David Baldacci brukar oftast förlägga sina böcker i Washington. I den här boken har dock Amos Decker fått packat väskan och lämna storstaden. Av en slump blir han och kompanjonen Alex Jamison indragna i en serie mord i den nedgångna småstaden Baronville. Jag är lite svag för den storväxte Amos och tror det är blandningen mellan ödmjukhet, tuffhet och intelligens som gör det. Vad det gäller intelligensen är hans tidigare hjärnskada som givit honom fotografiska minne. Just detta får sig dock sig en ”smäll” under den här historien. Jag har de senaste månaderna spanar in en trend bland de stora amerikanska deckarförfattarna. Först ut var Lee Child i Midnattslinjen, sen Michael Connelly i Två sortes sanning och nu är det Baldaccis tur att ta upp problemet med opioider och smärtstillande mediciner. Jag tror vi har svårt att förstå vilket utbrett problem det är i det amerikanska samhället.
Det här är inte den bästa boken i serien om Amos Decker. En anledning till det är att jag tycker det blandas ner lite väl många kockar i soppan när det är dags för upplösning.
Sist måste jag sätta en fjäder i hatten på Reine Brynolfsson för hans fenomenala uppläsning.
För dig som tror att norska deckarskrået endast består av Jo Nessbø och Anne Holt bör ta er en titt på Jørn Lier Horst. Det här är hans sjunde bok om polisen William Wisting som arbetar i den lilla norska staden Larvik. Då grunduppsättningen är medelålders manlig polis i småstad måste handlingen och språket hålla hög nivå för att boken ska vara värd att lägga tid på tycker jag. Som tur är då håller den här och boken och för övrigt hela serien denna höga nivå. En anledning förutom språket och den intelligenta handlingen tycker jag är hans dotter journalisten Line. Hon är en smart och driven men det är relationen mellan en far hans vuxna dotter som är så fint beskriven. Wisting har börjar jobba med Cold case. I den här boken får vi följa deras jakt på sanningen om två kvinnor som försvann för över 25 år sen. En viktig pusselbit i det arbetet är ett papper med en massa siffror som den ena kvinnan lämnade på köksbordet när kon försvann, Katharinakoden. Det här är en smart deckare i ganska lugnt tempo, jag vet inte om man kan kalla den mysdeckare, bra är den iallafall. Mattias Linderoth är en uppläsare som får alldeles för lite uppmärksamhet tycker jag, lugn och behaglig röst som sätter röst till Wisting.
Alla har vi våra favoritförfattare. För dom flesta så skiftar det under årens lopp och beror mycket på vilken som är den senaste boken. Därför är det svårt att komma ihåg vad man tyckte om böcker man lyssnade på för 10 år sen.
Då jag har betygsatt mina nu över 1100 böcker de senaste 15 åren så har jag möjligheteten att ta fram min alldelse egen toplista. Så har jag nu sammanställt en lista med det författarna jag har gett högst betyg på min femgradiga skala. För att det ska gå att jämföra på ett bra sätt har jag satt gränsen att jag måste ha lyssnat på minst 3 böcker av författaren för att de ska få vara med på listan. Det gör att författare som jag bara lyssnat på en bok med och som fått betyget 5 faller bort. Bland one-hits-wonder hittar vi t.ex. Zlatan Ibrahimovic, Andy Weir, Malin Persson Gilito, Imre Kertész, Mattias Edvardsson m.fl.
När jag får frågan om favoritförfattare så brukar jag svara Michael Connelly eller Jo Nessbö, två författare som inte ens är med på min top 15 lista. Att hitta Stieg Larsson, Roslund Hellström och Dan Brown högt upp skulle jag nog kunna lista ut men det förvånar mig lite att hitta Camilla Läckberg på listan.
1. Stieg Larsson 5 (3)
2. Roslund Hellström 4,67 (6)
3. Dan Brown 4,57 (7)
4. Jeffrey Archer 4,5 (4)
4. Lena Ebervall, Per E Samulsson 4,5 (4)
6. Lars Kepler 4,43 (7)
7. Camilla Läckberg 4,38 (8)
8. Olle Lönnaeus 4,33 (6)
8. Jussi Adler-Olsen 4,33 (6)
10. Fredrik Backman 4,33 (3)
10. Kallentoft/Lutteman 4,33 (3)
12. Kristina Ohlsson 4,25 (8)
13. Jørn Lier Horst 4,25 (4)
14. Buthler & Öhrlund 4,23 (13)
15. Peter James 4,2 (5)
Nedan följer min analys över toplistan.
Phu va mycke gubbar. Bara två ensamma kvinnor och två kvinnor i författarpar, Lena Ebervall med Per E Samulsson och Alexandra Coelho Ahndoril som en bakom pseudonymen Lars Kepler. Att jag lyssnar på övervägande manliga författare är ingen överaskning men att det var så här llla var inte bra. Måste bli skärpning på den fronten hos undertecknad.
Nästan bara deckarförfattare. Endast Fredrik Backman och möjligtvis Lena Ebervall/Per E Samulsson och Jeffrey Archer kan räknas som annat än rena deckarförfattare. Även det ett förbättringsområde för att vidga sina vyer.
Går även att se en tydlig övervikt av svenska författare. Endast 5 av 15 på listan är utlänska. Det är lite förvånande för när jag tittar på en top 15 lista över vilka författare jag lyssnar mest på är 9 av 15 författarna utlänska. Men det är klart att en eller två lite sämre böcker drar ju ner snittbetyget.
Jag är övertygad att du som läser det här med största sannolikhet inte håller med mig om det här listan. Dela gärna med dig av din lista nedan.
Klicka på taggarna nedan för att komma tillovan nämnda författares recensionerna.
SciFi, om man nu kan kalla den här boken gör det, ligger normalt inte på min lyssnarlista, men ibland måste man kliva utanför sin konfortzon och som nu bli glatt överraskad. I det här handlar det inte om att jag blev mer såld på SciFi utan på de underbara miljöbeskrivningarna. Jag kommer ihåg när jag lyssnade på John Ajvide Lindqvist Låt den rätte komma in. Måste erkänna att jag var lite skeptiskt till vampyrgrejen men blev helt bländad över miljöbeskrivningarna. Det var som att förflytta sig till Blackeberg tidigt 80-tal. Det är samma känsla jag har här, att förflytta sig i tiden med tidsmaskiner kan man för min del ha och mista men det är miljöbeskrivningarna som gör hela serien tycker jag. Jag tycker inte att det känns som det var så länge sedan det var 1986. Men efter den här serien inser man det. Före Globen, Berlinmurens fall, mobiltelefoner, Palme mordet. Författaren målar upp miljöerna och detaljerna suveränt. Det är lika intressant när huvudpersonen är i 1986 men kanske ännu mer intressant när han är i 2017. Att gå direkt från telefoner med sladd till en konstig blank platta som visar knivskarpa bilder när det ringer visar väldigt tydligt att vårt liv har ändrats väldigt mycket sedan 1986. Det är dom kontrasterna jag tycker serien visar riktigt riktigt bra. Det är klar att den också finns en spännande handling, men med riska för att låta tjatig så är det miljöbeskrivningarna jag faller för här.
Jag har förstått att det är en populär serie och med tanke på slutet så kan vi nog räkna med en säsong 2 här.
Monster är en spännande deckare med många vändningar. Jag har lyssnat på del 1 till 4 i ett svep. Jag gillar greppet att dela upp böcker i avsnitt ala TV serie, men i det här fallet förstod jag inte riktigt varför. Det normala är ju att hålla spänningen och intresset uppe så man ska vilja kasta sig över nästa avsnitt. Här finns spänningen oavsett uppdelning. Vi får följa en familj med skyddad identitet i en mindre norsk kust stad. Den börjar med en rivstart, i det första kapitlet skräms dottern, pappan blir överfallen och mamman föder ett barn. Så för det behöver vi också poliser. Det i form av den sjukskrivne Ole och den kloke och likeable Cecile, men vi möter även stad med människors rädsla för det okända i form av romska tiggare. Boken/serien har ett antal sidostorys, med utan att kännas spretig. Så för min del får det gärna komma ett par avsnitt till.
Vem är den bästa uppläsaren? Det är den eviga frågan i ljudbokskretsar och att komma fram till ett entydigt svar är nog inte möjligt. Vad som kännetecknar en bra uppläsere kan vara en behaglig röst, förmågan att ställa om mellan karaktärer men det hänger lika mycket på att rösten ska passa boken.
Så hur gör man då för att ta reda på vem som är den bästa uppläsaren? Jag har sammanställt en lista utifrån de över 1100 böcker jag lyssnat på och betygsatt de senaste 15 åren. För att det ska gå att jämföra på ett bra sätt har jag satt gränsen att jag måste ha lyssnat på minst 3 böcker för att uppläsaren ska få vara med på listan. Det gör att uppläsare med medelbetyget 5 av 5 där jag bara lyssnat på en eller två böcker faller bort. Där hittar vi uppläsare som Lennart Jähkel och Jonas Karlsson.
Nedan har ni min, efter varje namn står medelbetyget och antalet böcker jag lyssnat på men uppläsaren inom parantes.
1. Jonas Malmsjö 4,43(21)
2. Thomas Hanzon 4,33(6)
3. Peter Andersson 4,15(20)
4. Peder Falk 4,11(9)
5. Stefan Sauk 4,09(45)
6. Björn Bengtsson 4,00(7)
7. Björn Granath 4,00(6)
8. Jacob Nordenson 4,00(3)
9. Johan Rabaeus 4,00(3)
10. Maria Samuelsson 4,00(3)
11. Niklas Falk 4,00(6)
12. Ola Rapace 4,00(3)
13. Shanti Roney 4,00(3)
14. Tomas Bolme 4,00(48)
15. Christian Fex 3,89(9)
Ska jag analysera min egen lista så kan jag konstatera ett par saker:
Det går trender i vilka uppläsare som får de nya och heta titlarna. För tio år sen var det uppläsarnas grand old men Thorsten Wahlund som fick de uppdragen. Han är den uppläsare jag lyssnat på flest böcker med, 78 st. Under en period var det Stefan Sauk(45 böcker) och Katarina Ewerlöf(64 böcker) och för några år sen var det Jonas Malmsjö. Vem det är nu vet jag inte. Men en sak är säker att konkurrensen är betydligt hårdare nu än när Thorsten Wahlund var herren på täppan.
Listan speglar vilka böcker jag lyssnar på. Det finns en stor avsaknad av kvinnliga uppläsare på listan. Något som beror på att manliga inläsare oftare får läsa manliga författare som i sin tur skriver om manliga karaktärer. Det här får jag försöka ändra på genom att börja lyssna på fler kvinnliga författare.
Listan saknar många bra namn. Skulle jag få frågan vem min favorituppläsare är så skulle nog svaret vara Magnus Roosmann och han först på plats 21. Något som beror på att han läser in så pass många böcker som jag lyssnar på.
Sist måste jag påpeka att mina betyg är ett helhetsbetyg på upplevelsen, boken + uppläsaren. Vilken gör att listan kanske inte är helt korrekt, men det är den bästa sanning jag kan presentera, utifrån mina ljudboksupplevelser.
Du som läser detta har troligen en helt annan lista över favoriter. Du får gärna dela med dig av din lista i kommentarsfältet nedan.
Klicka på taggarna nedan för att se recensioner för uppläsarna.
Jag har följt Arne Dahl sedan första boken om A-gruppen. Det som jag tycker kännetecknar hans böcker är att han skriver deckare med finess. Men ibland blir det lite för mycket finess. För det finns en risk att författaren tappar sina läsare om historien blir för komplex. Då har vi kommit fram till tredje delen i serie om Sam Berger och Molly Blom kan jag känna att Dahl ibland använder lite för mycket finess. Till skillnad från böckerna om A-gruppen som var fristående böcker så bygger den här serien väldigt mycket på de tidigare böckerna i serien. Då det var över ett år sen jag lyssnade på Inland så tog det mig en fjärdedel av boken innan alla händelser och vem som var vem föll på plats. Det skulle vara näst intill omöjligt att kunna ta till dig den här boken utan de två tidigare. Det finns både för och nackdelar med ett sådant upplägg. Du kan få en mer komplex historia men du har svårt att få med sig nya läsare.
Boken är spännande när man väl kommer in i den. Dahl skriver bra och med ett tempot som inte är speciellt högt, men det är bra för att man ska hinna reflektera över det som händer. Jag kommer troligtvis kasta mig över en fjärde bok i serien också, men mer av gammal vana än att jag är så intresserad av hur det går för Sam och Molly.
Hur man bedömer en bok eller en film har väldigt mycket med förväntningar att göra. Dag Öhrlunds Domaren är en av de böcker jag sett fram emot mest på senast tiden, så min bedömning och betyg kommer att speglas av det. I det här fallet är det också ofrånkomligt att dra paralleller till böckerna om Silfverbielke. Den första boken, En nästan vanlig man, i den serien ligger fortfarande på min all-time-top-5 lista. Det var en bok som kom med något nytt och spännande. Men desto längre serien höll på och desto vidrigare saker Silfverbielke hittade på desto mer blasé blev jag. Så när den sista boken i serien kom i somras så passerade den mig med en axelryckning, inte för att det inte var en spännande och bra bok utan för att mycket kändes som upprepningar. Så då blev förväntningarna på en kvinnlig variant av Silfverbielke naturligtvis högt ställda, speciellt efter att jag sett Öhrlund i morgon-tv säga ”Folk frågar om jag inte är rädd för Silfverbielke. Nä honom skulle jag kunna hantera med vänsterhanden. Men Suzanne(huvudpersonen i Domaren) är jag livrädd för varje sekund”
Och visst är det kittlande att vända på könsbegreppen ibland. Men jag tycker inter riktigt det fungerar i det här fallet. Det kanske beror på att en psykopatisk man kommer undan med mer saker än en psykopatisk kvinna i allmänhetens ögon. För när Silfverbielke var grym och elak tyckte jag att det fanns en spänning och farsination medan när Suzanne t.ex. är elak mot sina egna barn känner jag bara avsmak.
Vi får följa domaren Suzanne och prästen Jessica, två kvinnor med yrken som båda är ställda högt över alla misstankar. Nej för inte kan en domare och en präst gå runt och mörda människor till höger och vänster. Men det är precis vad det kan. I första kapitlet får vi veta hur Suzanne knuffar sin syster som stjäl för mycket uppmärksamhet av föräldrarna över ett stup och så fortsätter det.
Jag har verkligen funderat vad det är jag saknar i boken och kommit fram till att i böckerna om Silfverbielke fanns det också en god kraft i form av Jacob Colt, något som saknas i den här boken. Visst är boken underhållande men storyn är lite tunn och vissa delar lite väl förutsägbar. Så då jag hoppats på något nytt från Öhrlind känns Domaren bara som fortsättning på Sifverbielke serien, men med nya karaktärer.
Då jag gillar Dag Öhrlunds språk så kommer jag naturligtvis lyssna på de efterföljande böckerna om Suzanne men just nu hoppas jag att hans nästa bok blir en i serien om Truut.
Så skönt att få återse Jonny Lilja, Eva och Gollum och andra lite kantstötta karaktärer. I medfångar, motgångar och ibland hopplöshet får vi följa med i och kring Malmö. Jag gillar hur Lönnaeus gestaltar dem och miljöerna. Om jag ska beskriva Lönnaeus språk är det första ordet som dyker upp i huvudet smutsigt. Det låter kanske inte så bra, men Olle skriver smutsigt. Det är ett språk som inte innehåller några pastellfärger, ett språk som är riktigt bra på att beskriva smärta i stort och i smått. Allt från en mor som förlorat en son till Jonnys osäkerhet när han är kär eller rädd. Men det innehåller också så glimtar av av humor, som när dottern frågar krögaren på den sunkiga pizzerian La Gondola om dom bara har burkchampinjoner pizzorna och får svaret att ”nä inte på dom utan svamp”. Vad det gäller historien så tar den sig avstamp i det mycket aktuella ämnet bilbränder. Boken börjar med att två unga killar från stadens utsatta delar sätter eld på en bil och det visar sig att det låg en tiggare i bilen. När andra tiggare försvinner riktas sökarljuset åt andra håll, speciellt då det visar sig att tiggaren höll ett smycke med en torshammare i handen. Jag tyckte under stora delar av boken att kopplingen med torshammaren kändes lite banal men även det får sin förklaring.
Slutligen måste jag hylla Christian Fex uppläsning. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var lite ovant med den breda skånskan första gången jag hörde hans uppläsning av Lönnaeus böcker. Nu skulle jag bli upprörd om någon annan skulle läsa in böckerna. Skön skånska, men även bra när han gestaltar stockholmska SÄPO män och libanesisk krögare. Som ni förstår gillar jag den här boken.
Vissa böcker är svåra att få grepp om. För trots att det här är tredje boken i serien om Nicholas Warg så får jag inte grepp om den. Men eftersom jag ändå tar mig tiden att lyssna på tre böcker, och kommer säkert lyssna på en fjärde om det kommer en så måste det ju finnas något där. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. För samtidigt som det är en spännande bok, aktuella och internationella kopplingar och med en huvudperson man känner sympati med så suger den inte tag i mig. Den här historien innehåller både flyktingungdommar som ska hjälpa till att förhindra terrordåd och en försvunnen rikemannsdotter i Thailand med kopplingar till storaffärer. Jättespännande historier och handling, men boken griper ändå inte tag i mig. Ibland kanske man bara ska acceptera det och gå vidare med nästa bok. För övrigt ännu en bra inläsning av Magnus Roosmann, trots att det står Stefan Sauk på omslaget.
ljudboksbloggen.com 