Dag Öhrlund – Domaren

Hur man bedömer en bok eller en film har väldigt mycket med förväntningar att göra. Dag Öhrlunds Domaren är en av de böcker jag sett fram emot mest på senast tiden, så min bedömning och betyg kommer att speglas av det. I det här fallet är det också ofrånkomligt att dra paralleller till böckerna om Silfverbielke. Den första boken, En nästan vanlig man, i den serien ligger fortfarande på min all-time-top-5 lista. Det var en bok som kom med något nytt och spännande. Men desto längre serien höll på och desto vidrigare saker Silfverbielke hittade på desto mer blasé blev jag. Så när den sista boken i serien kom i somras så passerade den mig med en axelryckning, inte för att det inte var en spännande och bra bok utan för att mycket kändes som upprepningar. Så då blev förväntningarna på en kvinnlig variant av Silfverbielke naturligtvis högt ställda, speciellt efter att jag sett Öhrlund i morgon-tv säga ”Folk frågar om jag inte är rädd för Silfverbielke. Nä honom skulle jag kunna hantera med vänsterhanden. Men Suzanne(huvudpersonen i Domaren) är jag livrädd för varje sekund”
Och visst är det kittlande att vända på könsbegreppen ibland. Men jag tycker inter riktigt det fungerar i det här fallet. Det kanske beror på att en psykopatisk man kommer undan med mer saker än en psykopatisk kvinna i allmänhetens ögon. För när Silfverbielke var grym och elak tyckte jag att det fanns en spänning och farsination medan när Suzanne t.ex. är elak mot sina egna barn känner jag bara avsmak.
Vi får följa domaren Suzanne och prästen Jessica, två kvinnor med yrken som båda är ställda högt över alla misstankar. Nej för inte kan en domare och en präst gå runt och mörda människor till höger och vänster. Men det är precis vad det kan. I första kapitlet får vi veta hur Suzanne knuffar sin syster som stjäl för mycket uppmärksamhet av föräldrarna över ett stup och så fortsätter det.
Jag har verkligen funderat vad det är jag saknar i boken och kommit fram till att i böckerna om Silfverbielke fanns det också en god kraft i form av Jacob Colt, något som saknas i den här boken. Visst är boken underhållande men storyn är lite tunn och vissa delar lite väl förutsägbar. Så då jag hoppats på något nytt från Öhrlind känns Domaren bara som fortsättning på Sifverbielke serien, men med nya karaktärer.
Då jag gillar Dag Öhrlunds språk så kommer jag naturligtvis lyssna på de efterföljande böckerna om Suzanne men just nu hoppas jag att hans nästa bok blir en i serien om Truut.

Uppläsare: Anna Maria Käll

Betyg:

22 augusti, 2018 5

Olle Lönnaeus – Tiggarens hand

Så skönt att få återse Jonny Lilja, Eva och Gollum och andra lite kantstötta karaktärer. I medfångar, motgångar och ibland hopplöshet får vi följa med i och kring Malmö. Jag gillar hur Lönnaeus gestaltar dem och miljöerna. Om jag ska beskriva Lönnaeus språk är det första ordet som dyker upp i huvudet smutsigt. Det låter kanske inte så bra, men Olle skriver smutsigt. Det är ett språk som inte innehåller några pastellfärger, ett språk som är riktigt bra på att beskriva smärta i stort och i smått. Allt från en mor som förlorat en son till Jonnys osäkerhet när han är kär eller rädd. Men det innehåller också så glimtar av av humor, som när dottern frågar krögaren på den sunkiga pizzerian La Gondola om dom bara har burkchampinjoner pizzorna och får svaret att ”nä inte på dom utan svamp”. Vad det gäller historien så tar den sig avstamp i det mycket aktuella ämnet bilbränder. Boken börjar med att två unga killar från stadens utsatta delar sätter eld på en bil och det visar sig att det låg en tiggare i bilen. När andra tiggare försvinner riktas sökarljuset åt andra håll, speciellt då det visar sig att tiggaren höll ett smycke med en torshammare i handen. Jag tyckte under stora delar av boken att kopplingen med torshammaren kändes lite banal men även det får sin förklaring.

Slutligen måste jag hylla Christian Fex uppläsning. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var lite ovant med den breda skånskan första gången jag hörde hans uppläsning av Lönnaeus böcker. Nu skulle jag bli upprörd om någon annan skulle läsa in böckerna. Skön skånska, men även bra när han gestaltar stockholmska SÄPO män och libanesisk krögare. Som ni förstår gillar jag den här boken.

Uppläsare: Christian Fex

Betyg:

19 augusti, 2018 0

Lindgren/Lindmark – Brännpunkt

Vissa böcker är svåra att få grepp om. För trots att det här är tredje boken i serien om Nicholas Warg så får jag inte grepp om den. Men eftersom jag ändå tar mig tiden att lyssna på tre böcker, och kommer säkert lyssna på en fjärde om det kommer en så måste det ju finnas något där. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. För samtidigt som det är en spännande bok, aktuella och internationella kopplingar och med en huvudperson man känner sympati med så suger den inte tag i mig. Den här historien innehåller både flyktingungdommar som ska hjälpa till att förhindra terrordåd och en försvunnen rikemannsdotter i Thailand med kopplingar till storaffärer. Jättespännande historier och handling, men boken griper ändå inte tag i mig. Ibland kanske man bara ska acceptera det och gå vidare med nästa bok. För övrigt ännu en bra inläsning av Magnus Roosmann, trots att det står Stefan Sauk på omslaget.

Uppläsare: Magnus Roosmann

Betyg:

17 augusti, 2018 0

Michael Connelly – Två sorters sanning

Tidigare i somras lyssnade jag på Lee Childs bok nummer 22 om Jack Reacher, då konstaterade jag att det inte är många bokserier som håller så länge. Men det finns minst en till, Michael Connellys serie om Harry Bosch. Precis som Reacher är Bosch inne på bok nr 22 och likheterna upphör inte där. De senaste böckerna om dessa ärrade herrar handlar om ett växande problem i USA, beroendet av smärtstillande mediciner. Förutom historien om smärtstillande mediciner där en far och son på ett apotek blir kallblodigt mördare ställs Bosch heder som polis på spel. I det spelet får Bosch hjälp av sin halvbror Mickey Haller. Något han verkligen behöver. Dessa två historier löper parallellt genom boken och håller på det sättet spänningen uppe enda till slutet. Connelly är en mycket produktiv författare som skriver deckare som är svåra att lägga ifrån sig. Därför är det svårt att säga att någon av hans böcker sticker ut men den här är riktigt bra bok. Jag har aldrig var i Los Angeles men efter alla Connelly böcker så känns det som jag skulle hitta hitta ganska bra där. För att fortsätta dra paralleller till böckerna om Reacher är det Magnus Roosman som läser in den här boken. Det skulle kännas väldigt konstigt om någon annan gestalta Harry Bosch, eller Jack Reacher.

Uppläsare: Magnus Roosmann

Betyg:

12 augusti, 2018 1

Håkan Nesser – De vänsterhäntas förening

Jag har full förståelse att alla inte gillar Håkan Nessers sätt att skriva. Det skulle nog kunna beskrivas som klurigt, gubbigt och lite långsamt. Ett talande exempel på just detta skulle kunna vara ”Cash is king, en något ålderstigen monark måhända, men still going strong”. Jag gillar det. Förutom ett stort antal fristående romaner har Nesser skrivit två bokserier. Den mest kända om kommisarie Van Veeteren i Mardam och den andra om Gunnar Barbarotti i Kymlinge. Nu möts dom för första gången. Det är som att Jan Guillou skulle låta Carl Hamilton få möta bröderna Lauritzen. Sin vana trogen har Nesser fått till en komplicerad historia. I det här fallet sträcker den sig över flera decennier och över landsgränser. Med utgångspunkt i den fiktiva staden Mardam som ligger någonstans i nordvästra Europa(tror jag) och med förgreningar till Kymlinge som också är en fiktiv stad men som är placerad i södra Sverige. Jag gillar den här historien som har sitt avstamp i en klubb för ett gäng ganska misslyckade killar som råkar ha det gemensamt att de är vänsterhänta. Att sen få in den sedan länge pensionerade Van Veeteren och Barbarotti i utredningen utan att det känns krystat är också snyggt skrivet. Reine Brynolfsson gör en jättebra inläsning men visst saknar man Nessers gnälliga närkingska. Det här är en av de bästa böckerna från Nesser på många år. I serien om Barbarotti är det bara En helt annan historia som slår den.

Uppläsare: Reine Brynolfsson

Betyg:

2 augusti, 2018 1

Bill Clinton, James Patterson – The President is missing

Precis som titeln antyder är det här är spänningsroman i Vita Huset-miljö och med tanke på att den ena av författarna bott i just det huset i åtta år så finns det nog en hel del verklighet i boken. Handlingen där emot är en helt uppdiktad historia om en cyberattack mot det amerikanska samhället. En attack som om det vore verkligt skulle lamslå hela världen. Så boken sätter fingret på hur sårbart vårt moderna digitala samhälle är. Nu tror jag kanske den här historien är lite förenklad men det är ju underhållning som är det viktiga här. Det är en spännande historia i jakten på att stoppa attacken. Vi möter onda och goda terrorister, förrädare i den innersta kretsen och politiskt spel. Det som gör att betyget inte blir högre är att det ibland känns lite för overkligt kring presidenten, trots att Clinton är medförfattare. Jag har lyssnar på boken på engelska och dom har använt sig av det lite annorlunda greppet att använda sig av fem olika uppläsare. Kändes lite märkligt i början men man vande sig.

Uppläsare: Dennis Quaid , January LaVoy , Peter Ganim , Jeremy Davidson , Mozhan Marnò

Betyg:

19 juli, 2018 0

Kjell Ola Dahl – Täcknamn: Hilda

Vi i Sverige har väldigt svårt att sätta oss in i våra okuperade grannländers situation under andra världskriget. Sen vet jag inte om den här boken hjälpte till att sätta oss in i den situationen. Boken är kategoriserad som en kriminalroman, och ja det sker ett mord, som är en central händelse i handlingen men så mycket mer är det inte. Jag tycker att det här är en rörig handling som hoppar mellan andra världskriget, slutet av 60-talet och nu tid, mellan Stockholm och Oslo. Jag väntar mig också att mystiken runt det här mordet ska byggas upp och sen klarna i slutet, men varken det ena eller andra sker riktigt. Nä, det finns betydligt bättre historiska kriminalromaner att spendera sin tid på än den här.

Uppläsare: Maria Lyckow

Betyg:

16 juli, 2018 0

Erik Lewin – Hämndens pris

Det här är en bok jag känner mig lite kluven inför. Boken är ruskigt spännande men den har några saker jag hakar upp mig på. Låt oss börja med dom. Först, namnet på det onda MC gänget, Sons of Beelzebub. Ska låta tufft men låter lite töntigt. Det andra att hjälten Isaac så enkelt kommer i kontakt med en finansiär som så gärna spenderar hundratals miljoner på någon annans krig. Med det sagt så är det här en bok med en smart och handlingskraftig hjälte. Boken tar upp samhällsproblem som kanske är något skruvade men ändå i det lilla realistiska. Vi får följa både Isaac och hans gäng, polisens jakt och media. Det märks att författaren är insatt i detta. Vilket gör handlingen realistisk. Så trots som saker jag hänger upp mig på så väger den spännande handlingen och det höga tempot över och betyget blir en fyra. Avslutningsvis måste sägas att Sauk är som klippt och skuren som uppläsare i den här Hamilton liknande boken.

Uppläsare: Stefan Sauk

Betyg:

9 juli, 2018 1

Mons Kallentoft och Anna Karolina – Falco

Zack Herry är tillbaka i Herkulesseriens femte bok. Även polaren Abdullah och kollegan Deniz är med som vanligt. Men på författarfronten har det hänt en del. Kallentoft har bytt ut Markus Lutteman mot Anna Karolina, känd för sina hårdkokta deckare. Med den utgångspunkten tycker jag hon funkar i Herkulisserien. En serie som jag tycker lyfte med fjärde boken Heroine. I den här boken ställs vår hjälte mot en IS cell, något som ligger lite i tiden. Boken håller ett högt tempo med flera stickspår, men utan att tappa tråden. Precis som med Kallentofts andra polis Malin Fors så kämpar Zack med sitt beroende, en kamp han inte alltid vinner. Jag gillar även hans vänskap med Abdullah, även om den ibland känns lite overklig med tanke på Jacks arbete som polis. Det finns också en tendens att författarna, i sin iver att få till det spektakulära tenderar att tappa lite i trovärdighet. Men det höga tempot och den spännande handlingen gör att man kan bortse från det. En välförtjänt falkfjäder skulle jag också vilja sätta i Björn Bengtsson hatt för hans uppläsning.

Uppläsare: Björn Bengtsson

Betyg :

25 juni, 2018 0

Jussi Adler Olsen – Hon som tackade gudarna

Jag tycker Adler-Olsen tillhör toppskiktet av deckarförfattare i norden. Böckerna om avdelning Q har fart, humor, originalitet och humor. Sen har han skrivit ett antal fristående böcker som är betydligt svårare att få grepp om och den här boken tillhör en av dem. Jag hade skyhöga förväntningar på den här boken och dom infriades inte. Storyn har vissa kopplingar till verkligheten och utspelare sig till största delen i Holland i senare delen av 90-talet. Där kanske det första problemet uppstår. Min koll på holländsk nutidshistoria är lite bristfällig. Ett annat problem är de holländska namnen som ibland är svåra att hålla isär. Jag kan leva med dålig historiekoll och krångliga namn, det är storyn i sig som är det stora problemet. Först huvudpersonen Peter de Boers företag, mycket märklig affärsidé att på konsultbasis förstöra för andra företag. Sen den klassiska, äldre man blir kär i ung exotisk kvinna, känns lite unket. Var det inget som var bra, jo då. Den unga exotiska kvinnan, Nicky Landsaat är bokens stora behållning. Hon känns som en Lisbet Salander light. Trots hennes brokiga uppväxt briljerar hon med sin intelligens. Men överlag håller inte historien för en bok som är över 23 timmar lång.

Uppläsare: Reine Brynolfsson

Betyg:

21 juni, 2018 0