Dom flesta spänningsromaner har ett brott och en tillhörande polisutredning i fokus. Ja det är ett brott med i den här boken men det är annat som är i fokus. Åtminstone till en början. Harlan Coben är en lågmäld mästare av den här typen av spänningsromaner. Jag är imponerad att med ett bra språk kunna skapa spänning på det sättet han gör det. En formulering som den här säger väldigt mycket ”Den som vill se alfahannar i sin naturliga miljö, när de verkligen beter sig som sådana, borde titta på när fäder lägger sig i avkommans laguttagning. Discovery Channel borde filma det.” Som vanligt gör Reine Brynolfsson en bra uppläsning av Cobans böcker.
Ibland kan det vara svårt att sätta fingret på varför man tycker om något eller någon. Vad det gäller den här boken är nog svaret att den är spännande och har en bra grundstory. Vad det gäller Evert Truut är det lite svårare. Evert är ju ett gångbart namn i svenska deckare, tänker då på Bäckström och Grens. Det gör att det är lätt att den här väldigt vanliga komisarien lätt försvinner i mängden. Men det är synd, för det är en man med stort hjärta men ändå med en massa fel och brister. Det är kanske det som gör honom så verklig. Att av kärlek till en son och ett barnbarn kunna totalt byta sina omoderna åsikter/fördomar är en av de saker som gör Truut till en människa att tycka om. Det här är en uymärkt avslutning på ett fantastiskt bokår 2016. När jag räknar efter i min lista har jag hunnit med 93 böcker i år. Och tittar jag tillbaka måste jag nog utse Malin Persson Gilitos Störst av allt till den bästa, mycket för att den var så nyskapande. Men jag kan också konstatera att Dag Öhlund har släppt två böcker i år och båda har jag gett högsta betyg.
Ännu en viktig bok av Markus Lutteman. Efter ett par böcker tillsammans med Mons Kallentoft är han tillbaka med en egen skönlitterär bok. Som hans tidigare böcker så finns det ett viktigt samhällsengagemang som jag beundrar i hanns böcker. Det här är en thriller som spänner över fyra världsdelar med en Arboga grabb i centrum. Något som jag tycker är en extra krydda till boken. Det är imponerande att få ihop en spännande story på handel med noshörningshorn där han belyser att det inte alltid är så enkelt att få stopp på.
En dag får den framgångsrike författaren Tristan Heckscher ett beundrarmejl från Therése, en läsare. Efter en tids mejlande träffas de och inleder ett sexuellt förhållande. Samtidigt börjar Tristan känna sig iakttagen. Han hittar hjulspår utanför sin skrivarstuga och tycker sig skymta någon utanför familjens hem.
Hans förra roman blev en dundersuccé och nu sliter han med uppföljaren. Det går trögt. Hans äktenskap knakar i fogarna och han sover allt oftare över i stugan. Ofta delar han en flaska whisky med sin granne, den tjurige kriminalkommisarien Ewert Truut. Truuts karriär har gått i baklås efter ett misslyckat fall i Stockholm och han är förvisad till skånska landsbygden där han just nu sliter med ett mordfall där offret blivit halshugget
Therése blir snart mer krävande och vill att Tristan ska skilja sig från sin fru. Situationen blir alltmer ohållbar, samtidigt som Therése börjar bete sig allt märkligare. Det börjar gå upp för Tristan att detta inte är någon vanlig otrohetsaffär …
Min kommentar: Det här är en riktigt spännande bok det måste jag börja med att påpeka. Men samtidigt är det en bok som ger mig ont i magen. Tristans handlingar är som ett expresståg på väg mot ett stup. Man vet tidigt i boken att det kommer att gå åt skogen. Även om Tristan är huvudpersonen så gillar jag Örlunds sätt att bygga upp en parallell historia med kommissarie Truut. Den här typen av spänningsromaner tycker jag att passar Stefan Sauks uppläsningsteknik. Ett extra plus till den snygga avslutningen… men jag säger inget mer.
Ingen hade sett den repade gamla flaskan som stod i fönsterkarmen på polisstationen i Wick i Skottland. Ingen hade lagt märke till brevet eller undrat varför någon skrivit ”Hjälp”. När Carl Mørck och hans assistent Assad på avdelning Q får tag på flaskposten tror de först att det handlar om några barns busstreck. Men när de forskar vidare i det hela inser de att flaskposten är det enda livstecken man fått från två pojkar som fördes bort på nittiotalet. Vilka är pojkarna, vad har hänt med dem och varför har ingen anmält dem saknade? Carl och Assad dras allt längre in i en iskall kidnappares nät och de inser snart att tiden håller på att rinna ut. Trots att många år har gått är kidnapparen fortfarande aktiv. Kriminalromanerna om Avdelning Q har snabbt blivit en stor framgång, såväl i hemlandet Danmark som internationellt. De handlar om kriminalinspektör Carl Mørck som motvilligt går med på att starta Avdelning Q, en cold case-avdelning inom Köpenhamnspolisen. Tillsammans med sin assistent Assad tar han sig an brott som av alla anses som hopplösa att klara upp.
Min kommentar: Deckare som inbegriper mysterier inom religiösa församlingar/sekter kan lätt få en overklighets känsla over sig. Men jag tycker att Adler-Olsen lyckas hålla ner den känslan. Jag har varit inne på det i andra recensioner kring avdelning Q, den skulle aldrig få förekomma på riktigt. Men allt hålls uppe av de varma personbeskrivningarna. Jag tycker att det finns en likhet mellan Carl Mørck och Ove (i En man som heter Ove). Båda är vresiga gubbar men är väldigt fördomsfulla mot olikheter. Personer som skriker och gapar oavsett hudfärg, ursprung och kön är ganska befriande. Nu har jag en bok kvar i serien vilken jag ser framemot.
På ytan är Christopher Silfverbielke en charmerande och världsvan affärsman, men bakom masken är han en känslokall psykopat och seriemördare. Efter att ha hållit sig gömd utomlands är nu Silfverbielke tillbaka i Sverige. På själva julafton har han involverat kriminalkommissarie Jacob Colts egen familj i sina ondskefulla handlingar, och nu planerar mördaren sin hämnd på en enslig gård i mörkaste Småland.
Det är upplagt för en sista desperat kraftmätning mellan de två ärkefienderna, en sammandrabbning som hotar att få ödesdigra konsekvenser inte bara för de två männen själva utan för ett stort antal människor i deras omgivning – mer eller mindre oskyldiga.
Min kommentar: Jag tycker fortfarande att den första Silfverbielke-boken (En nästan vanlig man) är en av de bästa jag lyssnat på när den kom. Den var för mig helt ny i sin klass, ungefär som Die Hard filmen när den kom. Men precis som att Die Hard 4 inte är lika bra som den första filmen är inte heller Silfverbielke 4 lika bra som den första. I den första boken hade jag en förbjuden farsination för den framgångsrike, smarta, drivna, genomonde, kalla psykopatiske Silfverbielke. Den fascinationen är nu helt borta. Men Butler och Öhrlund har fortfarande ett driv i sina berättelser som gör att de i min värld spelar i den högsta divisionen blad svenska deckarförfattare, tillsammans med Kristina Ohlsson, Lars Keppler, Arne Dahl och några till. Hur en försättning på den här serien skulle se ut är något oklart, utan att avslöja för mycket, men en större gallring i persongalleriet var länge sedan man såg. Men det kanske kan öppna upp för något helt nytt. Skulle jag för önska skulle dom börja blicka ut internationellt som dom gjorde i Mord.net.
”Världens tråkigaste dag”, stod det i en tidning om den 11 april 1954. Men frågar man pojken Marco så var den 11 april 1954 värre än så, den var snarare liktydig med Hitlers födelsedag. För den 11 april 1954 föddes Zola, mannen som är Marcos farbror, som med cynisk kyla bryter ner och utnyttjar människor i sin närhet, och tvingar klanens medlemmar in i kriminalitet.
Marco är snabbtänkt och lärs snabbt upp till tiggare, ficktjuv och inbrottstjuv. Men han hatar sitt liv och allt det Zola står för. Och när han förstår att familjen vill göra honom till krympling ser han ingen annan utväg än att rymma så långt bort han kan.
Några måander efter sin rymning upptäcker han något ännu värre. Han får se en affisch med ett foto av en man som är saknad, en man som han sett ligga död i närheten av sitt eget hem. Den vetskapen kan ge Marco chansen att göra upp med Zola och resten av klanen, inklusive hans egen far. Men det är också en vetskap som utgör en fara för hans eget liv.
Vad Marco inte vet är att det inte bara är familjen som vill se honom död. Men det vet å andra sidan Avdelning Q inom Köpenhamnspolisen, och långsamt dras Carl Morck, Assad och Rose in i saken, med trådar in i regeringen och långt ut i Afrikas djungler.
Min kommentar: Efter att ha lyssnat på en massa norska författare under årens lopp så är det uppfriskande med en dansk. Egentligen har jag lite svårt att tro att det skulle finnas en avdelning Q, och tittar men på dess medlemar blir den inte mer trovärdig. Men allt det vägs upp av att jag gillar Carl Morck, Assad och Rose. Lägg till det att Adler-Olsens tuffa stil och aktuella ämnen gör att man tro trots att det inte är trovärdig. Böcker när dom är som bäst-
1987 hittas ett syskonpar brutalt mördade i en sommarstuga. Polisens utredning pekar på att mördaren finns bland en grupp unga internatskolelever, som kommer från några av de mest välbärgade familjerna i Danmark. Men bevisen är inte starka nog och utredningen läggs på is.
Nio år senare erkänner en av de misstänkta att han låg bakom morden. Därmed anses brottet vara uppklarat.
Av oförklarliga anledningar hamnar mappen med fallet på kriminalinspektör Carl Mørcks skrivbord. Mørck, som arbetar på Köpenhamnspolisens Avdelning Q, är först övertygad om att fallet har hamnat fel. Men när han börjar gräva i materialet upptäcker han att något är galet.
Tillsammans med sin assistent Assad börjar Carl utreda kopplingen mellan uteliggaren Kimmie och tre av landets mäktigaste män. De letar desperat efter henne eftersom hon har information som kan krossa dem. Kommer de att hitta henne? Och är det verkligen vad de vill?
Min kommentar: En av de böcker som berört mig mest de senast åren är En nästan vanlig man av Buthler/Öhrlund. Ett genomgående tema i den är det oprovocerade våldet(något som jag normalt sätt inte gillar i böcker) och arroganta överklass fasoner. Det är två ingredienser som återkommer i den här boken också. Lägg till ett snabbt och ”hårt” språk samt att det är Stefan Sauk som läser så är likheterna mot En nästan vanlig man stora. Det här var den första boken av Adler-Olsen jag lyssnade på så nu ska jag försöka hitta fler i serien om avdelning Q.
Christopher Silfverbielke var Stureplans finansstjärna och oemotståndlig för kvinnor, men samtidigt uttråkad vid 30 års ålder och diagnostiserad som psykopat. Kombinationen av lyxliv med sena nätter, champagne, kokain och ett sökande efter spänning, drev Silfverbielke till allt djärvare och farligare handlingar, som han involverade sina närmaste vänner i. Priset blev högt. Vännerna försvann och jagad för mord av Sveriges skarpaste kriminalkommissarie, Jacob Colt, tvingades Silfverbielke att fly från Sverige.
Efter att ha levt under falsk identitet i Florida beslutar sig Christopher Silfverbielke för att återvända till Stockholm. Han älskar sin psykiater Mariana Granath, och är fast besluten att få henne att förstå sitt eget bästa och flytta med honom till Spanien. Samtidigt ska han ta hand om en av de få människor han någonsin haft känslor för – sin mamma.
Men inte långt efter återvändandet förstår Christopher att saker och ting aldrig kommer att bli som förr. Och att det är kommissarie Colts fel. Djupt inne i Silfverbielkes hjärna föds en djävulsk plan som ska genomföras till varje pris.
Min kommentar: Ibland letar man efter gemensamma beröringspunkter när man läser en bok. I det här fallet har jag drivit ett projekt med Dan Buthler för ca 10 år sedan, den jobbiga journalisten heter Carlén och bokens huvudperson bodde på samma hotell som jag när jag var i Malmö senast. Med tanke på Silfverbielke hoppas jag att det inte finns fler. Han är nog en av de läskigaste bokpersoner jag träffat på. Den här boken är inte lika bra som ”En nästan vanlig man” men bättre än ”Grannen”. I den första boken visste man inte hur läskig Silfverbielke något man verkligen vet nu. Jag ser redan framåt uppföljaren som kommer till våren.
ljudboksbloggen.com 