skavt i fd PET chefens sko är det igång igen.
Ganska snart visar det sig att vargen, Canis Lupus på latin, har en central betydelse. Vargarnas stigar visar sig också korsa händelserna som orsakade att Margareta Franck förlorade sitt ben.
Så min oro över att historien att skulle vara slut kom helt på skam. Vi känner igen oss i jakten på de korrumperade elementen i det danska samhället.
Det hjälper ju också att jag är svag för smarta hjältar som Oxen. Det tillsammans med Sauks uppläsning ger Lupus av Jens Henrik Jensen fyra av fem i betyg.
Författare som vågar gå nya vägar ska alltid premieras. Att skriva en deckare i Gustav III miljö, är definitivt något nytt.
Boken har ett språk som gör att det känns som som man förflyttar sig till Stockholms skitiga gator i slutet på 1700-talet. Det är nästan omöjligt att inte dra paralleller till Per-Anders Fågelströms Mina drömmars stad även om den utspelade sig 70 år senare.
Boken börjar med att ett illa tilltygat lik hittas i vattnet utanför Södermalm. Där efter berättas historien sen ur fyra olika perspektiv.
Det känns som jag inte är ”först på bollen” vad det gäller den här boken. Den har hyllas av många. Jag kan hålla med om att språket är nyskapande, om man nu kan kalla gammelsvenska nyskapande. Jag håller med om att miljöbeskrivningarna är stundtals fantastiska. Man kan nästan känna hur kallt och fuktigt det är vid spinnrocken på Långholmen. Men…….för det finns ett men, det blir nästan lite för mycket av det goda. Språket och miljöerna överskuggar det mesta vilket gör historien är lite rörig. Så jag inte rycktes med i historien så blir betyget ”bara” en 3:a
Ibland måste man våga prova nya saker, som att göra ljudboksrecensioner i video format.
Ni får gärna komma med ris och ros till mitt nya grepp. Men jag kommer inte släppa det skrivna ordet. Så nedan har ni den ”vanliga” recensionen också.
Jag har nyss avslutat Elizabeth George senaste bok om Lynley och Havers, Det straff hon förtjänar. Det är Georges 20:e bok i serien om Lynley och Havers. Det är inte många författare som håller i en serie så länge, och med sådan kvalité. Spontat kommer jag bara Michael Connolly och Lee Child.
I den här boken får Inspektör Havers och polismästaren Ardery lämna London för den lilla staden Ludlow., där en diakon blivit anklagad för pedofili och när han häktas hittas död i sin cell. Efter Havers lilla äventyr i Italien senast så ligger hon inte på polischefernas topplista. Man skulle kunna säga att det här är hennes sista chans….igen.
Förutom att lösa själva brottet är det här en klassisk kamp mellan det onda och det goda. På den onda sidan har vi har vi polismästaren Isabell Ardery som ogillar Havers som pesten. Det samtidigt som hon brottas med sina alkoholproblem.
På den goda sidan har vi naturligtvis den eviga gentlemannen Thomas Lynley. Det alltid lika charmerande överklassmannen som alltid gör allt för att ingen ska komma i kläm. Och i mitten hittar vi Barbara Havers.
Barbara Havers måste vara en om de bästa karaktärerna som finns i den morderna litteraturen idag. Man kan ju inget annat än älska denna kantiga, opolerade och fullständigt omöjliga kvinnan. Ännu mer älskvärd blir hon när hon i den här boken börjar på steppdans med en kollega. Naturligtvis som en elefant i den berömda glasbutiken.
Den här serien har haft ett antal olika uppläsare. De flesta jag lyssnat på är med Katarina Everlöf som passar väldigt bra. Den här gången är det Tomas Norström, som gör det helt ok.
Spännande, välskriven, kanske lite i längsta laget men Havers i laguppställningen får Det straff hon förtjänar av Elizabeth George en stark 4:a.
Anders Jallai är en författare som bryter många normer. En sådan sak är att han hoppar fram och tillbaka på tidsaxeln med sin bokserie. Så när vi för nionde gången träffa Anton Modin är vi i mitten på 80-talet. En ung Modin blir då satt att agera livvakt åt Sveriges stadsminister Olof Palme. Allt det under den intressanta tiden precis innan han mördas en kall vinternatt i Stockholm. Det här är varken den första eller den sista boken om teorier om vem och hur Palme mördades. Till skillnad mot många böcker så använder Jallai mordet som en del i en historia och försöker inte trycka ner en mordteori i halsen på oss läsare. Ett annan sätt där han skiljer sig är sättet att blanda fakta och fiktion, allt på ett snyggt och trovärdigt sätt. För mig som gillar nutidshistoria och spännande böcker är det lilla julafton Jallai släpper böcker.
Det här är en bok helt i min smak. Politik, nutidshistoria och spänning. Genom att blanda verklighet och fiktion lyckas Anton Berg få mig att tro stenhårt att det finns en koppling mellan mordet på en kung och en stadsminister med 200 år emellan. Magin ligger i att han läser boken själv. Jag och de flesta förknippar hans röst med trovärdighet i P3 Dokumentärer och podcasten Spår. Det är som om Claes Elfsberg skulle läsa in en bok, skulle ju tro på allt. Men det här är ännu bättre. Jag vill till och med sträcka mig till att säga att det här sättet att kombinera sanning, fiktion och framförallt en inläsare som förknippas med trovärdiga historier är lite av en milstolpe i min ganska långa ljudbokshistoria. Den lilla kritik man kan komma med är att författaren ibland öser på lite för mycket. I boken dyker Palmemordet, U137, Cats Falk, mordet på Anna Lind, Tjernobyl, Svenska Akademin, Mossack Fonseca, Helekopterrånet, Polonium, mordet på Gustav III osv. upp. Men ska man sammanfatta så är det här en spännande historia som framförs på ett trovärdigt sätt.
När John Puller var liten försvann hans mamma spårlöst och nu 30 år senare anklagas hans demenssjuke far, den aktade tre stjärniga generalen, för att vara inblandad i försvinnandet. Samtidigt släpps en mördare ur fängelset. Dom här två historierna löper parallellt genom boken. Sin vana trogen tar Puller hjälp av sin sidekick Veronica Knox i sin jakt på sanningen om sin mor och viljan att rentvå sin far.
Om jag räknat rätt är det här de 28:e boken jag lyssnar på av Baldacci. När t.ex. Lee Child har en och samma huvudperson/serie så använder sig Baldacci av ett antal olika, samtidigt. Något som både har sina för och nackdelar. Just serien om John Puller är nog den som ligger närmast Lee Childs Jack Reacher då båda är, eller har varit, militärpoliser. Jag tycker Puller serien har lite värme i sig i all spänning och våld. Det är Knox och hans relation till sin far som bidrar till det. Just den här boken kanske inte är Baldaccis bästa men han håller en så pass hög nivå när det gäller deckare och spänningsromaner så man blir sällan besviken.
Det är så skönt när huvudpersonen är ett riktigt ärkesvin. Met till skillnad från till exempel Evert Bäckström har Sebastian Bergman självinsikt. Något som gör honom till en av de värsta i klassen. I den här boken jagar Torkel, Vanja och dom andra i Riksmordkommissionen en serievåldtäcktsman i Uppsala. Sebastian Bergman ramlar naturligtvis som vanligt in i utredningen på ett bananskal. Förutom Sebastian så har Hjort/Rosenfeldt lyckas få in ytterligare en in intressant karaktär i serien i form av Billy. Hans närvaro i gruppen gör att man aldrig riktigt kan slappna av. Efter att ha tillbringat min studietid i Uppsala så tycker jag att författarna lyckas fånga den gråa och blåsiga hösten staden på Upplandsslätten riktigt bra. Så check även på miljöbeskrivningarna. Då återstår själva historien, brotten och lösningen. Som i de flesta böckerna i serien så lösningen på brottet som ska lösas relativt komplex. Så spänningen finns kvar fram till sista meningen i boken. Niklas Falks uppläsning ska också ha ett omnämnande. För trots att det var Rolf Lassgård som gestaltade Sebastian Bergman i tv serien så är det Niklas Falk som är min Sebastian Bergman, både röst och bildmässigt.
Jag har gillat Anders De La Mottes böcker sen den första, Geim. Då tycket jag han kom med något nytt. Riktigt snabba deckare i storstadsmiljö. Efter hand har han sänkt tempot och flyttat ut på landet. I den här boken är landet lika med hans hemtrakter i Skåne. En lucianatt 1987 brinner det på dansbanan på den lilla orten och en av de 6 vännerna från den tiden brinner inne. Den tragiska branden splittrar Goonies gänget som dom kallade sig, efter den från den tiden så populära ungdomsfilmen. När Laura återvänder till orten 30 år senare för att begrava och hantera arvet efter sin faster hänger förfarande skuggan efter branden över henne och orten. Det här är en ganska klassisk deckare där hela boken går ut på att får reda på vad som egentligen hände decembernatten 1987. Det är svår att sätta fingret på vad det är som gör att jag inte riktigt går igång på den här historien. För visst är den spännande, aven om det går lite långsamt. Mirja Turstedt gör en bra uppläsning och skapar en mystisk känsla genom hela boken. Det kanske är persongalleriet som känns lite tunt, eller inte så trovärdigt. Jag gilla Laura tycker hon är en intressant kvinna. Men skulle vilja se mer av hennes förmåga att läsa av människor som är hennes ”superkraft”. Har också lite svårt när författare blandar in övernaturliga väsen i berättelsen. Boken är absolut inte dålig men jag kan konstatera att jag är mer svag för De La Mottes snabbare böcker i storstaden än de långsammare på landet.
På en av sommarens varmaste dagar blir Malin Fors kallad till en parkering utanför ett företag. Allt tyder på att en mamma har glömt sin lilla son i sin bilen, med konsekvensen att pojken dör. Trots den massiva stormen på sociala media är det inget brott att vara glömsk i Sverige. Den här tragiska händelsen är startskottet för flera händelser. Kallentoft har nu passerat den magiska gränsen på 10 böcker i samma serie med två. Det är inte så många serier som gör det med värdighet. Men jag tycker att han lyckas hålla Malin, Tove, Zeke och dom andra intressanta fortfarande. En anledning kan också vara att brotten som historierna bygger på inte alltid behöver vara så spektakulära. Jag kan ibland tycka att författare vänder ut och in på dig själva gör att få till det värsta eller grymmaste brotten. Något som sen är svårt att ”ro i hamn” med någon form av trovärdighet. Kallentoft utgår ifrån det enkla och behåller på det sättet trovärdigheten.
De första nio böckerna lästes in av Torsten Wahlund, inget ont om inläsarnas grand old man, men Mirja Turnstedt gör det betydligt bättre. Hon fångar Malins kamp mot spriten och dig själv på ett mycket bra och även det trovärdigt sätt.
Joona Linna är ute ur fängelset men har inte fått börja som riktig polis än. Men efter fynd vid ett mord i Oslo och ett till i Rostock blir han inkallad. Fynden och morden får honom att börja tvivla på om hans ständiga kombattant, seriemördaren Jurek Valter verkligen är död. Jag är ju svag för riktigt smarta och duktiga poliser, som Bosch, Hole och Joona Linna. Men för att dessa poliser ska få visa sig på styva linan måste dom ju ha en värdig motståndare. Lite som Agent Cooper har din Hannibal Lecter i När lamen tystnar. En liknelse som jag tänkt på flera gånger under serien om Joona Linna. Det gäller även liknelsen till Nessbøs böcker om Hole. Det finns en råhet i hur man beskriver mord och andra hemska handlingar som man känner igen från Harry Holes värld. Paret Kepler i kombination med uppläsare Malmsjö har en fantastisk förmåga att göra alla situationer blir spännande och skrämmande. De håller pulsen uppe från start till mål. Så nästan 18 timmar gör att man nästan får träningsvärk. Men samtidigt får man en känsla att dom vill trycka in så mycket i historien så att det nästan ”rinner över”, det blir lite för mycket av det goda. Jag tror att historien skulle må bra med lite lugnare partier också. Som vanligt en bra uppläsning av Jonas Malmsjö.
