I min resa genom Ljudboksbloggens första 15 år har vi nu kommit fram till 2015.

När jag tittar tillbaka på det här året inser jag att det var då jag på allvar började fundera över vad som egentligen gör en bok spännande.

Det är lätt att tro att spänning handlar om högt tempo, biljakter, explosioner och cliffhangers i varje kapitel. Men 2015 upptäckte jag att det inte alls behöver vara så.

Det började med Jakthundarna av Jørn Lier Horst. Det här var mitt första möte med polisen William Wisting. Lite lustigt nog visade det sig att boken var den åttonde delen i serien, men eftersom de tidigare böckerna inte verkade finnas på svenska vid den tiden var det bara att hoppa rakt in. Och det gick alldeles utmärkt.

Det jag fastnade för var det lågmälda tempot. Historien tog sin tid, karaktärerna fick utrymme och utredningen byggdes upp metodiskt. Ändå var spänningen konstant närvarande. Efter den boken slukade jag mer eller mindre allt jag kom över av Jørn Lier Horst. Jag gillar till och med tv-serien.

2015 blev också året då det skakade till rejält i den svenska bokvärlden. David Lagercrantz gav ut Det som inte dödar oss, den fjärde delen i Millenniumserien. Frågan som många ställde sig var enkel: Går det verkligen att låta någon annan fortsätta Stieg Larssons serie?

Jag ska erkänna att även jag var lite skeptisk.

Men det visade sig fungera alldeles utmärkt. Boken blev en enorm succé och idag höjer vi knappt på ögonbrynen när en etablerad serie tas över av en annan författare. Men då kändes det stort. Väldigt stort.

En annan upptäckt under året var Anders Jallai och serien om den svenske agenten Anton Modin. Det här var en serie som jag länge hade blivit tipsad om. Jag hade sett böckerna dyka upp i flöden och rekommendationer men av någon anledning aldrig börjat lyssna.

Tills jag gav Spionen från FRA en chans.

Sedan gick det fort.

På bara några dagar plöjde jag vidare med Bilderbergmötet, Natoagenten och Landsförrädaren. Det där är egentligen det bästa betyg en serie kan få. När man inte tänker ”den här var bra” utan direkt vill ha nästa.

För mig blev det en perfekt kombination av spänning, nutidshistoria, underrättelsetjänster och konspirationer. Helt enkelt böcker som prickade många av mina favoritämnen på samma gång.

När jag ser tillbaka på 2015 så ser jag ett år med stor bredd.

Från Jørn Lier Horsts stillsamma polisutredningar, via den laddade debatten kring Millenniumserien, till svenska agentthrillers fyllda av hemligheter och konspirationer.

Och allt passade mig väldigt bra.

Årets ljudbok 2015

Det som inte dödar oss av David Lagercrantz, uppläst av Stefan Sauk.

Vilken bok minns du starkast från 2015?

https://youtube.com/shorts/DqG8lVLzyO0?feature=share

I min resa genom Ljudboksbloggens första 15 år har vi nu kommit fram till 2014.

När jag tittar tillbaka på det här året slås jag av att flera av mina favoritförfattare valde att lämna det invanda och ge sig ut på nya äventyr. Nya huvudpersoner, nya samarbeten och nya sätt att berätta historier.

Först måste jag nämna Kristina Ohlsson. Jag hade lärt känna henne genom böckerna om Fredrika Bergman, en serie som jag slukade med hull och hår. Därför blev jag först lite förvånad när hon valde att pausa den serien och istället introducera den stilige advokaten Martin Benner i Lotus Blues.

Det visade sig vara ett klokt beslut. Senare följde Mios blues och Henrys hemlighet, men det var Lotus Blues som introducerade mig till en av mina absoluta favoritserier från Kristina Ohlsson. Det är kanske inte de mest omtalade böckerna i hennes imponerande katalog, men för mig är de fortfarande några av hennes allra bästa. Ibland är det ju så. De böcker som betyder mest är inte alltid de som får mest uppmärksamhet.

2014 var också året då Mons Kallentoft lämnade Linköping och Malin Fors för en stund och gav sig in i något betydligt mörkare.

Tillsammans med min barndomskompis Markus Lutteman skrev han Zack, den första delen i det som kom att kallas Herkulesserien. Jag ska vara ärlig och säga att kopplingarna till Herkules myter ibland gick mig lite över huvudet. Däremot hade jag inga problem att fastna för Zack Henry.

Han var trasig, impulsiv, stökig och långt ifrån den klassiska hjälten. Just därför blev han också så intressant att följa.

Och visst är det lite speciellt att sitta och läsa en bok som skrivits av någon man faktiskt känt sedan barnsben.

En annan författare som började ett nytt kapitel under 2014 var Anders Roslund.

Efter många år tillsammans med Börje Hellström kom han ut med Björndansen, skriven tillsammans med Stefan Thunberg. Boken bygger löst på Militärligan och de spektakulära bank- och postrånen under 1990-talet.

Det här är precis den typ av berättelser som jag ständigt återkommer till som läsare. Verkliga händelser som sedan formas om till fiktion. Man känner igen grunden, men samtidigt får man en ny berättelse att följa.

Det är något med den kombinationen av verklighet och fiktion som alltid har tilltalat mig.

När jag ser tillbaka på 2014 så framstår det som ett år av förändring. Flera etablerade författare lämnade sina trygghetszoner och vågade prova något nytt.

Som läsare och ljudbokslyssnare var det en resa jag väldigt gärna följde med på.

Årets ljudbok 2014

Lotus Blues av Kristina Ohlsson, uppläst av Oscar Skagerberg.

Vilken bok minns du starkast från 2014?

I min resa genom Ljudboksbloggens första 15 år har vi nu kommit fram till 2013.

När jag tittar tillbaka på det här året inser jag att det var ett år då jag upptäckte flera författarskap som skulle följa mig under lång tid framöver. Vissa böcker fångar en för stunden, andra stannar kvar i många år. 2013 bjöd på flera sådana upplevelser.

Först måste jag förstås nämna En man som heter Ove av Fredrik Backman. Det är få författare som får sitt stora genombrott redan med sin debutbok. Jens Lapidus gjorde det med Snabba cash och Fredrik Backman gjorde det med En man som heter Ove. Det jag tycker att böckerna har gemensamt är att de kom med något nytt. Lapidus skrev en kriminalroman utan traditionella poliser och Backman skapade en berättelse om en vresig man med ett alldeles för stort hjärta.

Jag minns att Ove snabbt blev en sådan där bok som alla pratade om. Men för mig var det inte bara berättelsen som gjorde intryck. Det var också att den lästes in av Thorsten Wahlund, ljudboksvärldens grand old man. Hans röst gav berättelsen ett extra lager av värme och mänsklighet. Må han vila i frid.

Men 2013 var inte bara Ove för mig. Det var också året då jag lyssnade på boken Peter Rätz av Dick Sundevall, den sanna historien om just Peter Rätz. En berättelse som är så osannolik att man gång på gång måste påminna sig om att allt faktiskt hände på riktigt.

Rätz infiltrerade motorcykelgäng åt svensk polis under flera år. Hans information ledde till hundratals domar, men när hans täckmantel avslöjades tvingades han lämna landet med flera dödshot hängande över sig. Det är precis den typen av verklighetsbaserade berättelser som jag ofta fastnar för. När verkligheten nästan känns mer dramatisk än fiktionen.

Rätz kom senare också att inspirera flera fiktiva karaktärer, bland annat Piet Hoffman i Roslunds böcker.

2013 var dessutom året då jag på allvar upptäckte Jussi Adler-Olsen och Avdelning Q.

Genom böcker som Kvinnan i rummet, Fasanjägarna och Marcoeffekten lärde jag känna Carl Mørck, Rose och Assad. Det blev starten på en serie som skulle följa mig i mer än tio år framåt. Jag fastnade direkt för kombinationen av mörker, humor och välskrivna mysterier.

Årets ljudbok 2013

Det är svårt att gå förbi Ove när årets bästa ljudbok ska utses.

En man som heter Ove av Fredrik Backman, uppläst av Thorsten Wahlund.

Vilken bok minns du starkast från 2013?

För 15 år sedan publicerade jag ett inlägg med rubriken:

”Hej världen, en anspråkslös ljudboksblogg är född.”

Jag hade ingen aning om att jag 15 år senare skulle sitta här med över tusen recensioner bakom mig och försöka sammanfatta vad som egentligen hände.

När jag startade Ljudboksbloggen handlade det egentligen om två saker. Jag älskade ljudböcker och jag var nyfiken på det då stekheta nya fenomenet bloggande. Det fanns ingen affärsplan, ingen strategi och inga stora mål. Jag ville bara tipsa och dela med mig av mina tankar om det böcker jag lyssnade på. Ungefär på samma sätt så som jag gör här 15 år senare.

På den tiden såg ljudboksvärlden dessutom ganska annorlunda ut. Många av oss gick fortfarande till biblioteket och lånade hem boxar med CD-skivor. Streaming hade ännu inte slagit igenom fullt ut och långt ifrån alla jag pratade med visste ens vad en ljudbok var.

Sedan hände något.

Den lilla anspråkslösa bloggen växte sakta men säkert till vad som, så vitt jag vet, är Sveriges största blogg om ljudböcker. Nu ska jag erkänna att konkurrensen kanske inte är den blodigaste i just den kategorin, men ändå.

Det som förvånar mig mest när jag tittar tillbaka är dock inte antalet recensioner. Det är allt annat som följde med på köpet.

Jag lärde mig att hantera kamera och videoredigering och började spela in korta videorecensioner. Det har hittils blivit nästan 500 stycken på min Youtube-kanal. Det ledde i sin tur till att jag tillsammans med Peter Westberg startade podcasten Ljudboksklubben.

Plötsligt satt jag inte längre bara hemma och skrev om mina favoritförfattare. Jag fick möjlighet att sitta ner och prata böcker med dem också.

Under åren har jag fått intervjua över hundra författare och uppläsare som jag tidigare bara kände genom deras böcker och deras röster. Jag har fått samtala med människor vars berättelser följt mig genom pendlingar, promenader och otaliga timmar med hörlurar i öronen. Vi har hittills släppt över 160 avsnitt av Ljudbokskubben, och det är bara början.

Jag har också fått möjligheter som jag aldrig hade kunnat föreställa mig den där dagen 2011.

Jag som dyslektiker har fått stå på scener på Bokmässan. Jag har fått sitta i jurygrupper för Crimetime Awards och Storytel Awards. Jag har fått dela ut priser på Cirkus och moderera samtal med några av Nordens främsta författare.

Men om jag ska vara helt ärlig så är det inte recensionerna, poddavsnitten eller scenerna som betyder mest.

Det är människorna. Alla författare, uppläsare, bokälskare och vänner som jag har lärt känna längs vägen. Det är mötena jag kommer bära med mig längst.

För att fira att Ljudboksbloggen fyller 15 år tänkte jag därför göra något lite speciellt. Under de kommande veckorna kommer jag att resa tillbaka genom åren och lyfta fram böcker som betytt något särskilt för mig. Det handlar inte nödvändigtvis om de bästa böckerna varje år. Istället handlar det om böcker som av någon anledning har fastnat. Böcker som öppnat dörrar, lett till nya upptäckter eller bara stannat kvar långt efter att sista kapitlet tagit slut. Det kan också vara böcker vars författare jag många år senare fått träffa och ställa frågor hur det tänkte när de skrev som det skrev.

Det blir en resa genom ljudboksvärlden. Hur den förändrats under de senaste 15 åren. Men också en resa genom mitt eget liv som ljudbokslyssnare, bloggare, poddare och ljudboksfantast.

Men innan vi börjar titta tillbaka så skulle jag vilja passa på att säga tack. Tack till dig som har läst bloggen genom åren. Tack till dig som kommenterat, tipsat, delat och hejat på. Tack till alla författare, uppläsare och människor i bokbranschen som trott på mig och gett mig möjligheter jag aldrig hade kunnat drömma om.

Och tack till alla nya vänner som ljudböckerna har fört in i mitt liv.

Med början med ljudboksåret 2011 imorgon kommer jag gå igenom vad jag lyssnade på, år för år. Kommer också utse årets ljudbok för det åren jag går igenom.

Häng gärna med på resan. För det här är bara början.